Lite mer påskhelg

Det är läge att göra en liten recap av de gågna veckorna, innan det blir för långt bort och inläggen blir massiva med hundraelva bilder om jag vill fortsätta ha någon form av tema i inläggen. Så jag tänkte fortsätta på påsk-spåret och berätta lite om vår långhelg.

Majoriteten av våra helger innehåller minst en skogspromenad eller utflykt. Nu fick vi chansen att göra några fler. Ena vändan gick till Ekenberg i Norrköping, där jag läste att det fanns massor av hällristningar och ville ta en titt.

Men vi fick också en bonustitt på ett gäng hönor som så lägligt stod vid påskriset och visade upp sig. Att ha höns är nog en av de saker vi saknar allra mest, så här fick vi insupa skrockande fjäderprakt som stillar abstinensen ett tag.

Så fina <3

Violer i ett lätt daggigt gräs.

Hum, då antar jag att det gäller fotografering med? Ups.

Perfekt fågelskådningstorn, dock inte så många fåglar att skåda på.

Desto mer sniglar och vinbergssnäckor att spana in hittade vi en bit bort. Eller ja – jag hittade, och spanade, i egenskap av den enda snigelfantasten i vår duo. Fun fact – innan mina föräldrar till sist gav upp och lät mig skaffa marsvin, så släpade jag hem mängder med sniglar att ha som husdjur istället. Jag brukade gå och titta bland all kvickrot på en speciell väg hem från skolan, kallad Snigelvägen – såklart. Hittade jag en särdeles fin snigel, så fick den åka på min arm och sedan joina sina bröder och systrar i deras behållare. Ett tag hade jag även en vinbärssnäcka, som jag kallade för Karusell. För att den alltid snodde runt ett varv när den kom ut ur sitt skal. Hen lyckades rymma sen, vilket nog var för väl. Jag var tankspridd och glömsk, så har vissa shady minnen av att mina besprötade vänner ibland mötte sin dom via mindre lyckosamma förhållanden. Det kan jag vakna av än idag och ha ågren för.

Det var en fin sträcka, tror den var mellan 2,5 -3km. Egentligen lite för kort, men var mycket upp och ner och olika terräng, så det tog en stund att gå runt.

Stora berghällar med djupa isräfflor från istiden.

Och ett påskägg mitt ute i ingenstans, tänka sig!

Måste varit någon tokstolle, som släpade med sig ett tungt keramikägg ut hit bara för att få en bra bild…

Och här har vi hällristningarna till slut! Tycker det är så häftigt. Ristningarna är från 1800-500 f.kr, och den röda färgen de använder för att fylla i ristningarna håller i 3-5 år beroende på klimatet. Jag har handen vid en av de mest kända ristningarna, Solbäraren.

Praktskepp med stormän ovanför och så kallade adoranter runt omkring – en person som är stadd i bön till en gudomlighet. Varsågod för både historiekuriosa och ordkunskap.

Vi slänger väl in lite botanik som avslutning på den lektionen. Pärlhyacint.

Vidare till en annan dag, när temperaturen visade ok-för-uteservering. Vi premiärade faktiskt uteservering för flera veckor sedan, under en annan solig men hiskeligt blåsig dag. Vi satt och huttrade och höll krampaktigt i våra servetter, för “nu var det ju sol och plusgrader och då SKA vi sitta ute och ha det MYSIGT!” En urgammal svensk tradition.

På samma uteservering satt för övrigt en intressant man – han kom susandes på sin cykel, satte sig med en öl, kommenterade aktiviteter för sig själv. En riktig lirare i solglajjor, slitna jeans, hatt och skinnjacka. När ölen var uppdrucken och han skulle hämta sin cykel igen gick han emot den och gestikulerade yvigt, som att han skulle bjuda upp den till dans. Sen drog han fram den ur busken med en svepande arm och började småsjunga för sig själv. Gillar såna små intressanta korn av mänsklig uddhet och humor.

Kayla följer såklart med på våra utesittningar.

Fikabild från påskbuffén i Medevi som vi var på med mamma och Lasse. Struvor har en speciell plats i mitt hjärta. När jag och Stefan hamnade på samma praktik under gymnasiet, på Strandvägen i Motala tror jag det var – så var det så himla segt där. Av naturliga orsaker så hände det inte så mycket på det stället, och vi fick ofta långa perioder av långtråkighet. Vete fasen hur det kom sig eller vem som tog initiativet, men vi brukade regelbundet smyga in i skafferiet och äta av de kakor som fanns där. Majoriteten av utbudet var just struvor, så det var oftast dem vi förtärde i lönndom.

Vad bra jag framställer mitt yngre jag i det här inlägget känner jag. En före detta snigelmissbrukare som stal flottyrkokta kakor från gamlingar.

Moving on. Nu är vi på ännu en utflykt, då vi slog på stort och hade med stekpannan för att tillaga kolbulle. Det är basically vetemjöl och vatten, och så har man i antingen fläsk, halloumi eller vad man nu vill, och äter det med lingonsylt. Jättegott.

Efterrätt i form av misslyckade brownies och kaffe. Kaylas står för disken.

Och därmed avslutas denna återberättande bildserie, för ikväll kör vi årets första övernattning i skogen och det börjar bli dags att packa klart. Ha en fin första maj!