Nya tider - nytt jobb! Och HELT nya arbetstider.

Så har då turen kommit till mig, att säga adjö till DXC som varit min arbetsgivare de senaste fem, snart sex åren. Många av er gissade nog det från mitt taffliga försök till kryptism i förr-förra inlägget, hehe - men för de flesta av er är det väl ingen större surprise heller. Jag ska inte sticka under stol med att min tid där inte varit en dans på rosor riktigt. Jag var nära utbrändhet med en kund, och blev det helt efter en annan. Nu ska jag inte skylla allt på den sistnämnda, det fanns andra saker i livet då som också bidrog. Men till 70% iallafall var det jobbet. För mycket jobb, för mycket osäkerhet, för lite struktur. Och jag var inte ensam. Det var det som var det allra tråkigaste.

P1070461-1.jpg

Mina kollegor och chefer dock har jag alltid trivts med, varenda en av dem - så många roliga, härliga, knasiga, vänliga och intressanta människor jag träffat genom åren alltså. Några har varit roliga bekantskaper, några är inte kvar i gruppen längre men är fortfarande tjommar jag har kontakt med och möter upp emellanåt. Säga vad man vill om IT-världen och dess emellanåt tveksamma kultur, men jag har definitivt hittat några guldkorn via DXC.

P1070462-1.jpg

Så vart ska jag ta vägen nu då? Jo, jag ska fortsätta jobba inom IT - men förflyttar mig några kilometer in i Linköping, närmare bestämt mitt in i smeten. Jag börjar jobba för ett företag som heter Centric, mitt i centrum - passande!

Jobbet i sig är inget livsomvälvande direkt - jag går tillbaka till vanlig kundtjänst. Svara i telefon och hjälpa användare. Men det känns faktiskt bra. Jag är väldigt, väldigt trött på Service Management-delen, helt ärligt. Jag känner mig klar med den. Det kan tyckas tråkigt och bakåtsträvande, men vad jag vill ha just nu är ett jobb som är lugnt, utan tungt ansvar, tjafs och alltför många bollar i luften som jag tidigare stoltserat med att kunna hantera väl. Jag är inte så jätteduktig på det längre, iallafall inte på det jobb jag har just nu. Och jag saknar faktiskt att göra något konkret, hjälpa folk. SM innebär så mycket luddiga och suddiga begrepp och uppgifter, och försöker man göra sitt jobb och hålla uppe vissa riktlinjer så är risken stor att någon kommer och kör över dig ändå. Jag är så oerhört trött på det.

P1070464-1.jpg

Men - det allra bästa med mitt nya jobb - jag börjar jobba natt!

Och med ett helt awesome schema också.

Och det var det som blev avgörande för att jag skulle söka, och slutligen tacka ja till det här jobbet. För det innebär i princip en deltidstjänst med heltidslön. Jag har en vecka då jag jobbar måndag till fredag, tiotimmarspass - sen ledig fram till helgen veckan därpå. Då kör jag två långa pass lördag-söndag. Och därefter ledig två veckor. TVÅ VECKOR! Visst några dagar kommer gå åt till och vända dygn. Men just nu ser jag en vecka då jag kan gå in för att bara jobba, äta och sova, plus en helg med samma. Och resten - oändligt mycket mer fritid än jag har nu. Lediga dagar mitt i veckorna. Slippa pendla varje dag. Slippa ha endast 3 timmars fritid om kvällarna och behöva förlägga precis alla umgängen, aktiviteter, göromål, hobbies och majoriteten av företagsjobb på helgerna. Jag kommer kunna umgås mer med vänner som inte riktigt fått så stor plats i det tighta schemat innan, pyssla med företaget och testbaka och fotografera I DAGSLJUS, tillbringa mer tid här hemma och fixa, DIY:a och pyssla. Gå långa promenader om dagarna, inte bara stappla fram i mörker på vår trista väg och knöla in promenader på de redan fulla helgerna.

P1070465-1.jpg

Jag inser att jag kanske förskönar det här lite väl mycket nu, och har alldeles för höga förväntningar på vad allt detta kommer innebära - men det spelar ingen roll, för oavsett om jag inte kommer hinna med ALLT jag precis räknade upp, så kommer jag hinna med minst dubbelt så mycket bara genom att inte pendla varje dag. Tänk då de två veckorna UTAN jobb? Minus ett och annat extrapass jag eventuellt tar. Lönen jag får kommer vara mindre än den jag har nu. Det har faktiskt varit rätt tufft att acceptera, och kommer förmodligen fortsätta vara det. Allt mitt snack till trots om att jag hellre har ett jobb jag trivs med och som ger mig mer livskvalité, än en bra lön. Jag sätter nog ändå en viss prestige i och ha en “bra” lön. Så pass bra att jag ändå in i det sista tvekade på att säga upp mig - enbart på grund av lönen. Men så kan man ju inte ha det, det förstår jag ju innerst inne. De senaste veckorna, månaderna, har det varit skitsvårt att komma upp om morgonen, jag har varit rejält deppig inför utsikten att åka till ett jobb jag inte trivs med, är trött på, och känner att jag underpresterar på. Det är inte schysst mot arbetsgivare eller kollegor heller.

