Snow at last!

Go eftermiddag! Här har lugnet sänkt sig över lägenheten efter en rask promenad i snöfallet - äntligen! - och lite kaffe, monstertvätthög och en hel del YouTube. Fastnar så himla lätt på grund av den enorma mängden inspiration som poppar upp hela tiden och det blir som när man ska ägna en dedikerad timme i WoW på och levla, som bara blir längre och längre... "bara en till, en snabb till".

Till sist får jag vackert slita mig och fokusera på alla de grejer jag redan håller på och pysslar med innan jag ger mig på något annat. Så efter det här inlägget ska jag måla burkar och vira garn runt metallringar. Party värre.

Apropå snö iallafall - julafton! Inte för att det var så värst mycket snö då, tyvärr. Men nu har jag iallafall grävt upp några bilder från minneskortet som sent omsider får bli ett julaftonsinlägg. Jag lät faktiskt kameran vara nästan hela tiden - det är kul och fota och kamerorna hänger alltid med, men ibland är det skönt och slippa den där hetsen jag kan känna samtidigt över att se allt ur linsperspektiv och vara beredd. Av den orsaken är det mest bilder på ting och fä istället för folk.

P1010703-1.jpg

Det var en sån himla avslappnad och skön julafton. Jag var ju fortfarande sjuk, men kontinuerliga doser ingefärsshot, alkohol och cocillana-etyfin började göra verkan. Vi inledde dagen med sprillans nya, supermjuka julpyjamasar (attans att jag inte tänkte på och ta en bild på DEM åtminstone!) och en lång frukost med hembakt bröd.

Därefter snörde vi på oss promenadkängorna och tog en lång runda ute bland åkrar och vackra gamla hus och lador.

P1010704-1.jpg
P1010707-1.jpg

Kelly sladdade runt i vanlig ordning.

P1010711-1.jpg
P1010712-1.jpg

Långa sträckor av vägen var rena isbanor.

P1010718-1.jpg

Lurviga gulliga hästar!

P1010716-1.jpg
P1010719-1.jpg

Med mjuka mular och nyfiket fladdrande läppar.

P1010721-1.jpg

"Helluuu"

P1010739-1.jpg

Efter att vi anlänt hem igen så var det bara och slänga av sig alla lager av kläder och hoppa ner i bubblet - med bubbel. Himmelskt. 

P1010745-1.jpg

Fluktartomten, som jag döpte honom till. 

P1010723-1.jpg

Sen blev det lite glögg och pepparkakor och helt plötsligt var Kalle Anka på TV och vi både satt och tittade, jag bloggade lite, och maten påbörjades. 

P1010734-1.jpg

Sedan åt vi så det stod härliga till och det var inte tu tal om att jag skulle komma i någon fin julklänning här inte. Så det blev en jul i bekväma byxor och en tjocktröja, där allt fick ta sin tid och vi inte öppnade klapparna förrän klockan var kanske åtta, nio på kvällen? Kommer inte ihåg exakt, men det var det som var så fint. Verkligen vad jag behövde.

P1010735-1.jpg

Och Eva och Peters fina kyrko/kapellhus vart så julpyntat och mysigt med tomtar överallt och enorm gran, en varm värld jag är tacksam över att få ha sjunkit in i under en helg. 

P1010722-1.jpg

På juldagen var det istället full rulle när hela resten av släktskapet anlände nästan exakt samtidigt med barn i alla hörn, men det var härligt det med - hade gärna stannat längre men vi hade ju en bit och åka hem tillsammans med alla andra hundraelva hemvändare så vi drog strax efter mat och klapputdelning. Och ja, den resan tog ju sin tid och var helt horribel som jag nämnde tidigare, med slask som klistrade sig på vindrutan och minimal sikt och maximal ångest. Men vi kom hem intakta iallafall, både vi och bilen!

Har fått så mycket fina saker den här julen med som får visas upp lite pö om pö när de dyker upp bland bilderna. Nu har jag som sagt en date med garnlådan och så måste jag checka mina betsade kvistar om de behöver en  omgång till. Så kul förresten, när jag var uppe i huset igår och tvättade rent en byrå (köpte den strax innan jul och tänkte fixa i ordning den under veckan) och pratade med Lasse. Det hade kommit ett paket till mamma med någon örtgrej i, och han skrattade och sa nåt om  att ja ibland så bara dyker det upp saker som mamma fixat eller beställt, eller så får hon ett ryck ute i skogen och ska trampa ner i ett kärr för och dra upp en blomma som sen får stå i vatten bakom huset i hopp om att bli ihågkommen för det projekt den nu var ämnad för. När han sa det här kom jag direkt och tänka på häromdagen när Marcus kom hem, gick in i köket och efter ett tag kom det...

