Livsuppdatering - frieribloopers, företag och gammal vovve

Har haft en liten dipp nu några dagar då jag bara varit allmänt seg och håglös, frierier och trevligt lördagshäng till trots - men så är det ibland, och nu har jag iallafall accepterat det och försöker inte kämpa emot. Det här inlägget hade jag fixat redan i fredags men sen vart det aldrig av att jag kunde sätta mig ner och påta ner en skrift också. Men nu så! Lite random livsuppdatering comin up!

_DSC0487-1.jpg

Fun fact om frieriet nr 1: Min initiala reaktion när jag kom in i köket och fick se en chipsbukett var en och skär panik i en nanosekund - på grund av att JAG nämligen gått och haft tankar på att JAG skulle fria till Marcus, med hjälp av en sådan. Det har ju varit lite av ett stående skämt mellan oss efter att jag sagt på en after work, strax innan vi blev ihop, att "den som ger mig en bukett av chips, den personen ska jag fria till!"

Sen dess har jag ju faktiskt fått en chipsbukett (aka blommor med små chipspåsar) vid två tillfällen och Marcus har skämtat om att "jaha det blev inget frieri den här gången heller!"

Så då tänkte jag att jag skulle vara fyndig och se till att han ger mig en chipsbukett på min födelsedag, tredje gången gillt - och då ska jag nicka bekräftande och säga "jaha ja men då är det bara och göra slag i saken då!" och hala fram en ring lite nonchalant romantiskt ur bakfickan. Jag till och med drog in Stefan och Anton i hela planen, att de skulle sitta och hinta om chipsbuketter till Marcus så han verkligen skulle fixa en. Så därför trodde jag i en flyktig sekund av panik att de sagt FÖR mycket, och att han skaffat en bukett redan nu för och "se vad som skulle hända". Och så står jag utan ring liksom. 

Men så var det ju såklart inte <3

Däremot skrattar jag lite åt stackars Stefan som först fick höra mina frieriplaner, och sedan Marcus när han började fråga om mina stenpreferenser inför en framtida förlovningsring vid nåt tillfälle när jag inte var med... och sitta där mellan två friande hötappar och inte veta hur mycket han ska hinta till någon av dem, haha!

_DSC0485-1.jpg

Fun fact om frieriet nr 2: jag är ju så himla dålig på och ta överraskningar. Jag är definitivt bättre nu än när jag var yngre, och blev helt förlamad av känslostormen och på sin höjd kunde kraxa fram ett monotomt "tack så mycket" och gå därifrån. Nu har jag både "lärt" mig och vant mig vid att uttrycka glädje bättre, men fortfarande kan det bli lite konstigt ibland när det gäller rejäla överraskningar och jag vet liksom inte vart jag ska ta vägen med allt jag vill säga och känna. Så det kan hända att jag börjar fokusera på en helt ovidkommande sak för och typ vinna lite tid - så även nu när Marcus står på knä framför mig, friar, öppnar asken, och Rebeccas första ord i detta laddade moment är:

"Åh, en LAMPA!"

(på grund av den lilla, lilla, faktiskt väldigt otippade, lampan som lyste ner på ringen från askens lock).

Bra där.

_DSC0490-1.jpg

Företagande: alltså, även om jag varit seg de här dagarna så har det fullkomligen bubblat över av idéer och visioner inför ett framtida livsmedelsföretag! Jag har ju nämnt det någon enstaka gång att jag går i de tankarna, då med både bakverk och återbruk. Nu har jag börjat fokusera mer och mer på bakverk, och kan faktiskt tänka mig den egna lilla verksamhet med godsaker som jag i alla år sagt nej till - och jag stannar såklart inte vid att typ enbart göra cupcakes. Nej, jag har en hel katalog av bakverk och dekorationer och specialgrejer och fyndigheter så jag kommer behöva jobba dygnet runt om jag ska göra verklighet av detta. Men det är så kul och brainstorma och veta att det kan bli verklighet om jag vill!