P1070471-1.jpg

Men ja, nu är steget taget, och jag känner redan hur mycket bättre jag mår och hur mycket jag ser fram emot saker igen. Börjar planera trädgården, vad jag ska odla, vad jag ska testbaka och börja fixa med här hemma. För nu vet jag att det definitivt är möjligt att det blir av. Och DET, är priceless ändå.

P1070466-1.jpg

Jag börjar i mars, om inte chefen släpper mig tidigare. Jag ska tillåta mig själv att inte stressa för mycket angående företaget, och få upp nya produkter och marknadsföra mig, utan sätta upp en plan och planera in saker på dagtid längre fram också. Idag kommer pappa och ska hjälpa mig planera rabatter, odlingar och trädgård. Ikväll kommer tjejerna över på vin och massa gotter och snart kommer jag kunna slippa fredagströttheten och göra fler såna saker om kvällarna. Inte bara dessa värdefulla lördagskvällar då man måste välja mellan olika saker och sen ångestsöndagar, och en vecka till innan nästa grej kan bokas in.

Ska bara försöka och inte tänka på min allra sista dag på DXC, eventuell avtackning och hur jag kommer böla ögonen ur mig. Jag bara VET det. Får man proppa sig full med valium sista dagen på jobbet?

Livsmedelsinspektion, hur gick den egentligen?

Marcus skickade mig nyss en länk till morgonkaffet, om ett bageri som fått stängas ner i Kronobergs län. Personalen rökte inne i lokalerna, slängde fimpar överallt och hade avfall precis bredvid mjölpåsarna. De har efter en uppstädning nu fått öppna upp igen - men deras bristande utbildning i livsmedelshygien ska “följas upp”. De får alltså fortsätta gasa på med leverans till flertalet kunder och återförsäljare, trots att de alltså inte ens har adekvat utbildning i att kunna hantera livsmedel på ett säkert sätt.

Känner nu att shit alltså, vad jag överarbetade min egen procedur om jag jämför med det här bageriet!

Jag hade ju en livsmedelsinspektör här strax innan jul och jag har ju bara nämnt att hon kom, godkände, och sen inget mer. Här kommer lite mer detaljer, ifall någon är nyfiken - kanske finns det nån mer av er som funderar på livsmedelsverksamhet, eller bara vill veta om jag kör mitt stuff riktigt legit. Here goes!

chokladbollar.PNG

Jag började ju min verksamhet i tankarna redan i våras för snart ett år sen. Där lade jag också grunden genom att det första jag gjorde, var att gå en kurs i livsmedelshygien och HACCP. HACCP är lite av livsmedlens proaktiva RCA, för er IT-folks. För er andra, så är det ett kontrollprogram där man ska skriva upp potentiella risker med sin verksamhet. Samt plan för hur dessa ska förhindras eller hanteras i ett worst case scenario. Exempelvis hur jag förhindrar att mjöl hamnar i mina glutenfria produkter, hur jag motverkar bakteriebildning, hur jag säkerställer att mina varor är säkra för folk och äta. HACCP går hand i hand med allt som ingår i Livsmedelsverket regelverk och paragrafer, så jag måste veta vad som är rätt märkning och vilken information kunderna ska ha. Och sen väldigt mycket basic stuff, som att ha god handhygien, ha hårnät, inte jobba när jag är sjuk och smittspridande, att mina verktyg är godkända för livsmedelstillverkning. Rätt mycket sunt förnuft liksom. Men när man väl börjar, är det MYCKET att ta in och hålla ordning på. Ni kan ju tänka er hur mycket jag har suttit och obsessat över efter att ha läst igenom sjuttioelva paragrafer och pamfletter och gud vet vad och börjar röra ihop allt.

_DSC0985-1.jpg

När kursen var avklarad och certifikatet mailat till mig, så fortsatte jag obsessa över lokalen, paketering och verktyg. Jag läste någonstans att man inte skulle ha paketeringen i samma rum som produktionen och var således orolig att de inte skulle godkänna min workaround - kräma upp allt paketeringsmaterial på loftet tre meter upp. Jag läste någonting om att man inte får gå rakt in i produktionsrummet innan man bytt om i dedikerad omklädningsrum, och var orolig över att jag måste bygga in väggar och tak de fem stegen det tar till toaletten/omklädningsrummet.

