Ett lite positivare inlägg

Slutet av förra veckan var verkligen ingen höjdare. Mådde verkligen piss där ett tag, sån där må-dåligt som innebär att så fort du slår upp ögonen på morgonen känner du hur jäkla dåligt det kommer bli. De är svåra och dra sig upp ifrån, och jag lyckades inte så superbra. Men det är OK att det blir så ibland. De här dipparna kom betydligt frekventare förut, och med tanke på allt som pågår i livet nu energimässigt är det snarare konstigt att det inte händer fler gånger.

_DSC0074-1.jpg

Då är det tur att jag har någon som Marcus. Som slår upp ögonen en fredag morgon och istället känner “ikväll ska jag överraska Rebecca med en trerätters!”. Och sedan gör det också.

Jag körde förmiddagen på jobbet och tog sen datorn och körde resten av passet hemma hos mamma. Jag har för mig att det var något jag skulle göra där, och att det var därför jag åkte dit, men nu kan jag inte för mitt liv komma ihåg det, haha! Men där stannade jag tills Marcus sa att det var OK och komma hem.

_DSC0076-1.jpg

Förrätten bestod av vitlök deluxe! Rökta räkor med aioli och vitlöksbröd, och så bubbel till det förstås.

_DSC0078-1.jpg

Huvudrätten, där överraskade han med panerad rödspätta, amandinepotatis och urgod stekt, kryddig sparris. Efterrätten var ovanligt avancerad och bestod av en chokladkupol fylld med glass och krossade Oreos, som han hällde varma hallon över så den smälte och avslöjade innehållet.

Vilken man! <3

Resten av helgen fick bli som den blev. Hade planer på att åtminstone fixa någon Alla Hjärtans Dag-produkt till företaget but my heart wasn´t in it. Höhö. Så jag tillät mig själv att skippa det i år, och istället planera mer inför påsk.

Marcus hade pratat om vikten av att be om hjälp under morgonen, när jag i princip vaknade och började böla, så dåligt mådde jag - trots trerätters kvällen innan. Så jag bad om hjälp med att städa bakstugan - där jag gått och småstädat av och till, men stökat ner desto mer, och inte riktigt tagit tag i det eftersom jag inte haft något att förbereda så allt har bara byggts upp till ett gigantiskt städ-crescendo. Sagt och gjort, så fixade han/vi det med och till kvällen kändes det bra att vara där inne igen.

Söndagen drog jag till Malin och kräktes ur mig lite där. En av (många) bra saker med henne är att hon ofta ger röst till de logiska tankar jag själv tänker, men av nån anledning inte tar till mig förrän jag får höra någon annan säga det. Det blir någon slags avdramatisering tror jag. Organisationsfreak som hon är med, så fick jag en egen lista i hennes anteckningsbok i brist på att jag gör det själv liksom, haha! - där hon skrev ner i punktform alla grejer jag behöver strukturera upp under våren. Och den här gången tog jag faktiskt till mig av det både hon och Marcus sagt om just anteckningar. Skriva listor. Göra upp ett schema. Kunna bocka av saker. Sagt och gjort så klottrade jag hela veckan full i min kalender dagen efter. Bokstavligt talat, klottrade! För eftersom jag annars har allt i huvudet, och hjärnan ibland portionerar ut information i etapper, så lyckades jag fylla en dag med uppgifter och sedan inse att just det, jag har ju en tårtleverans med och behöver en timme av den dagen att göra frosting!

Många överstrykningar, pilar som flyttade på saker, och allmänna doodles senare, hade jag iallafall en någotsånär god överblick och hade gett mig själv lagom med uppgifter. Idag exempelvis, var jag ledig (har börjat ta ut ATK-timmarna) och hade skrivit upp tårtbotten och sy-övning på dagordningen. Japp, nu schemalägger jag faktiskt mina hobbys också. Bara för att annars blir det inte av.

Och det här hjälpte mig väldigt mycket redan i morse, när jag vaknade ovanligt sent eftersom kroppen tydligen behövde sova ut rejält. Istället för och bli stressad över att ha sovit bort halva dagen, kände jag mig lugn eftersom det ändå fanns gott om tid kvar för de två göromål jag hade idag. Framsteg!

Och yes, jag har både gjort tårtbotten och sytt ett par påsar idag, så det kan bockas av med gott samvete.