Återburk finns också där, men som en sidogrej att försöka inkorporera i bakandet kanske. Jag har testat fler grejer och pysslat och fixat, senast de två nåldynorna ovan gjorda av bland annat en gammal klänning och loppisfyndade porslinsfjäderfän som gör en comeback nu. 

_DSC0393-1.jpg
_DSC0394-1.jpg

Påsk och hälsa: de här bilderna glömde jag slänga upp när Eva och Peter var nere under påskdagen och vi käkade buffé ihop med Lasse, mamma, Oliver och Peppe. Hotell Nostalgi, riktigt goda grejer.

Jag har också varit hos FeelGood igen och träffat min nya läkare/psykiatriker - den förra slutade tyvärr. Min 75% sjukskrivning blev förlängd i ytterligare tre veckor till, det var lite snålt med bara knappa två veckor och sen direkt upp till heltid. De två första veckorna vid en upptrappning i tid är så kallade kritiska veckor, då man kan få bakslag av alla dess slag (höhö). Och jag har definitivt känt mig bra mycket tröttare, både fysiskt och mentalt, sen jag gick upp från 50%. Även fast jobbet är fortsatt lugnt för min del och jag jobbar två dagar hemifrån. 

Nu har jag en KBT session kvar, sen har vi slutmöte med FeelGood, och ja - sen är jag uppe på heltid igen. Vi får se hur det går, men jag är onekligen mycket starkare nu än i höstas, och med en hel radda nya insikter på köpet så det är ju bra. Och chefen och jag för en dialog om mina framtida arbetsuppgifter, om det är så att jag kanske aldrig kommer kunna ha beredskap, eller ta högprioincidenter. Då fanns det ändå en plats för mig i gruppen, det är skönt och höra. Jag har ju faktiskt tittat på andra jobb, och sökt en del - men jag ska inte sticka under stol med att det samtidigt gör mig matt vid tanken på att "börja om". Har väl försökt tänka att "händer det så händer det" tills jag är frisk nog att aktivt göra ett val om jag ska bli kvar ett tag till eller ej. 

_DSC0395-1.jpg
_DSC0396-1.jpg

Hundarna: Saga är inte den evigt unga supervovven längre. Hon har haft synlig artros i vänster tass under en längre tid, något jag vetat om sen utredningen på Valla förra sommaren. Men nu plötsligt från ingenstans så blev höger tass kajko med, och hon gick från sprallig och skuttande till lunkande och haltande. Det ironiska i det hela är att jag för några dagar sedan pratade med mamma om att den dagen Saga inte kan springa runt som hon vill, då är det dags för henne att få somna in. Hon är av helt annan kaliber än Idun, som är nöjd bara hon får vara med och sitta i soffan. Saga är så otroligt aktiv och älskar att vara ute, att springa över stock och sten. Kan hon inte göra det utan och bli halt och stel resten av dagen, eller utan en massa mediciner, då känns det inte rätt att hålla henne kvar. Och så går hon och får jätteont i framtassarna, av alla saker. 

Så vi var hos veterinären igår, som klämde och kände och konstaterade att ja, hon är stel och reagerar, men ändå medelmåttigt - med andra ord, hon kände inte att hon behövde råda mig till och ta bort Saga där och då. Jag frågade inte, men det var ju lite underförstått med tanke på hennes ålder. Vi ska köra med smärtstillande, samma som Idun, och se om det funkar. Då får hon vara med ett tag till, förhoppningsvis ett längre tag. Om det inte går, så kunde vi komplettera med injektioner - men ja. Då är vi där igen - ska hon hållas funktionell till varje pris? Vara tolv år och full med tabletter och injektioner för och kunna röra sig någorlunda normalt? 