Jag var SÄRDELES orolig över faktumet att jag hade hundar och skrev en halv novell om alla åtgärder jag tar till för att hår inte ska komma in i bakstugan. Jag köpte storpack av hårnät och handskar och fixade dedikerad arbetskläder i form av en Biltema t-shirt och byxor. Två dagar innan inspektionen fick jag stora skälvan när jag för hundratrettiofjärde gången läste igenom märkningskraven och plötsligt blev osäker på om jag behövde ha med näringsinnehåll eller inte. Satte Marcus på att fixa ihop en snabb uträkningsfunktion. Insåg att jag missat en detalj i SPÅRBARHET och satte upp ett dokument där jag skrev in alla grejer jag köpt, när och från var.

DSC0213.jpg

Mest av allt obsessade jag över huruvida jag måste skaffa en fettavskiljare eller ej, eftersom de är svindyra, svintråkiga, visserligen fullt logiska men ändock - svindyra. Och om avsaknaden av en kunde leda till omedelbar avstängning!

Så kom då dagen D. Jag hade ju pratat i telefon med inspektören tidigare och då lät hon ju nog så ofarlig men man vet ju aldrig… jag vet inte riktigt vad jag hade väntat mig, kanske inte en hårdkokt typ med ansikte a´la stenfiguren i Neverending Story och pressveck som kan skära genom hud - men nåt liknande. Istället visar hon sig vara jättegullig, väldigt vänlig och lugn och snar till beröm. Första som händer när vi går in och jag ska börja presentera och förklara, är att jag inser att jag glömt köpa tvål till handtvätten. Jag får hänvisa till och använda diskmedlet. Diskmedel! Till livsmedelsinspektörens händer! Ack och ve, jag ser redan SHUTDOWN! aggressivt flimrande framför ögonen. Jag nästan ryggar tillbaka inför en eventuell lavett. Jag förtjänade det. Handtvål är ju livsmedelstillverkarens helige graal för fasen.

Men icke - vi fortsätter, och jag får två hjärtsnörp till på vägen. Ena är när jag ser att jag glömt diska skyddslocket i mikrovågsugnen, och det ligger där i fullt dagsljus med FETTFLÄCKAR på! Hela bakstugan är minutiöst städat och renskrubbad och så ligger det där förbannade locket där och bara skriker ut HÄRSKET FEEEEEEETT HÄR VARE HÄRSKET FEEEEEETT KONTAMINERAR AAAAAAALLT I LUFTEN!! (nu var det ju inte härsket utan bara resultatet av lite för varmt margarin för två dagar sen, men i den här ytterst pressade situationen, så kändes det verkligen så)

Men det lade hon inte ens märke till, eller om hon såg men det var så pass obetydligt att det inte behövde beröras.

Eller så var det för att hon fått syn på min chokladsmältare.

Alla ni som någonsin hållit på med choklad vet att det är kladdigt, rörigt och extremt svårt att sköta prydligt. Choklad hamnar överallt. Speciellt när man inte har tillgång till några fancy maskiner utan gör allt för hand, vänder upp och ner på en form full av varm, smält choklad som ska bankas ur och skrapas. Jag är ännu inte riktigt där att jag kan göra det på ett relativt cleant sätt. Fasen, inte ens de som har fancy maskiner kan undvika att det sitter halvsmälta chokladformationer på diverse kanter och väggar. Så, chokladsmältmaskinen har ju en hel del chokladprydnader, och själva chokladen inuti, när den är stelnad, ser inte så rolig ut. Det är ju absolut inget fel eller någon risk med detta hygienmässigt sett. Men när vi står där och stirrar på det här chokladarrangemanget, så ser det hundra ggr mer KAOS ut än vad det gjorde en kvart innan hon kom. Såklart. Hon frågade en del om hur den funkade, jag förklarade, förklarade också hur jag gör med överbliven choklad och hur ofta jag rengör den. Hon nickar, skriver ner något - och sen är det typ klart.

_DSC0993-1.jpg

Jag har lagt fram min tio-sidors dokumentation, vattenprov, spårbarhetsdokumentet, ett märkningsexempel och ett produktexempel på bordet. Hon kikar på märkningen, vi diskuterar den ihop, och kommer fram till att jag behöver ändra beteckningen från “innehåll” till “ingredienser”. Hon bläddrar lite snabbt i min egenkontroll, säger det ser bra ut - och lägger undan den, ler och frågar om jag har några praliner och sälja just nu?

Inga bannor om att jag inte har en plasttunnel från dörr till toalett, ingen smäll på fingrarna för att jag inte byggt lokal till alla förpackningar, ingen stor fet stämpel med SHUTDOWN! följt av en hård blick och ett väsande “…handtvålen…”.

