Luriga pappor, katter och avgöranden
Alla vet att föräldrar som ringer vid okarakteristiska tider innebär med största sannolikhet något dåligt – ett hastigt hjärtkramande samtal sent på kvällen eller mitt i natten, eller som i min fars exempel – relativt tidig morgon, mitt under ett möte jag håller i, och inte bara ett försök utan tre – PLUS röstmeddelanden. Då kan ni ju tänka er att jag med min synnerligen optimistiska livssyn satt och svettades lite extra där i stolen och hann tänka alla möjliga, den ena-mörkare-än-den-andra-tankar innan jag kunde avsluta mötet och kasta mig över telefonen. Jag brydde mig inte ens om och lyssna på röstmeddelandet, tre försök i rad sa mig allt jag behövde. Jag försökte scanna igenom tänkbara scenarion i huvudet – vem har det hänt nåt? Pappa själv? Högst sannolikt eftersom hans stadiga trend att alltid råka ut för nåt skit sommartid börjar bli lika permanent som regnet på midsommar (som ironiskt nog då höll sig borta i vår region i år).
Farmor? Också högst sannolikt, what with old people and that. Heidi? Ja hon var ju på väg till Finland och vem vet vilka fasor som kan ha hänt på vägen när bara själva faktumet att åka till just Finland innebär en smärre fasa i sig. Och så vidare och så vidare…
Döm om min förvåning när pappa svarar med ett glatt och svängigt “hej!!” istället för kväkandet, osammanhängande yrandet (japp, been there) eller gravallvarliga-rösten jag hade väntat mig. Nä. Då visar det sig att 1: Han är kattvakt sen ett par dagar tillbaka, och är färdig att slänga ut kattfan från balkongen pga varierande oktaver av kattstämma nattetid. 2. Hans Google Chrome har slutat funka. That´s it.
Att få katter att sluta öva skalor vid sena tidpunkter är inte riktigt mitt område, men datorn och Chrome kunde jag ta mig en kik på iallafall. Och hälsa på föremålet för pappas sömnlösa nätter och annalkande psykbryt.
Som för övrigt blev själaglad när jag kom och visade sig vara en väldigt gullig och personlig individ (“ja när hon håller käft!”) som nu när hon fått lite uppmärksamhet och acceptans kunde låta pappa borsta ut alla tovor hon åsamkat sig själv när hon haft krypövningar under soffan och vägrat komma fram. En annan fick också sitta och kämpa med en bomullstuss och mödosamt få bort det skräp som sitter här och var runt ögonen och som tydligen är vanligt på den här sortens katt. Klarade mig otroligt nog utan en skråma och en kisse som fortfarande ville buffas och knuffas trots att jag var säker på att jag gjorde henne tillfälligt enögd ett tag.
I övrigt då, så har semestern börjat. Inledningen hade väl kunnat vara lite muntrare – jag pratade med veterinären om Idun under gårdagen och jag har väl mer eller mindre det pest-eller-kolera-beslutet framför mig som jag misstänkte. Jag skulle fundera och sen ringa och meddela mitt val. Jag har lite frågor jag behöver få svar på först innan något bestäms, så får vi se. Det blir ingen operation den här veckan som det ser ut, så jag ska titta igen på och åka upp till Stockholm i helgen och skingra tankarna lite. Tills dess så fortsätter semesterstädningen här hemma varvat med att äta chips till frukost och skita fullständigt i min vision om en nyttig, start-på-nytt-liv-sommar. Måste ju ha nåt och göra i höst med.