Det är väldigt ledsamt, Saga har ju alltid varit så oövervinnerlig på något sätt, alltid fått så mycket beröm för att hon är så pigg och glad så jag har sällan reflekterat över att hon faktiskt blir tolv nu, är en relativt stor vovve och kommer börja tackla av NÅGON gång. Men på ett annat sätt så känner jag ett större lugn över och ta beslutet åt henne, när det nu blir framöver. Hon är liksom så värdig - hon förtjänar ett värdigt slut. Inte behöva känna på frustrationen över att vilja springa och hoppa men inte kunna göra det. 

Jösses, vilket deppigt avslut på den här harangen men ja - det är något jag fått lägga mycket tankeverksamhet på i helgen, och nu är jag ändå rätt trygg i det inre beslut jag fattat. Men hoppas såklart på att det ska dröja innan jag behöver ta det <3

 

 

Pasta carbonara och ett frieri

Idag för två år sedan skrev Marcus för första gången till mig om vad han kände för mig. Min initiala reaktion då var frustration. Över en spirande vänskap som jag gladde mig åt som nu aldrig mer skulle bli densamma. För så är det. Något skiftas när en vän ser dig som något mer än en vän. Och jag visste att han inte skulle vilja ha kvar mig som enbart en kompis. Att den fina vänskapen var förlorad. Jag vet att jag satt på stranden i Varamon med Malin och pratade upprört om detta, att jag satt hos mamma och var arg - det kan tyckas vara ett "lyxproblem" att manliga vänner blir förälskade i en, men för någon som alltid är mån om alla och envars välbefinnande är det en tung börda att bära. Att neka någon glädje. Mitt i allting befann jag mig i en smärre livskris inför min 30-årsdag och visste inte riktigt vem jag var längre, eller vart jag ville befinna mig i livet och med vem. Saker som varit självklara var det inte alls längre - och så kommer det HÄR också. Jag var mer än lovligt förtvivlad. 

Som jag väntade mig så förmådde han inte ha kvar mig som enbart vän - känslorna var för starka. Vi försökte, men det blev bara konstigt - och jag var konstig, what with the livskris and all, och var nog inte tillräckligt tydlig i mitt avvisande. Försökte fortfarande vara nära vän, eller så låg något och spirade redan då, jag vet inte. Men en fin försommarkväll efter att ha ätit goda ostar ihop och druckit vin och snackat om livet, så säger han i dörren att han inte klarar detta. Och jag gråter när jag går till pendeln med blytunga steg - över medlidande, över maktlöshet, över förlusten. Och något annat som jag inte riktigt kunde sätta fingret på. 

Den sommaren var en av de värsta, och sedan bästa, i mitt liv. Marcus blev en av hundra små lågor i en spirande glöd som bara ökade mer och mer - när jag började ifrågasätta mitt liv, min vardag, och - tuffast av allt - mitt dåvarande förhållande. När insikterna drabbar en som knytnävsslag i magen och man vet att det enda rätta är att ända det hela, snabbt och ärligt - men FAN vad ont det gör. 

Marcus var aldrig den enda orsaken till att jag gjorde slut med A - det fanns flera, tungt vägande. Men han gav mig en glimt av hur livet skulle kunna vara med någon som är på samma våglängd som jag. Med samma intressen, värderingar, tankar - jag vet att vi satt i bakluckan på min bil i solen, varma efter en lång skogspromenad och bara snackade skit. Att jag skulle kunna ha det så varje helg, helt friktionsfritt. Detta, och hundra andra små saker som plötsligt öppnade någon slags fördämning. Marcus började ständigt återkomma i mina tankar och blev en slags måttstock som jag återkom till, om och om och om igen sommaren 2016 då jag kastades runt i en berg-och-dalbana av obeslutsamhet och ångest. Och slutligen tog jag steget - jag avslutade mitt sju år långa förhållande, bröt en förlovning, pratade med A face to face för sista gången. Och mitt i all skräck, ångest, eufori, lättnad, samvetskval - så hade jag en bild i mitt sinne av Marcus ansikte när jag skulle berätta vad jag gjort, och det spred sig en sådan glädje i bröstet. För vid det här laget visste jag att det fanns något. Något stort, någonting helt nytt - som jag inte ville tillåta mig själv att känna till 100% förrän efter det var slut, och som jag förträngt tills nu. 

