Trim Castle

Trim Castle är inget speciellt egentligen när man ser det, tills man får reda på att de spelade in delar av Braveheart just där. Då fick jag upp ögonen för de annars ganska ödmjuka ruinerna av slottet i staden Trim. Enligt Google ska Trim föreställa den engelska staden York i filmen så jag får ta mig en extra titt nästa gång jag kollar igenom den!

"Våran" teambuilding började med att vi fick en 45 minuters guidad tur inne i tornet ni ser på nedan bild. Det var ett lätt snöfall och runt nollan och väl inne i själva tornet var det banne mig kallare än utomhus. Så det var ett gäng frusna Sweden Pool:are och två random hermeliner (jag och Bex) som stod och huttrade och lyssnade på en ovanligt vitsig guide som berättade om slottets herre, Hugh de Lacy.

IMG_1830

IMG_1832

IMG_1833

Det var ett ganska litet torn att rumstrera runt i tycker jag men å andra sidan var jag inte riktigt närvarande under den tiden för och kunna ha en åsikt om dess standard. Låt oss bara säga att det var ganska mysigt, med avtryck efter en stor eldstad i de Lacys sovrum. Vi fick lära oss anledningen till att trapporna i dessa slott och torn är så förbaskat trånga och slingriga. Detta var en fördel om det nu skulle hända sig så att tornet blev stormat, så skulle en soldat kunna stå i trappan och hålla anfallet stånget helt själv om han var skillad. Trapporna är nämligen byggda att rotera clockwise åt höger, så soldaten i fråga som höll vakt hade alla fördelar eftersom väggen kurvade sig så att han hade fritt utrymme att svinga sitt vapen och helt sonika hugga ner fienden en efter en allteftersom de dök upp i trappan, hej hopp! De hade ju nackdelen att deras höger arm var blockerad av väggen och vänster arm höll i skölden och skrapade emot kanten på vänster vägg och var allmänt i vägen.

IMG_1845

Det som stannade mest etsat i huvet dock var när vi stod i rummet som hade den extravaganta lyxen av att ha en styck toalett att avnjuta som sig bör. Och dessa avnjutningar rann sen helt sonika igenom en liten kort gång rätt ut på slottsväggen som enligt dåtidens mode var målat uppfriskande vitt och således dekorerades med diverse ränder av varierande jordfärger. Detta, förklarade guiden, användes sedan som måttstock för hur välfärden såg ut i slottet under krigsperioder. Om färgen på, ehrm, ränderna var  pleasantly chocolate brownså var detta ett tecken på att innehavarna hade gott om mat och var vid god hälsa. Efter ett tag började de skifta i en mer skimrande, metallicgrön nyans och var då i logisk ordning tecken på att det började tryta om näring där inne. När ränderna sedan skuggade ut till en någorlunda urvattnad, senapsgul 70-talstapet, då visste man att det var dags och slå till för då jäklar hade alla invånarna både ont i magen och var kanske till och med redan döende. Och anyway så slåss ju inte folk med ständig rännsketa så särskilt entusiastiskt.

IMG_1843

Jag undrade i mitt stilla sinne jag hur fasen fienden kunde avläsa färgen på det hela från  högt uppe på en slottsvägg - skickade de särskilda skitspioner som lurkade runt och hängde ut genom fönster eller tog sig för diverse diskreta metoder att klättra upp och ta en kik?

När vi ändå snackar skit så fick vi också berättat för oss om de första garderobernas ursprung. Ordet garderob är franskt, och betyder "hålla vakt, ett område där tyger hålls samlade" och har blivit mixat med warder, "to keep". De första garderoberna hölls i samma rum som tvätt och badrum och efter ett tag insåg man att ammoniaken i, ehrm... avfallet, höll löss och mal borta från kläderna. Märk väl att på medeltiden badade man typ en gång om året, så såna sötnosar fanns det gott om. Detta gick så långt att de till slut fixade en stor fördjupning som de fyllde med skit, helt enkelt, sedan anställde de en stackars sate vars enda uppgift här i livet var att stå mitt i skiten med en enorm jäkla slev och veva runt för att ammoniaken skulle cirkulera runt rummet där alla kläder hängde.

Japp. Och så klagar jag på mitt skitgöra ibland.

IMG_1846

IMG_1848

Fågelfälla?

IMG_1844

Utsikten från högst upp.

