Snö at last – ett tag iallafall.

Vilken skitdag igår. Och ja, kanske idag med. Jag hade tänkt skriva det här inlägget i lugn och ro, sedan finslipa mina dokument inför livsmedelsinspektörens besök på fredag (!!) som jag glömt berätta om – men istället får jag en chock när jag öppnar min lönespec under morgonen,. Och sedan får resten av dagen ägnas åt att försöka hålla sig lugn inför utsikten att gå ännu en månad utan pengar. Jag fick ju felaktig lön, och de korrigerade allt förra månaden – trodde jag. Icke. De har korrigerat den här månaden med. Utan att informera om det, och felaktigt dessutom. Och jag får typ – ingen lön alls. Det hela strider mot svensk lagstiftning. De ska undersöka, räkna om och betala ut mer – men tveksamt om jag hinner få det innan jul. Precis sånt man vill höra två dagar innan efterlängtad julledighet.

Vi får se idag hur det hela spelas ut. Vore mycket tungt att behöva blanda in facket och dra igång en jäkla tjafsprocess under jul-och ledighetstider.

Under tiden ska jag iallafall fokusera på dokumentationen till fredag. Det ska bli både nervöst och en lättnad att äntligen få köket, rutiner och allt annat kollat.

Ville med det här inlägget mest glädjas åt att snön äntligen kom (även om den är puts väck nu, snyft) att jag hade en sjukdag och kunde få njuta lite av det vackra och ha en superhärlig promenad – trots att Idun åt kattbajs.

Jag var så glad åt att snön hade kommit, och såg verkligen fram emot en rejäl promenad i snötäckt skog och samla massor välbehövlig energi, mysa med hundarna och bara njuta. Så fixar jag i ordning i bagaget och ska sedan lyfta in Idun. Hittar henne inte först och får gå runt bilen.

Då står hon och slafsar i sig kattbajs som ligger bredvid mina odlingslådor. Jag ser rött med en gång, hela den underbara njutningskänslan bara POFF – försvinner i ett moln av tuggat kattbajsdoft och jag bara vrålar åt henne att spotta ut. Vilket hon också gör snabbt som fan och med världens mest skuldmedvetna blick, och jag ser hur det bara rinner bajs längs munnen på henne och tappar det helt och ba ”NUHARDUJUFÖRSTÖRTALLTIIIIIIIINGHUNNJÄÄÄÄVEL!”

Halvt kastar in henne i bilen, Kelly hoppar med i rena förskräckelsen, sen kör vi under isande tystnad (och svaga fekaliepuffar) till Omberg och Idun är fortfarande helt ifrån sig av skuldkänslor och fjäsk när jag öppnar bakluckan och släpper ut dem. Jag bestämmer mig för och tjura exakt fem minuter till innan jag inte pallar mer, för det är ju ändå så fint ute och Idun är ju så ångerfull och jag har ju faktiskt hela dagen framför mig.

Man kan ju liksom inte vara arg när man ser det här.

Vi gick upp till Hjässan, som var helt folktom och snön helt orörd.

Fina men livsfarliga.

Älskar när det blir både rimfrost och ett tunt täcke snö ovanpå allting.

Här ska vi sitta och dricka varm choklad sen vid nästa snötillfälle.

Som taget ur valfri Game of Thrones-scen.

Minus vindkraftverken i bakgrunden då.

Rensa tänderna lite…

Onåderskan.

Och såhär såg det ut förr om åren här uppe på Hjässan. Hisnande mycket historia här.

Nu ska jag försöka bortse ifrån att det är grått och slaskigt ute och försjunka i de här bilderna igen, och fortsätta arbeta på min faroanalys. Och vänta på besked från lönekontoret. Efter imorgon sen, ska jag sova hela helgen och bara gå upp till adventsfikat…

Ha det gott vänner!