Kaffe, kval och konstigheter (och midsommar)

Här ekar det obönhörligen tomt, trots att jag har hur mycket som helst jag skulle vilja få ner på pränt. Men kroppen är för orolig för att sitta ner och koncentrera sig på något i mer än en kvart. Jag vet inte om jag har någon form av försenad 30-årskris eller om jag hamnat i ännu en av mina melankoliska skov som aldrig riktigt tycks vilja försvinna oavsett hur mer “vuxen” och bättre på och vara insiktsfull jag blir. Eller om det är en mix av båda. Det här med melankolin har jag förstått är något som jag och min käre far har gemensamt. En rastlöshet över livet i allmänhet, självtvivel och ifrågasättanden och sökandet efter något man själv inte vet vad det är. Längtan efter och komma bort blandat med att bara vilja vara hemma och förlora sig i en parallell värld, om det månne vara spel, en bok eller ens egna tankar. Jag kan bli galen på mig själv när det blir såhär. Jag hade hoppats att vid 30 skulle jag ha “hittat mig själv” och stå på en stadig grund personlighetsmässigt och sluta känna att jag måste göra allt och inget på en och samma gång. Eller liksom, hitta något och fokusera på. Men istället fortsätter jag och blir ännu spretigare. Vissa dagar kan jag uppskatta det hos mig själv, alla mina olika dimensioner. Och andra gånger gör det mig matt. Och melankolisk. Allt ska analyseras. Vändas och vridas på. Duger jag, det jag gör, det jag vill? Man blir ju fan utbränd av sig själv.

Nu har jag varit hemma sjuk ett par dagar iallafall. Haft gott om tid att vandra runt och vara rastlös, som inte är en vidare logisk kombo ihop med feber och hinkat svart kaffe i hopp om att det ska bränna bort slemmet och värken i halsen. Sex and the City har gått på repeat på hög volym, min ständiga följeslagare för dagar som dessa som ger det där trygga bakgrundssorlet så att man inte kryper ur skinnet på sig själv. När jag är sjuk har jag inte riktigt tålamodet att ligga och se en hel film längre, men serier som denna ihop med timmars nonsenssurfande på mobilen does the trick. Tänk att det fanns en tid när absolut tystnad var det enda sättet för mig och koppla av.

I övrigt då.

Semester nästa vecka. Första gången jag har fyra veckor i sträck och det känns både underbart och lite läskigt pga vill både göra massor saker samtidigt som jag vill göra ingenting.

Kruxet är dock – att jag var med Idun till veterinären häromdan pga knöl vid en bröstvårta och lite annat smått och gott oroväckande som hon uppvisat. Det visar sig då att hon har flera knölar längs med hela juvret, och att det här är en av de vanligaste sakerna som drabbar äldre okastrerade tikar förutom livmoderinflammation. Hej och välkommen ångest och samvetskval över att jag inte följde min hundskaffarplan och tog väck alla hennes attribut när jag fick henne!

De här knölarna kallas ju då tumörer såklart, detta avskyvärda ord som okrönt tar förstaplatsen på listan över Mest Fruktade Sjukhusord och det man gör är och ta bort dem och först efteråt kan man kolla om de var elakartade eller godartade. Krux nummer två är att såna här besökare har en förmåga att komma inklampandes igen inom en snar framtid, som ett par insiktslösa grannar som inte fattar hinten. Hej och välkommen ny OCD som går ut på och talla på min hunds bröstvårtor på regelbunden basis!

Krux nummer tre är att hon gått och blivit skendräktig med och producerar mjölk, så operationen kan inte ske förrän det är borta. Det är den förhoppningsvis inom fem dagar när hennes medicin tar slut och hon inte längre flippar ut över pipankan som uppenbarligen far illa där den sitter på pallen i mammas hall och inte mellan hennes ömma tassar.