Och idag, två år senare, är det jag som kommer hem till min tredje chipsbukett, en finklädd Marcus, och en guldring med gröna kristaller. Grönt för något som växer, för Irland, för glädje. För kärlek mellan två weirdos <3

_DSC0458-1.jpg
_DSC0459-1.jpg
_DSC0464-1.jpg
_DSC0462-1.jpg

Det var Marcus som upplyste mig om vad som skedde den här dagen för två år sen, efter att han scrollat igenom hundratals konversationer för och hitta texten där han deklarerade sina känslor.

Det finns en story bakom chipsbuketten med, som jag ska dela i nästa inlägg för nu börjar det bli sent och jag ska försöka sova med kroppen full av endorfiner och bubbel :)

_DSC0465-1.jpg

Tidigare i veckan fick jag frågan om vad för "lite finare" middag jag var sugen på, eftersom han planerat nåt lite extra till onsdagen. Just då kunde jag bara tänka på krämig pasta, så sagt och gjort - vi firade förlovningen med absurda mängder carbonara, och cava till det såklart!

Och tillhörande matkoma och gemensam tupplur, hahaha vi äro romantiker till max vi!

_DSC0473-1.jpg
_DSC0475-1.jpg
_DSC0474-1.jpg

Min finaste, som jag nu kan kalla min fästman <3

Och vet ni vad - jag har faktiskt, för första gången i mitt liv, börjat planera för mitt eget bröllop. För nu känns det helt självklart. 

 

 

Påskkorgar, pizza och pyssel

God lördag alla vänner! Underbart väder idag, där jag både kunde ta på mig vårjacka och skippa Fidans täcke - vi var nog båda lika nöjda över denna kombo. Dessutom hittade jag blåsippor överallt i Staffanstorp - att man blir lika barnsligt glad över dessa små färgklickar varje år i det bleka gräset.

Kom upp sent idag för en gångs skull, så dagen har varit ganska slö efter morgonpromenaden. Jag har dock hunnit fixa ihop en hel del diy-grejer, fått en blixtvisit av Malin och röjt lite i köket. Det skulle behöva storstädas, men vafan - vi är i lite av ett stadie nu där vi helt enkelt inte orkar bry oss lika mycket om städning. Vi ska ju ändå härifrån snart! Dessutom har vi valt att lägga några slantar på både flyttstäd och flytthjälp. Har gjort båda så många ggr i mitt liv nu att jag gladeligen pungar ut många riksdaler för att slippa. Så då är vi lite #yolo över alla dammtussar som har ravepartyn i varenda hörn just nu. 

Om en stund ska vi gå promenad igen och köpa pizza på vägen hem - har varit taggad ända sen jag vaknade imorse på och käka pizza, haha! 

Jag tänkte bara bombardera er först lite med pics på påskkorgarna jag fixade i ordning, och dess innehåll. Mycket glad att jag orkade påta ihop inte mindre än tre av dessa. I mitt huvud hade jag gärna gjort dubbelt så många som jag dessutom velat skeppa till dem som inte befann sig i Motala i påsk, men jag får inse att det är lite över the top. Nästa år kanske, då jag har egen pyssellägenhet och allt och slipper snubbla över triljarder grejer. 

Såhär bidde de iallafall - ni kanske kan få lite egen inspiration till påskpresenter också?

