Ett samlat (värk) verk

Tjofadderittan vad det går undan med dagarna här! På något sätt har jag hamnat i nåt slags limbo där jag tycker dagarna är ultrasega samtidigt som de är fyllda till bristningsgränsen med aktiviteter som gör att jag bokstavligt talat stöper i säng som en schleten gammal björk och morgondagen anländer alldeles för fort för min smak (och nattsömns) skull. How is that?

En stor del av tiden har gått åt till att jaga folk. Jaga kundtjänster, och ägna dyrbara minuter åt att spotta och fräsa över sagda kundtjänster, icke att förglömma. Ett måste för att bibehålla den sunda mentaliteten. Den ene var en retur av vara som tog över 2 månader innan allt blev korrekt gjort och jag kunde få mina pengar tillbaka, en rätt nätt summa på ett par hundralappar – annars hade jag inte orkat ödsla energin på´t. Jag föreställer mig Verner & Verners kundtjänst som en öde gymnastiksal där det luktar unket av alltför gammal och svettingrodd utrustning, och ekar lika tomt som mitt hjärnkontor klockan åtta en fredag kväll. Då och då hör man ett rasslande från den enda personalen, den där ungen som var lite av en outsider och som gympaläraren förbarmade sig över och låter plocka in bollar och skjuta undan plintar efter lektionen. Som stryker sig lite längs med väggarna, livrädd för och bli tilltalad av de tuffa kidsen. Det finns liksom ingen annan anledning till varför det tar dem en vecka och ens svara på mail (x 3) eller telefon. Det där arga mailet från den jobbiga blondinen i Motala får dem och hicka baklänges i stolen av förskräckelse och för och lugna ner sig måste de ta kafferast. I tre dagar. Näe, det blir ingen mer shopping därifrån.

De andra är Motala Lärcentrum. Herregud säger jag bara. Jag vet inte vad de gör där borta. Jag kan liksom inte ens komma på en fyndig metaforisk situation, annat än att ett gigantiskt hönshus dyker upp på näthinnan där alla hönorna är dementa. Jag hade signat upp för en kurs i Företagsekonomi, eftersom jag har lite studieplaner där det ämnet kan komma väl till pass. Eftersom det är gymnasiekurs och jag har relativt gott läshuvud (läs: duktig på ordbajseri) så var jag så wild´n crazy att jag skrev upp mig på fem veckor. Tänkte jag borde klara det på kvällar och helger. Bara det att jag inte hade räknat med att Lärcentrum skulle:

A: Skriva alldeles för fort och slinta på tangenterna och stava min mailadress helt åt sjåttaheiti fel, så att jag inte fick någon startinformation när det väl var dags och det tog dem en VECKA att svara på mina konstanta förfrågningar om vart min info var och vilken kurslitteratur jag skulle ha. Även fast jag sa att min kurs är på fem veckor och det var liiiite pyrt i knutarna. När jag väl krävde att få bli uppringd så forwardades mailet som skickades felaktigt, till min rätta adress. Utan ens ett litet ursäkta eller tröstpaket med tjugo kilo Marabou.

B: När jag väl får infon, länk till systemet och inloggningsuppgifter, bokhänvisning där jag hade sån tur att en tjej svarade på min Köp & Sälj Motala förfrågan samma kväll och sålde mig böckerna till halva priset – så visar det sig att jag inte har behörighet till min egen fucking kurs. “Åtkomst nekad”. Få saker höjer blodtrycket så pass mycket, speciellt hos en IT-anställd, som de där förgrymmade två orden. Det är som att nån trycker upp en handflata i trynet på dig.