Jag har fortfarande lite vänt-ångest, och lite företagsstress - men å andra sidan så har jag ju faktiskt massor roliga saker att se fram emot framöver nu som jag behöver tänka på och ta till mig. En AW med Johanna och Sosso på fredag, på ett ställe som jag vet redan nu kommer ha den godaste halloumiburgaren ever! Ett firande av min älskade mamma i helgen, och lite tid över på söndagen för experimentbak. En pralinkurs i Nora nästa vecka (!) och dagen efter planeras en heldag med tjejerna. Dessutom fick jag idag en inbjudan från mitt nya jobb (ihop med en notering att de ser fram emot att jag kommer) till en kick off, som innebär en helg på västkusten med ett spahotell, afternoon tea och trerätters. Jösses!

Det här med att jobba med sig själv och att inte falla tillbaka i samma vanor och negativa tankespiraler som gjorde mig utmattad är ett ständigt pågående arbete. Nästan så jag kan säga att jag jobbar trippelt emellanåt. Med ordinarie jobb, företaget, och mig själv. Och jag själv är definitivt det allra viktigaste av dem tre.

Om ni har läst hela vägen hit, good job haha! Nu ska jag försöka hålla mig ifrån rants ett tag och fylla bloggen med ljusa bilder på allt det vackra i vardagen, stort som smått.

Ta hand om er!

Om att känna sig som en urvriden trasa (har jag inte skrivit den rubriken förut?)

OBS - varning för ett oerhört gnäll-deluxigt inlägg!

Jag skrev det här för lite mindre än en vecka sen men tryckte aldrig på publicera. Tyckte det lät så otroligt negativt och gnälligt, och det har jag väl varit tillräckligt av i den här bloggen det senaste året, hehe.

Men, jag tycker också det är viktigt att kunna vara gnällig och negativ emellanåt - och sedan försöka göra något åt det, hur litet det än månne vara, och jobba på att se det positiva också. Sträva mot att må bättre efter att ha kräkts ur sig lite (eller, flera laster av kräk).

Så här kommer neggoinlägget, så bjussar jag på ett positivt lite senare. Puss!

Februari har aldrig varit min månad, trots födelsedagar och valentindagar. Det är helt enkelt för segt, grått och tråkigt (förutom de få dagar då det är fluffig snö ute och inte halvsmälta, livsfarliga isformationer som det är nu). Det är nu jag är som blekast och glåmigast och får hundraelva kommentarer om det, förfrågningar om jag är sjuk etc om jag inte öser på med smink.

Februari är som årets tisdag - det var nyss mysig helg och fortfarande lååångt kvar till nästa, våriga fredag-lördag-söndag.

Därför är det inte så konstigt att humöret dippar en del just nu. Förra året var jag sjukskriven vid den här tidpunkten, och det måste jag ju säga att omständigheterna under februari år 2019 har förbättrats drastiskt. Ändå känns det som att jag segar på i sirap nu och något känns olustigt och rastlöst, men jag kan inte sätta fingret på vad.

_DSC0068-1.jpg

Dels har det ju varit ett högt tempo de senaste veckorna. Idun opererade bort sin avbrutna tand, jag själv tog äntligen tag i min egen tandvård och gick till tandplågarn där jag får veta att jag har massor tandsten. Således är två omgångar puts inbokade framöver. Allt det här kostar ju som bekant en rejäl slant, och jag hatar att vara den som klagar på ekonomin hela tiden. Jag försöker verkligen tänka positivt, att jag faktiskt är jäkligt lyckligt lottad - jag har hus, bilar, sparkonto nog att kunna betala för både operationer och tandvård. Det är verkligen inte alla som har, eller kan, ens något av det. Det låter onekligen bortskämt av mig att ens klaga över att jag/vi har pengar att spendera - inte på särskilt roliga grejer, men ändock.

Men det handlar nog mest om att det är så tröttsamt och frustrerande att känna att vi aldrig liksom kommer i balans. Varje månad är det någonting som kostar rätt mycket extra, och det påminner mig om de ångestframkallande tiderna då jag hade egen begagnad bil som gick sönder jämtjämtjämt.