_DSC0332-1.jpg

De här presentpåsarna beställde jag hem förra året från Wish, i ett obetänksamt ögonblick - vi vet ju säkert alla att det inte är direkt snällt mot miljön och handla därifrån, det rimmar lite illa med mitt annars så flitiga miljötänk så jag har slutat beställa från Asien om jag nu inte hittar saker jag verkligen, VERKLIGEN vill ha och som inte finns i Sverige. Men satan vad svårt det är emellanåt alltså... speciellt när de säljer prick alla de kakgrejer jag vill ha för en spottstyver även med massa frakt inräknat. 

_DSC0334-1.jpg

De här kaninpåsarna fylldes iallafall med en annan sorts kakor - en otroligt spröd liten kaka, gjord på solrosfrösmör. Jag ska försöka komma ihåg  och posta receptet, gillade dem skarpt. 

_DSC0348-1.jpg

Sen hade jag även de här, som är en annan variant av de kakpraliner jag experimenterat med. Dessa är gjorda med särskilda formar där jag fått fylla i det vita först med en liten sprits. Just de här kakorna är gjorda på så kallad non-tempchoklad, liknande blockchoklad. Också ett experiment från min sida, men de smakade ganska intetsägande tyvärr så kommer nog inte använda den fejkchokladen igen. Men de är fyllda med goda Oreo-och-Ballerinakakor, så DET är gott iallafall!

_DSC0351-1.jpg
_DSC0353-1.jpg

Sen åkte fjäderlådorna fram eftersom jag fick feeling och ville göra mini-påskris också med det som fanns hemma. Plockar du lite blåbärsris, björkris och en och annan grangren så har du både en rustikt snygg bukett till bordet OCH perfekta sno-ihop-snabbt-dekorationen till det mesta. 

Fjädrarna är alla köpta av privata säljare som plockat dem från sina naturligt ruggande fjäderfän. 

_DSC0356-1.jpg

Bind ihop lite grönt och risigt med några fjädrar och limma dit ett litet godisägg - ta-daaa!

_DSC0345-1.jpg

Och apropå grönt, så tänkte jag även ge bort nåt lite mer beständigt än enbart godis och sockerbomber - Plantagen sålde fina doftpelargon-sticklingar, en favvo hos mig, så det var klart att alla tre korgarna skulle få varsin sån. Och min stadigt växande burksamling blev tre alster mindre, något jag är säker på att Marcus är lättad över.

_DSC0347-1.jpg

Sådärja!

_DSC0358-1.jpg

Och här har vi alla godisägg, torkade och klara.

_DSC0359-1.jpg
_DSC0368-1.jpg
_DSC0371-1.jpg
_DSC0360-1.jpg

Haha, jag tänkte skriva "se vad lätt det är att med enkla medel göra fina presenter snabbt" men jag inser att det här ändå tar lite tid och planering och framförallt tålamod med pillgöra. Jag gör alltid det misstaget att jag skissar upp något i huvudet och tror att det ska ta ungefär en tredjedel av den tid det faktiskt tar. Men med lite planering och bra förberedelser så går det fint! Försöker träna på det nu istället för och göra allt sista dagen.

_DSC0381-1.jpg

Och såhär blev de sen då, påskkorgarna.

_DSC0372-1.jpg
_DSC0373-1.jpg

Alla korgar är fyndade på loppis, jag älskar att ha korgar hemma - det är så smidigt att fylla upp dem med fina grejer eller göra någon dekoration av dem. Korgen till höger här uppe var dessutom ljuslila från början, men fick sig en omgång med vit sprayfärg. 

_DSC0374-1.jpg

Den här med olika träfärger var fin som den var, så den fick behålla sin ursprungliga glans. 

_DSC0377-1.jpg
_DSC0385-1.jpg
_DSC0386-1.jpg

Mycket nöjd med resultatet faktiskt - också något jag behöver träna aktivt på, hehe. 

Nu vankas det promenad i sju plusgrader - SJU! Rena midsommar ju! Och sen - pizzaaaaaaaa!

Ha en awesome lördagkväll peeps!