IMG_1852

IMG_1854

IMG_1856

IMG_1860

IMG_1857

Och ja sedan var det inte så mycket mer av den turen, inte som jag är duktig nog att återge här i text iallafall. Vi gick tillbaka till ingången och mötte upp manager och Manpower och gick vidare till puben för själva teambuilding lekarna. Eller leken, snarare sagt, eftersom vi bara hann med en. Ingen fattade vad de skulle göra. Ledarna fick låta oss köra samma sak 3 ggr innan de till slut gav upp och lät det vara övning nog. Vi fick göra en sista liten grej och stå i ring och sen skulle var och en gå in i ringen och folk skulle säga två bra saker om personen. Jag fick höra "cupcakes" (surprise), "the backbone of the Helpdesk" (aaw) och "we still rely on her for every question we don´t have the answer to" (dubbel-aaaaaw).

Sen... började den riktiga teambuildingen! Med tre drinkvouchers var och fler än så som delades ut senare under eftermiddagen, plus att den maten vi trodde vi skulle få visade sig vara enkel fingerplockmat som inte mättade så mycket, så blev de flesta... kanoners. De som inte var det då, blev det senare. Jag började som sagt min bana redan här och fortsatte på  bussen med en liten flaska vin jag smugglade mig, efter att ha fått en söt noob´s sista drinkvoucher. Resten har jag ju flyktigt återgett och under dagen idag har jag fått veta att det gick jävla vilt till utan att jag märkte nåt. Jag var fullt upptagen med att koncentrera mig på att få rummet och stanna ute i fåtöljen och diskutera ollandets märkvärdigheter med Tommy. Jajamensan!

Himla tur iallafall att jag var vis nog att gå hemåt sen och inte haka på till stan för där hade det tydligen urartat helt. Men så är det när det kommer nya noobs till stan! Alla går igenom den här invigningsperioden - även jag, till viss del... (juicepaket, någon?). Men jag måste säga att alla newhires på desken verkar vara ett jäkla skönt gäng och det är faktiskt med sorg i hjärtat som jag inser att jag inte kommer följa deras uppgång (eller förfall) och finnas där och coacha och, till viss del, sola mig i ny strålglans. Det känns mycket märkligt. Jag har skitkul för det mesta borta på UA med min Teamleader och Victor, som kom samtidigt som desknoobsen och är polers med dem, men tja. Det är inte riktigt samma sak. Se där så typiskt. Det är som att ha kommit ur ett långt, smått destruktivt förhållande och äntligen vara fri och göra vad man vill, men istället sitter man och minns hela skiten i ett rosa skimmerljus och allt det dåliga är som bortblåst. Jaja.

Avslutar det hela med en bild på Peter som såg ytterst intelligent ut där han gick omkring och tog bilder med sin tablet - herrejösses.

IMG_1835

Bray Head and Greystone

Adde kom ju på den briljanta idén att vi skulle bestiga det lilla berget Bray Head, i Bray som jag skrivit om tidigare, under gårdagen. Högst upp där har de ju ett kors som vi många ggr sagt att det skulle vara kul att klättra upp till. Nå, nu skulle det bli av! Jag har massor av bilder därifrån nu så detta får bli en smärre bildbomb.

Vi kom dit runt klockan ett, hurtiga och glada. Vi hade fantastisk tur med vädret, 25 grader varmt och strålande sol så det såg ut att bli en riktigt nice utflykt.

Innan vi begav oss dock så gjorde vi lite sightseeing i byn, kollade in lite godisstånd och liknande och fastnade inne i en spelhall med massa, massa klor!

Jag kan ju aldrig ge mig in på ett sånt här ställe och komma ut tomhänt, så jag körde på tills jag fick napp - i form av en Hello Kitty som fick bli vår sjätte teammember.

Tom var pigg som en vessla och kilade runt överallt :)

Vi gick fel först och tog en väg om gick rakt framåt och nedåt, liksom runt hela berget och som var en 5.5 km väg till Greystone. Vi skulle ju upp på berget så fick vända och gå tillbaka. Först verkade det som att det var trappor hela vägen upp, och när vi gått ett tag började vi inse hur väldigt, väldigt varmt det egentligen var... särskilt i kombination med motionen. Sen tog trapporna slut... och det var bara lerig skogsväg uppåt, tätt följt av stenig bergssluttning, så det visade sig att vi fick the workout of our lives. Shit alltså, enda gången jag svettats såhär mycket är när jag pushat mig själv att springa tio minuter extra på löpbandet. Det ångade om oss, så varmt var det, svetten rann i stora strilar på mig så ni kan ju tänka er hur det var för resten av gänget. Förutom Fabolous Tom då som skuttade uppåt som en yster bergsget.