"Har du tagit in en massa kvistar och pinnar och tvättat?"

"Japp!"

"Jaha. OK."

Och sen tog han sitt vatten eller kaffe och gick och satte sig vid datorn igen. Haha det har liksom blivit kutym nu, att han hittar allt skit jag släpar in lite random här och var och ba "jaha så nu är hela diskhon full av mossa, OK då". Och bara grymtar ibland om jag låter det ligga lite FÖR länge.

<3

Exuse me sir, may I have some sjukskrivning?

God eftermiddag världen! Här hade jag tänkt börja dagen med att gå upp samtidigt som Marcus, skicka ett sista snabbt handover-mail till kollegorna och sedan kicka igång en produktiv dag med massa kreativt skapande. Jo tjena. Såklart lyckas jag somna om efter alldeles för många snooze och vaknar alldeles för sent med lite lätt sömnbakiseffekt och två minuter kvar av parkeringstiden för bilen plus tre hundar i rad med olika stadier av förväntan nedanför sängkanten.

För nu är det nämligen så, att jag är sjukskriven. Trots allt, höll jag på och tillägga. Efter många om och men. 

Jag hade ju möte i torsdags med psykiatrikern och då tog jag upp att jag hade funderat på om jag inte skulle vara sjukskriven ändå. Jag var skitnervös inför detta, eftersom det kändes som att man var fem år igen och ber en auktoritetsperson om något för sin egen del, trots att jag endast ville lufta mina tankar och höra vad han hade och säga om det. Jag förklarade lite stapplande att jag inte blir återhämtad under mina ledigheter, att jag "kraschar" i någon form varje gång och måste återhämta mig efter det, samtidigt som jag blir stressad över att jag "måste ta det lugnt" och SAMTIDIGT hinna med allt jag vill och "borde" göra och det blir bara pannkaka av allt eftersom jag inte vet hur jag ska hantera detta - och sen är ledigheten över och jag är tillbaks på jobbet. 

En stor del av anledningen till att jag inte varit sjukskriven tidigare, är dels för att jag känt att jag inte vill tappa tillhörigheten på jobbet - och dels för att jag trots allt, innerst inne, går och när den dumma tanken om att jag inte är "tillräckligt dålig" för och vara sjukskriven. Det finns alltid dem som har det värre - de som smackat in i väggen med full kraft och inte kan ta sig ur sängen, som bara sover, som får synbortfall och slutar höra eller ser rosa elefanter överallt. "Där är inte jag, alltså har jag inte rätt till och vara sjukskriven" har jag tänkt. Det är så otroligt dumt det där, att ställa sitt eget mående mot andras - då kommer det ju alltid finnas flera miljoner som har det värre, och du kan aldrig någonsin rättfärdiga ditt eget mående, i din egen verklighet. Jag tjatar hål i huvet på folk om detta själv, men när det kommer till att leva som jag lär... epic fail.

Jag tänkte också att jobbet ju har gjort massa insatser - jag är borttagen från allt som triggar min stress, och får sitta i lugn och ro med enkla administrativa saker och ta på mig fler uppgifter i min egen takt. Jag ska (långt om länge) få gå på KBT-sessioner för stressen. Jag äter medicin. Ska jag då vara sjukskriven OCKSÅ?

Det var de som finns runtomkring mig som till sista fick mig att lyfta frågan - som pekade på att ja, alla de här åtgärderna är skitbra. Men du är fortfarande inte återhämtad. Du har inte haft en enda period under den här skiten som du har fått återhämta dig ordentligt, släppa jobbet helt, låta kraschen komma, ta dig igenom den, och sen ändå ha lång tid kvar att vila på. Rehabilitera dig själv. Plus, att jag är mitt uppe i SSRI-medicinering och inte vet vilken 100 %-ig effekt den har på mitt mående ännu. 

 

_DSC0288-1.jpg

Så då frågade jag helt enkelt, och det första han säger är: "ja, jag tänker INTE sjukskriva dig på heltid för det är du inte tillräckligt sjuk för".

Ouch. Även fast jag i efterhand förstod vad han menade, så gjorde det väldigt ont att liksom få alla ens farhågor bekräftade där i ett par sekunder. Jag tycker ändå jag har gjort bra progress i hela grejen med och acceptera mitt mående, erkänna att jag faktiskt är sjuk och behöver hjälp, och att det kommer vara en lång och jobbig process - men där och då så krympte jag ihop till en liten våt fläck och faktiskt skämdes. Över att jag slösar med allas tid och resurser i tron att jag är sjuk "på riktigt". Så fort gick det och nedgraderas till det stadiet.