Sååå nånstans i juli, ganska så timeat med semesterns början, kommer förmodligen operationen och ske. Krux nummer fyra är att hon verkar ha rätt så ont i sina leder trots dagligt smärtstillande så veterinärerna ska prata ihop sig om alternativ och jag vet att jag målar fan på väggen och hela köret men orkar inte kämpa emot känslan att det där förbannade tåget lastat med Dags-Att-Bedöma-Din-Hunds-Livskvalité kommer skenandes i alltför snabb takt. Det är absolut inte dags än på länge, länge (hoppas jag) men några av er vet ju hur jag funkar… jag förbereder mig på situationer som kan ligga år in i framtiden och försöker bearbeta dem nu. Mitt känsloliv börjar se ut som vårt skafferi, bräddfyllt och stökigt med den skillnaden att det är ingen glad överraskning i form av en glömd Nutellaburk som ramlar ut när det går över gränsen.

Sorry för fruktansvärt opepp läsning, men ibland är det lite sugigt helt enkelt. Det går nog över rätt snart, operationen går förhoppningsvis bra och semestern ger utrymme till att andas och få ordning på saker och ting.

Jag hade egentligen tänkt att det här skulle bli ett midsommarinlägg istället för ett om och vältra i emotionell sadism, hehe – så för och bryta av det hela kommer det lite midsommarbilder ändå.

Jag hade ju beredskap fram till 14 och fick ringa och kolla läget efter en översvämning men annars gick det bra. Satte mig på ett i princip tomt tåg in till Linköping med en av Desigualklänningarna från Wien och nya Converse som midsommarrustning. Matchade sätena rätt bra.

Det var stekhett, nära 30 graders värme och ån var frestande.

Daniel och Marcus hade fixat käk och snaps, så min första måltid på dagen förutom ett ägg bestod av Daniels egenkomponerade citronsnaps och detta: räkbakelser rullade i krossade ostbågar. Kallas tydligen för Prins Charles.

Jag tog bild på hur de såg ut in all it´s glory men av nån anledning blev alla bilder suddiga, vet inte om det är dags att kolla upp fokusen på riktigt nu. Anyway så blev de krönta (hehe) med räkor och kaviar och smakade över förväntan för en som inte var lika ostbågsfrälst som resten av gänget.

Efter lite mer mat, lite prat, ganska många fler snaps, så var det dags att bege sig till etapp två av midsommarfirandet och åka tillbaka till Motala. Eftersom jag suttit ner i princip hela vistelsen och mixat snaps med vin och cider hade jag onekligen en rätt intressant och vinglig färd tillbaka till stationen – från salongsberusad när jag klev ut i trapphuset till fullfjädrat onykter när jag passerat Hemköp.

Väl hemma i Mottis så skulle jag dessutom klara av att sitta upp på min cykel och hålla någorlunda rak kurs ut till Väster och Jonas föräldrars tillhåll. Det började bra med en nyckel som gick av i låset.

Men med mina snaps innanför västen kunde jag inte bry mig mindre så jag drog iväg och fotade lite på vägen. Tycker så mycket om den här staden under sommartid.

Klarade mig ut till Västerhoodz utan större missöden och vilade ögonen en stund på denna läckra Buick som stod och jäste i värmen utanför huset.

Som såklart tillhör den här lilla slyngeln.

Grillandet var i full gång och jag var vrålhungrig igen efter mina strapatser.

Stora lass!

Jag hade sparat min roséflaska för detta och hade höga förväntningar men blev grymt besviken. Den smakade verkligen skit. Så det var mer mat än dryck för mig och således hamnade jag i större matkoma än jag tänkt mig. Resten av kvällen blev därför lugn med kubbspel och bastubadande innan jag till slut vinglade hem igen för tredje gången och höll på att köra över Adde fyrtioelva ggr under tiden.

Jag kan ha lovat Hugoo och följa med till Thailand med en ytterst tvivelaktig agenda med.

Så var det med den saken! Nu ösregnar och åskar det här, perfekt väder att ligga inne och kontemplera över en kopp kaffe och panodil. Vi hörs med lite muntrare toner sen.