Men det hjälpte att kolla åt sidan och sen en försmak av den fantastiska utsikten, och se det där förbannade korset komma närmare,

Och till slut kom vi upp! 241 meter ovanför havet (tuffare än det låter, faktiskt...). Bray Head är en del av Wicklow Mountains, och korset blev placerat här 1950 under ett så kallat heligt år. Tydligen nåt som påven utlyser med jämna mellanrum. Lokalborna klättrar upp här under Good Friday (röd dag i Irland) som ett sista led i religöst firande.

Utsikten är fantastisk, och som sagt, vi hade sån otroligt tur med vädret så vi kunde se riktigt långt, och det blåste svalt här uppe.

Hela bergsklättrarteamet med Kitty i spetsen. Fråga mig inte varför jag ser så mopsig ut, men kan ju tycka jag har rätt till det efter denna strapats ^^

Efter varsin öl så var det dags att vandra vidare. Utflykten slutade ju inte här! Vi hade fotfarande Greystone att promenera till och vi tog den övre vägen som går från korset. Om nån läser detta som funderar på och klättra upp hit kan jag varmt rekommendera att ta denna promenad. Andra vägen är 5.5 km, den här är nog snäppet längre men vet inte exakt. Himla mycket fin natur och utsikt, och små toppar att klättra på om man inte fått nog av det.

Tom klättrar över imaginärt staket.

Den här bilden är ju guld... jag hade poseat lite på en sten när Andreas helt oförhappandes knuffar mig av stenen och Adde lyckas knäppa detta kort sekunden innan jag hoppar till marken. Jag far upp och hamrar på honom i rent raseri och försöker kväka skällsord samtidigt med min obefintliga stämma...

Men men, sen var det fritt från misshandel och mordförsök på resten av vandringen. Gröna kullar så långt ögat kan nå. Älskar denna sida av Irland.

Vi stötte på några hästar mitt i allt också. Irländska havremoppar, lite halvt förvildade.

Adde är något osäker på havremoppe nummer två.

"Bump it bro?"

Den här pållen började lunka efter oss när jag klappade lite på låret som för och kalla på den.

Adde: "Nej Rebecca för fan, du kan inte ta med dig en häst! Du vet inte hur man tar hand om den!"

Men den stannade nere vid sina polare ändå så.

Vi gick och gick och gick.

När vi började gå nedåt var det lite som att befinna sig i en Jurassic Park film. Vegetationen blev tätare och tätare och nästan djungelaktig. Väntade mig nästan se en Raptor skutta ut lite random.

Sen nådde vi äntligen civilisation som började med några små hus och åkrar. Efter den, säkerligen över, 5.5 km långa vandringen så tog det ytterligare en 40 min att gå in till något som liknade en stad. Greystone.

Är man creepy om man tar kort på en kyrkogård? Jag tycker bara det är så vackert med alla kors.

Efter en halv evighet kom vi så in till lilla centrum av Greystone och gick raka vägen för att leta resturang. Vi hittade en liten röd en vid namn Hungry Monk. Massa bilder och figurer föreställandes munkar där inne! Men det var riktigt fancy pants, röd inredning och jättefina bord och supertrevlig personal. Vi kände oss som tattare där vi dundrade in, svettiga, stinkande och allmänt tilltufsade men de var så glada så. Beställde in sirloinstek - bara det bästa gott nog efter alla kalorier vi brände.

Och appropå kalorier... Catrine tog en sidorätt som bestod av potatis, smör, vitlök och ost. Efter att vi smakat denna så sammanfattade Adde det hela med att det "känns hur DÅLIGT det är för dig" så vi beställde in fyra portioner till... "You all want one!?" utbrast servitören och kom sen in med två större skålar att dela på. Fettosar är vi allihopa, om nom nom...