Sedan fortsätter han med att den enda andra formen av sjukskrivning som han vill göra för min del är via en sk trapp-effekt. Två veckors heltid, sen ska jag jobba 25% i en eller två veckor, sen 50%, sen 75% etc. Dels för att det har gett bättre resultat tidigare än och vara helt borta från jobbet och sen vara där pang på igen. Jag får en relativt lång återhämtning-och-stabiliseringstid utan att känna press över jobb. Och dels för att det då finns en plan och en tanke bakom detta att presentera för alla stakeholders. Jag frågade lite försiktigt om en kortare trappa ("inte ska du väl behöva sätta in en sån konkarong för MIG" säger den där dumma rösten urskuldande ) men nope - det var detta som gällde.

Och sen skrev han direkt ut papper på detta och skickade till försäkringskassan. Så ja, nu är jag för första gången i mitt liv sjukskriven. 

När jag väl gick därifrån och gick tillbaka till jobbet så kom en hel störtflod av olika känslor. Jag var väldigt ledsen, hans första ord ekade i huvudet trots att jag envist försökte förklara logiken för mig själv gång på gång - att inte vara "sjukskriven nog för heltid, innebär INTE att jag inte förtjänar en sjukskrivning överhuvudtaget". Han sa ju faktiskt aldrig att det inte var aktuellt alls - trots att det för mig bara var en fråga, så tog han beslutet rätt omgående. Hade han tyckt att jag "inte behövde/förtjänade" sjukskrivning alls, då hade han inte gjort det. Samtidigt kände jag lättnad, enorm lättnad över att äntligen kunna ta var dag som den kommer och inte känna press eller stress över att min lediga tid ägnas till just det - stress eller press i någon form. Börja KBT:n och fortsätta medicineringen i lugn och ro. Återhämta mig på riktigt.

Och sen kände jag skuldkänslor över att jag var lättad för vadå, jag är ju inte "sjuk nog" och yadayadayada... ja ni vet. Det vanliga tugget. 

Jag skrev osammanhängande mellan tårarna till Marcus och han kom med klokheter och logik som jag försökte ta in, istället för mina tjatiga neggoröster. Men det var först när jag väl var inne hos chefen och skulle berätta det här, som jag faktiskt kunde släppa det mesta av skulden och ångesten och tillåta mig känna lättnad. För han var helt med på det hela, tyckte det var en bra idé, bemötte alla mina farhågor och tankar och sa att du har ju faktiskt inte haft någon återhämtningsperiod alls. Och det ÄR inte lätt och avgöra själv om  man behöver det eller ej. Det ÄR lätt att tro att man inte behöver ditt och datt och vilja kämpa på och till syvende och sist så visar det sig att jo, det var rätt så jäkla viktigt. Det var no-nonsense, han skulle kolla vem som tar mina WFM-uppgifter och bad mig briefa mina backups. Och sen infade han lite kort på gruppmötet, och that´s it. 

Ja ni, det kan tyckas fånigt men det här med sjukskrivning är en big deal för mig. Dels för att jag aldrig varit det innan, och dels för att det är på grund av just utmattningssyndrom. Jag har fått fightas jävligt mycket med mina egna skuldbeläggande känslor i hela den här utmattningsgrejen, både över ovan nämnda orsaker och väldigt mycket över den ekonomiska aspekten, och att till slut acceptera och "efterfråga" sjukskrivning tog varje uns av självövertalning och mentalt grälande som fanns. Och såklart, feedbacken från omgivningen. 

Så, nu är min egen lilla plan att jag ska börja träna på att vara kreativ igen - alltså göra sådana saker som jag alltid velat, men inte kommit till skott eller inte skrivit ner eller organiserat för. Sånt som stannat i tankarna eller som diverse länkar i min To-do on a rainy day-app. Som inte bara är femton minuters presentinslagning utan att faktiskt sitta ner i flera timmar och bara leka fram kreativiteten. Jag har saknat det.

Med det sagt så ligger jag ju waaaay behind schedule idag pga vakna sent, men det positiva - det finns flera veckor av chanser kvar. Och jag har nästan lyckats ignorera alla skuldkänslor över sjukskrivningen och vad jag gör under den tiden, medicinen har jämnat ut mitt humör och på torsdag kör vi första KBT-sessionen vilket blir riktigt intressant.

Stor kram till er alla där ute, och speciellt till er som har det lite kämpigt i någon form <3

 

 

En kvällspost

Hej hej bloggen - det bidde en liten paus ändå såhär i början på det nya fräscha året. Det har varit för mycket som pågått i hövet och på samma gång har jag varit så pass slut att lusten och suget att skriva inte har infunnit sig. Men nu så.