Istället fick jag cred för att jag var så påläst, lite allmänna tips om förbättringar och några smådetaljer hon rekommenderade, och tyvärr hade jag ju inga praliner tillgängliga men hade ju övervägt att ha några för provsmak men avfärdade det med att det kanske kan ses som mutförsök…. argh!

Så ja, så gick det till - oerhört osmärtsamt ändå. Sen förstår jag ju att det inte är riktigt lika hårt för mig kanske som producerar så små mängder direkt till slutkonsumenter, men ändå. Jag var verkligen supernervös för ingenting, och kan klappa mig själv på axeln för ett bra grundarbete.

Nu känns det som att jag kan starta produktionen “på riktigt” eftersom jag numera kan titulera mig som godkänd livsmedelsverksamhet. Man får ju köra på en viss tid innan första inspektionen kommer, men det känns ju ändå hundra ggr bättre att kunna svara ja på frågan om man är godkänd för det man gör. En kvalitetsstämpel helt enkelt.



Mål för 2019?

Ugh, jag är SÅ trött nu - på vädret, på blåsten, på halka, avsaknaden av snö, mörkret, pendla, att det ALLTID ska bli så stökigt när jag bakar… ambivalensen över och ha företag, å ena sidan vilja att folk köper massor, å andra sidan vilja att affärerna ska vänta ett litet tag till, tills…

Förra veckan höll jag på och testade nytt sortiment , och nu i helgen har det bakats tårta och skapats praliner. Igår hade jag en riktigt blast-from-the-past-kväll med inte mindre än två gamla bekantskaper som jag inte sett på år och dar, som köpte bakverk av mig. Ikväll vankas skräckfilmskväll och imorgon ska jag baka en hejedundrande god brownie till jobbfikat. Det rör sig framåt här, men ändå sååå seeegt. Samtidigt som jag vill att det inte ska gå FÖR fort. Ja ni hör ju, hur jobbigt det är och vara mig…

Det kommer lite förändringar framöver som jag inte riktigt kan ta upp nu, men snart så - kan säga så mycket som att det kommer innebära mycket mera dagsljus iallafall, hehe. Hade tänkt och göra det här till ett stort inlägg om alla mina mål inför 2019, men nu när jag tänker efter så har jag faktiskt inte så många. Inte mål iallafall, snarare riktlinjer..?

Nåja, lite riktlinjer då:

P1040550-1.jpg

Livskvalité - redan på gång att förbättras, I hope. Jag måste bli bättre på att sluta göra saker av fel anledningar, så som att jag “borde” och “ska” och “det är så man förväntas göra”. För om jag gör allt det och det inte känns bra, gör mig deppig eller trött eller whatever - vad är då meningen? Vem pleasar jag? Vad får jag ut av det, egentligen? Jag är den förste att predika om vikten att skita i normer och jaga materiell lycka, men är faktiskt apdålig på att leva som jag lär. Skärpning!

P1040696-1.jpg

Minska mitt intag av kött ännu mer - jag äter redan mestadels vegetariskt, men har faktiskt börjat känna mer och mer att kött inte längre smakar. Bara vissa rätter, och bara ibland. Mår mycket bättre utan, det är klimatsmart och hållbart, billigare… massa win-win helt enkelt.

P1050375-1.jpg

Ge mig ut i världen med företaget - nåja, iallafall till typ Godegård och Askersund. Boka in mig på marknader, synas mer, stämma av vad som funkar och vad som inte funkar IRL. Jag var till och med så pepp att jag mailade Vegomässan i Stockholm om att få anmäla mig - kostar dock 5000 spänn för en meter bord. Yikes.

P1050794-1.jpg

Försöka ägna mig åt annat kreativt än bakning - tuff den där. För när jag har fritid och ska skapa något, så blir det ju såklart bakning. Tiden och orken räcker inte till för något annat just nu. Men framöver hoppas jag kunna återta mitt odlingsintresse och fixa ett par rejäla rabatter, och kanske göra fler drömfångare och DIY:s att pracka på nära och kära.

P1060575-1.jpg

Bli ännu bättre på och säga nej, och säga ifrån - också en grej jag gör nu, som även den kan förbättras. Säga nej till saker som inte funkar för mig pga ork, ingen tid, eller bara ingen lust - utan att känna att jag måste ursäkta mig. Ta bort stigman, och förhoppningsvis sprida det även till andra. Vi måste inte älska att göra allt som alla ber oss om, varje gång - det är OK att inte känna för det. Jag är inte elak för det.

Sorry för lite halv-luddigt inlägg men just nu känns det som att jag befinner mig mitt i en inandning och bara väntar på att få andas ut. Senare i veckan kan jag tala om varför. Värsta kryptiska bloggaren asså!

Håll till godo iallafall, köp praliner, ta hand om er!