Mitt i allt ska jag byta till ett jobb som dessutom ger mig MINDRE lön, och även fast vi diskuterat det här hemma, räknat och kommit överens, så gnager det där i mig under de sämsta dagarna. Att jag kommer må mycket bättre genom att slippa pendla, nöta stol och ha mer tid till företaget och intresset, det blir liksom sekundärt. Och jag avskyr det med, att pengar ändå ska spela så stor roll i sammanhanget. Att jag ändå sätter nån slags prestige i och ha en “bra” lön, skitsamma hur måendet blir som ett resultat av det. Jag vill inte vara sån. Jag tar ju hellre “sämre” lön, men trivs på jobbet, och mår bra av den utökade friheten. De här två sidorna slits med varandra konstant just nu och jag blir helt slut.

_DSC0070-1.jpg

Sen brottas jag också med en hel del dåligt samvete och stress över företaget. Jag hade ju en hel del planer och projekt som skulle starta nu i januari, men som det helt enkelt inte funnits energi till. Dels på grund av att jag från ingenstans behövde komma in och sitta av tiden även fredagar, under mina sista veckor. Det tog så oerhört mycket mer energi än jag trodde. Främst på grund av extrem frustration över att det inte finns någon anledning - det är så oerhört lugnt på jobbet nu. Jag blir så stressad av att bara sitta och kolla YouTube när jag hade kunnat jobba hemifrån och faktiskt göra något vettigt i hemmet samtidigt.

Så, jag har fått lägga många planer på hyllan. Just nu är det svårt att överhuvudtaget frammana glädjen i att utveckla företaget och bakningen. Och det stressar mig också, eftersom jag investerat så otroligt mycket i det här nu, och jag är livrädd att jag ska tappa intresset. Jag följer massa andra företagare och blir ologiskt avundsjuk på deras framgångar, och förtretad över hur den allmänna uppfattningen om eget företagande är att man ska jobba så hårt man bara kan, rakt in i kaklet, vara uppe kvällar och helger och all vaken tid för att jobba sig till framgång. Och jag kan inte det. För då blir jag sjuk. Ser ni den omöjliga ekvationen?

Jag VET ju att det är ologiskt, och såklart att alla inte får framgång över en natt, och ja - det krävs massor hårt jobb för att komma någon vart. Jag får helt enkelt acceptera att för mig kommer det ta lite längre tid. Kanske mycket längre tid. Jag märker ju vad för lite sömn och för mycket i huvudet gör med mig, bara 1-2 dagar liksom.

_DSC0069-1.jpg

Dessutom befinner jag mig just nu i ett läge då jag måste gå och vänta på många svar från folk. När jag har skickat förfrågningar, någon ska utföra något, någon ska swisha, någon ska återkomma med NÅGOT helt enkelt. Och jag väntar, det går några dagar. Hela jag bara kliar av att få skriva igen och fråga, NÄR, VAD, HUR , är jag godkänd? Får jag? För mig är det väldigt simpla grejer, och jag kan inte förstå vad det är som tar sån tid. Det är EN fråga, EN sak. Förmodligen missar folk, eller glömmer. Och jag måste påminna, eller ja - vill påminna iallafall. Och i några fall gör jag det - men det går flera dagar igen. Och då hamnar jag i det här limbot, när en till påminnelse gör mig till ett tjatmonster. Så jag går runt och bygger upp den här väntan-ångesten istället. Börjar tänka att det är jag som gjort fel, formulerat mig knasigt, irriterat någon. Det här är en aspekt av min självkänsla som jag verkar ha väldigt svårt att bli av med. Det negativa tänkandet om mig själv i sådana här situationer. Superstörigt, och superjobbigt såklart.

_DSC0071-1.jpg

Nä, nu är det verkligen en period då jag bara vill dra täcket över huvudet, gå i ide till typ april, och komma fram lagom till påsk när allt är ljust, pastelligt och med mängder av godis runt hörnen, utvilad och med en rasande energi!

Hästar och höstfeeling

Vädret i år kommer gå till historien, sannerligen - nu efter all denna torka och tropisk temperatur, så är augusti fylld av regntunga moln och kalla nätter - igår var det tydligen nästan nere på nollan. Emellanåt kommer det några fina, varma dagar och då lyser alla löven upp som blev gula redan i juni och det känns som oktober. Helknas!

Jag kämpar på nu med att försöka strukturera och planera mera och gå från fladdrig improvisatör till stenhård tidseffektiviserare med tårtbitar a´la Blondinbella att fylla. Det är inte helt lätt kan jag lova, jag har ju ändå 32 års erfarenhet av cirka noll struktur och bara göra saker på känsla och när tillfälle uppenbarar sig, liksom. Men jag måste, om jag någonsin ska ro i hamn det här med och testa eget företagande och dessutom må bättre själv av lite (mycket) mer ordning och reda. 