Hur ligger landet då, jo - nu är jag inne på tredje veckan av medicinering. Vilket nog har dragit sitt berömda strå till stacken av mina olika humör. 3-7 första veckorna när man äter någon form av stämningshöjande medicin kan det bli så att ens symtom istället förvärras, paradoxalt nog. För mig har det märkts på sömnen, att det blir som "myror i huvudet" när jag ska sova och jag fått oerhört svårt och komma till ro. Sen upptäckte jag att det finns ett litet underliggande ångestpåslag med, i samma veva som jag skulle till veterinären för tredje gången på två månader med Fidan för och undersöka ännu fler knölar. Hade det funnits klippkort till vetten hade jag haft en hel drös, vid det här laget är man ju liksom van och jag brukar faktiskt inte oroa mig allt för mycket. Men nu kände jag ett litet litet styng av ängslan, och DIREKT var det som att det lilla stynget var en glöd som nån random jäkel helt plötsligt hoppade fram och började blåsa som fan på! SWOOOSH!! sa det bara och plötsligt satt jag där och gapade av förvåning över att jag verkligen kunde känna ÅNGEST byggas upp i bröstet. Oerhört märklig känsla måste jag säga, speciellt när man är så pass medveten om den och är förvånad samtidigt. Det var verkligen som att kroppen levde sitt helt egna liv utan någon connection till mitt sinne.

Nu hade ju min psykiatriker varnat för just detta och skrivit ut ytterligare en medicin att ta mot eventuella påslag så det var bara att poppa en sådan med. Jag hade ett liknande tillfälle kort därefter på grund av en rondellsituation, men sen dess har det inte skett nåt mer. Peppar peppar. 

Idun passerade knölinspektionen utan åtgärder för övrigt, det konstaterades att hon helt enkelt är en "knölhund". Jag säger då det...

_DSC0122-1.jpg

Jag var hemma hela förra veckan och bara gjorde det som föll mig in. Gick långa promenader med de stora vovvarna, drack mycket kaffe och läste bloggar, kollade youtubetutorials. Och hostade. Men mest var jag hemma för att jag fortfarande var slut mentalt. Trots ledighet, som ju ändå innebär en krasch i någon form tydligen. Så nu har jag för första gången övervägt en längre sjukskrivning. Jag ska ha träff med sagda psykiatriker imorgon bitti igen och ta upp det då. Tidigare har jag ju sagt att det inte behövts eftersom jag ändå velat "vara med" på jobbet och det har funkat bra med de färre arbetsuppgifter jag har. Jag har väl inte riktigt sett det som att jag "behöver" vara sjukskriven "också". Men what with the medicinering och att jag fortfarande inte känner mig tillräckligt utvilad, så kanske det är läge att ta steget. Vi får se.

_DSC0479-1-3.jpg

Positivt är iallafall att jag kan känna att det börjar "plana ut" lite humörmässigt. Jag börjar bli aningen mera jämn. Det är fortfarande berg-och-dalbana ibland men inte riktigt lika ryckiga kurvor. Det är bra!

Och jag har fått ett sug efter att bli mer kreativ. DET ska jag ta fasta på, och avsätta tid för. Det får bli någon form av nyårslöfte! Förmodligen kommer jag behöva skriva ner faktiska timmar i min kalender då jag verkligen ska sätta mig ner och nöta detta, eftersom det är så oerhört lätt att jag fastnar i hisnande visioner av hur jag kommer göra saker - men sen aldrig kommer till skott.

*host host hundraelva olika utlovade blogginlägg harkel*

Dessutom måste jag vara mycket mer restriktiv mot mig själv i det här med... jag vet ju hur det blir, jag får upp intresset får nåt, blir nästan manisk, går ALL IN och vill göra allting NUNUNU  och helst bli BÄST på det med en gång och så köper jag massor material och så blir det inte som jag vill eller så tar det för lång tid och så sitter jag istället där med ångest över att jag bränt tusen spänn på andalusisk marmorerad gråsten som enda resultat av mina ryck. Typ. 

Hade jag gett efter för det nu med allt jag vill göra och testa hade jag haft fem olika ateljéer i sovrummet vid det här laget. Nu ska jag försöka börja smått och sen bygga ut efter hand. Mycket mer terapeutiskt på det sättet med. Och snällare mot plånboken och all eventuell wastead andalusisk marmorerad gråsten. 

_DSC0399-1-3.jpg

Nu ska jag dricka upp mitt te (den sabla hostan beslöt sig för och göra storstilad comeback nu under dagarna) och surfa runt efter en snygg kalender att planera alla min kreativitetstimmar i. Lite lyxmateriell får man väl ändå vara emellanåt.

Mvh "kaninöron" deluxe.