Long story short, det tog dem ca två veckor att rätta till detta. Ungefär fem dagars mailande och telefonerande från mig där jag blev runtskuffad mellan fyra olika personer och det visade sig vara så att den fjärde personen var den enda som ens kunde titta på detta och hon svarade inte för att hon var sjuk. SÅKLART. När hon sen väl kom tillbaka helgen efter så kunde inte hon heller lösa detta. De måste skicka till systemförvaltare. SÅKLART. Vid det här laget satt jag och felsökte åt dem. “Hur har mina uppgifter replikerats i systemet? Ligger kanske min felaktiga mailadress och gnider nånstans?” Blev tillsagd att maila min lärare och få sidhänvisningar etc manuellt skickade till mig men han svarade inte. Såklart…

Och nu – i tisdags – så funkade det. Äntligen. Och jag har inte hört ett ljud. Jag mailade dem och frågade vad som var felet men av erfarenhet nu så kommer jag väl få svar lagom till tisdagskaffet nästa vecka.

Så nu ska jag alltså fixa klart en gymnasiekurs med tillhörande inlämningar på lite över en vecka. Såattee…japp.

Utöver det – varit fortsatt krasslig, missbrukat ingefära, uppgiven till bristningsgränsen över frustrationen på jobbet, sett lite ljus i tunneln, grälat med sambon pga sagda uppgivenhet, blitt sams över en shoppingtur på Citygross, tankat energi i solen som tittat fram och varit lite social.

Nutellans Dag var i fredags – jag jobbade hemifrån då pga äckelhosta som jag ville skona mina arbetskamrater ifrån + avsaknad av hundvakt. Bakade inget superdupernutella-igt, lusten att baka överhuvudtaget har inte infunnit sig på ett tag tyvärr. Men en liten sked till kaffet fick det iallafall bli.

När jag väl stack ut näsan utomhus så var det en fröjd att upptäcka solsken, plusgrader och obefintligt med snö. Lite synd på det sistnämnda eftersom det ändå ljusar upp och är så vackert, men det gör iallafall Fidan glad eftersom hon äntligen kan springa utan sitt (i hennes tycke) jobbiga täcke.

En liten bit bort var det dock fortfarande frostigt, på det sköra, spröda sättet som får en att känna en liten ilning av annalkande vår längst inne i hjärttrakten.

Det är numera ett ständigt flöde av tulpaner in och ut ur hushållet. Kan inte ha för mycket.

Trots avsaknad av baksug så joxade jag ihop ett gäng av de supergoda sega daimkakorna iallafall – vi skulle nämligen på 30-årsfika hemma hos svärfar och Co och ännu har jag inte mött en individ som inte har uppskattat knäckiga, sockerstinna rundlar av ren fröjd. Mycket mofsvänliga.

Det klappades på gosiga hundar, här Gusten.

Och Lillen Långnos.

Klappade inte på svärfar, det vågar jag inte riktigt.

Han och Adde gick igenom en systemåterställning på paddan och jag åt glass. Bra aktivitetsfördelning.

30-åringen med hallonplikt.

Adde har en kompis som bjuder så härligt mycket på sig själv – han skickar regelbundet små filmsnuttar i deras Facebookchatt med helt random saker som han gör eller säger. Nu är han i Thailand och lever loppan och har skickat ett halvt dussin filmer från duschen, fortfarande lite lagom på lyset och orerar om danskar och att de ska hålla sig på sin sida av bron annars jävlar – efter att ha varit i bråk med en och fått på nosen, vridit den rätt, vinglat hem till hotellet där han skickar analyser direkt från badrummet och sen slutligen konstaterar att man kanske inte ska skrika okvädesord om danskarnas mammor på fyllan. Helt underbart.

Och så nu de senaste två dagarna så har jag pysslat med detta – raw food fika till jobbet. Hälsoinspiratörerna gav mig ett uppdrag och flera kilo fikon och cashewnötter, och resultatet är ett gäng nyttiga bollar i olika utföranden och raw food brownie med chokladkräm gjord på avokado. Vi får se om kollegorna tycker det är en förbättring från skålarna med random frön på borden, då kanske jag får experimentera fler gånger.

Nu ska vi ta oss igenom den här jobbdagen också och sen är det äntligen helg igen – idag fyller min kära mamma år så det blir firande direkt efter jobbet, följt av – INTE grillchips och soffhäng, utan kaffe och plugg. Vi får väl se varthän detta bakar.