Förra helgen gick faktiskt rätt bra - då hade jag skrivit ner tre saker jag skulle göra på lördagen, relaterade till bakning. Två saker på söndagen. Lördagen gick jättebra, jag gjorde alla mina tre uppdrag och stannade där - även fast jag kände att jag ville göra mer. Det är en jättebra träning, för det är där en av mina riskzoner ligger. Att fastna i något flow som jag inte orkar med och sen står jag där med berg av disk och halvklara projekt. Lördag gick också bra, jag hann/orkade inte riktigt med den fotografering jag tänkt men det var OK - själva bakningen var viktigast. Och dagen tog slut rätt snabbt på grund av att vi haft väldigt mjuka, långa mornar med kaffe och tidning/slösurf i sängen och ett långsamt uppvaknande som verkligen behövdes. 

Fotograferingen gjordes istället dagen efter, på måndagen, och den gick helt OK. Där är jag ju ovan vid att styra upp mer, mitt fotograferande är väldigt mycket känsla och impuls och när jag medvetet ska sätta upp en scen är det lätt att det både känns och ser litet styltat ut. 

Sen har jag jobbat en hel del med hemsidan, eller ja - är det jobb när man sitter och leker runt och försöker förstå sig på både Wordpress, WooCommerce och Elementor på samma gång och försöka snickra ihop något snyggt med den kombon? Och samtidigt sliter sitt hår och svär vildare än hin håle själv?

Då var det skönt att under gårdagen få ett litet break från allting och - rida!

39834974_389806301551780_5472852215683088384_n.jpg

Malin har börjat hjälpa till med några hästar som jag alltid passerar fram och tillbaka till jobbet, och som jag alltid tyckt är så otroligt fina. Därför blev jag himla glad när det visade sig att hon mer än gärna fick ta med sig kompisar också.

39786214_264879964236540_4120558548239253504_n.jpg
39760475_688879894779269_6461767744097353728_n.jpg

Dalina är den skimmel som Malin rider på - så otroligt vacker, en riktig sagohäst. Tre av hästarna är ju av den grövre storleken, och det är STORA hästar vi har och göra med här. 

39914720_226283684708937_5360002929233231872_n.jpg

Det här en Mo, en supercool, superlugn Shire-häst och ja, ni ser ju mig någonstans där bakom. Den här underbara jätten red jag - 880 nätta kilon under rumpan. 

39883535_328233687744941_2684693488754229248_n.jpg

Jag har ju prick noll erfarenhet av att lära sig rida, eller ja - 0.1 % då om man räknar med den dagen då jag och Malin var med på en faktisk lektion och jag åtminstone inte blev tillsagd att sluta misshandla hästkraken med min katastrofala sits. 

Det här är ju då en perfekt mjukstart för att lära mig en hel del själv bara av att göra, känna och testa, och det är tacksamt med en så pass stor och lugn häst. Dock rejält kämpigt emellanåt, när hon tyckte vi var klara och ville gå hem och jag konstant fick vända tillbaka henne åt höger. Jag är bra öm i hela kroppen idag kan jag säga. 

Men underbart var det, och så himla vackert i solnedgången att lunka fram en någorlunda rak kurs över stubbåker och inte kunna tänka eller känna efter annat än denna varelse under mig, och den ynnest det innebar att bli buren av henne.  Jag hoppas hon förlät mig för mina fumliga tyglar, om inte annat tar jag med mig äpplen nästa gång som kompensation. 

Tyvärr fick jag inte bilder på när vi faktiskt red, ville inte ta med kameran ut första gången och mobilen blev kvar i väskan, men nästa gång så. 

39899892_248812652440220_668342695608975360_n.jpg

Idag är inget inplanerat i min strukturkalender, så kanske ska ge trädgården och odlingarna lite omsorg nu när de blivit en aning försummade. Men med regn så klarar de sig ju rätt bra själva numer. Imorgon ska jag åter till kiropraktorn, gå på matmarknad, och på kvällen får vi eminent besök av Stefan och Rachelle som stannar över helgen! Vi har planerat in en tripp till Gränna, sen får vi se vad resterande dagarna har att bjuda på. 

Ta hand om er där ute!