Och DÄR har jag slut på bilder. Vi satte oss sen på tåget tillbaka mot Dublin, trötta, med värkande fötter och solheta ansikten, men det var riktigt, riktigt gött. Kom hem strax efter nio, halv tio, med 9.5 timmars sammanlagt vandring och utflykt bakom oss. Riktigt nice dag, somnade som en Gud den kvällen!

Photo bomb! Malahide

Har så många bilder från idag så de får tala för sig själva:

Har fått många fina kommentarer om min klänning. Till och med från en främling idag när vi stigit av från tågstationen hemma i Dublin.

Vi åkte förbi kära gamla Ashtown på vägen dit. Här traskade man fram och tillbaka ett par gånger.

Gamla lägenheten i mitten, med parabolen.

Det är intressant och se Dublin från ovan med. När man kommer neråt Docklands är man verkligen i den ruffigare förorten.

Första vi gjorde var att käka lunch på ett litet, jättemysigt Bagel-ställe som hette Itsa...

För att vanliga ekhyllor är mainstream...

Yours truly strikes a post. Flutter eyes.

 Min mat såklart: The Italian Job hetter den - kyckling, brie, skitgod pesto, tomater och      paprika. Och så en cupcake på det :)

Stefan lika fotogenisk som alltid.

Strikes a pose igen. "Den skenheliga" kallas den.

Om nom nom. Såå gott! Peston dröp av olja.

Och kaffe från Malahides största mugg.

Stefan blev alldeles förskräckt när jag drack upp mjölken ur lilla gräddsnipan med. Uttorkad ju, måste ta all vätska jag får.

Malahide var en väldigt pittoresk liten stad. Många roliga och fina butiker.

Den enda gallerian, minsta jag sett. Vi stod vid entrén här.

Malahides berömda strand. Så härligt att känna havslukt och kallt vatten, och leta snäckor i sanden.

Varning för posing egopics. Ljuset varierade så mycket beroende på solen så en fick passa på.

Classy as fuck, med maskor på benen efter lite oaktsamhet.

Vi strosade runt stranden, sen tillbaka, kollade i affärer, och tog fick en Oreoshake i en godisaffär där jag även köpte ätbara pengar till Adde. De smakade papper med en svag hint av sockerpuffar.

Satt i världens mest nedsuttna soffa när vi väntade på tåget hem. Men den passade min   akterdel alldeles utmärkt.

Trångt på vägen hem :) Vi satt med knäna i varann typ.

Wicklow

Först och främst kan jag verkligen rekommendera den här busstouren till Wicklow som första alternativet so far om du vill få en glimt av det vackra Irland man ser i filmer, som jag nämnde igår. Resan till Cliffs of Moher visade också denna fina sida men den här var speciell på nåt sätt. Kanske för att vi hade fint väder nästan hela vägen upp till bergen och allt omkring oss var extra vackert.

Vi startade runt nio-tiden på morgonen. En stor del av sevärdheten var faktiskt själva tiden inne i bussen, ivrigt tittandes på omgivningarna som jag tyvärr då inte kunde få några bra bilder på. Innan vi ens lämnat Dublin satt man helt hänförd och stirrade på den lyxiga sidan av staden, på den södra sidan och där vi aldrig varit förut. Note to self: gå på mycket, mycket mer rundvandring inne i själva staden. Stora jäkla estates låg sida vid sida med ambassader från alla möjliga länder, och dessa hus (slott) kostar mellan 3 och 6 miljoner euro... en astronomisk summa.

Iallafall, ingen idé att prata om de vackra omgivningarna under resan om jag inte kan visa dem. Vårt första stopp blev iallafall i en liten by vid namn Glencree, sex mil väster om Enniskerry, byn som jag, mamma och Patrik var i efter vårt besök på Templegardens. Här fick vi äta sen frukost bestående av te och jättegoda, färska scones. Här fanns en stor, tysk gravgård och stället är känt för att det brukade ta emot tyska barn under krigstider. Det var en märklig blandning av en fängelseliknande byggnad, den mysiga resturangen, och små roliga saker i gräset utanför. Som stenar nån målat till en sorts drake, handavtryck i stengolvet i några ruiner.

Jag fick en jättefin bild på den här vovven när den stod på muren och tittade rakt på mig men tyvärr råkade jag ta bort den bilden :(  en jättefin collieblandning, var kom nääästan ända fram till mig men ångrade sig i sista stund och vart blyg. Resten av gänget bara suckade och skakade på huvudena åt min besatthet.

Efter denna paus åkte vi vidare ut till själva Wicklow, som är ett bergslandskap, eller högland om du föredrar det. Vägarna är pyttesmå, smala, och nästan ingen annan kör där förutom en och annan mindre turistbuss. Vädret blev avsevärt sämre ju högre upp vi kom men det var ju bara väntat.

Vi körde igenom ett intressant landskap som kallas boglands, som från början var en skog som började ruttna av fuktigheten och nu ligger begravd under den vegetation som lyckas överleva här och hela stället är en enda stor myr. Hit ut får ingen gå för du kan fastna och sugas ner bara du går en meter för långt. Torven som skapas av den gamla skogsmyllan används dock till och elda med, vilket folk fortfarande gör. Så här och var kunde man se vart de huggit ut delar för att ta hem och torka. När det torkat blir det stenhårt, vi fick känna på en bit och det var som och hålla i en bit kol blandat med de där lustiga, luftbubbliga lätta stenarna du kan hitta.

För en herrans massa år sen bodde det folk här med som offrade människor till gudarna i den här före detta skogen. Fortfarande kan man hitta lik i jorden som är praktiskt taget mumifierad, eftersom myllan bevarar kropparna intakt, komplett med tänder, hår och naglar. Mysigt.

En rolig grej med det här stället var två stycken får som helt plötsligt stod mitt på vägen och sakta lunkade ner i dikena och upp på de mer fasta myrrarna. Chauffören sa att de hette Dolly och Harry och att de alltid var här. Otroligt att de inte har gått ner sig i träskområdena. Undrar om de rymt in kos och bor där ute själva nu som vildfår?

En bit ifrån, där det var mer fast mark, ligger ännu ett område där de spelat in Braveheart. Guiden påstod att han var med som en av statisterna i arméscenerna i den filmen. Vete sjutton hur trovärdet det är, men men - det gav en rolig historia iallafall.

Vi fick stanna till sen och ta bilder på landskapet med när det blev fastare. Vi stannade sen även till vid Lough Tay, en stor, djup loch i ett omårde som ägs av familjen Guinness. Sjön har importerad sand vid sidorna, enligt sägen för att det ska se ut som en gigantiskt pint med den mörka berömda ölen.

Det sluttade rätt ner vid kanten så det gällde och inte gå ut för långt. Men vilken utsikt!

Färden bar sen vidare i vattnets tecken till Glendalough "the glenn of two lakes". Här trodde jag att jag dött (haha!) och kommit till keltiska korshimlen. Överallt var det gamla ruiner och massor av fina kors och en jättefin utsikt över en dal i bakgrunden och träd som stod givakt på en kulle.

Ser ni "grisen" och "jordgubbarna" på sidorna? ;) Vilda gissningar från resesällskapet... I bakgrunden på bilden en bit ovan kan man se en liten bit kyrktorn titta fram. Hela det här placet tillhörde ett helgon som otippat nog hette Kevin. Och den kyrkliknande byggnaden kallades Kevin´s Church eller Kitchen.

Round Tower. Hit fördes bland annat unga brudar innan bröllopet för och gå ett varv runt tornet för att garantera ett lyckligt äktenskap. Tänk om det vore så enkelt.

På vägen ut kunde man ta på en bit av muren som sades rena dig från dina synder. Krävs nog lite mer än några sekunders handpåläggning för att bota alla mina synder, höhöhö...

Efter allt detta var vi bra hungriga så då stack vi till nästa stopp, Avoca Village där de spelat in serien "Ballykissangel". Där åt jag fish and chips och föll i matkoma, men vi hade en sista grej innan hemfärd och det var och besöka ett känt (antar jag) väveri och en butik i samma stil som den i Temple Gardens, med massa mysiga hemkokta och hemvävda saker.

Sen var orken och utflykten slut och jag sov hela vägen hem och sen, ja... åkte vi hem till Waterville och jag sov lite mer. 24 euro kostar turen till Wicklow, helt klart värt det!

Våran chaufför var btw en riktig lirare... drog massor av knasiga skämt och historier hela tiden och fick hela bussen och garva och fick nåt speciellt i blicken för Amanda ;) Hans signaler för oss så vi inte skulle tappa bort oss var hämtade från Star Trek...

Dublin Zoo

Äntligen fick man asset ur vagnen i helgen och gick på Dublin Zoo. Jag försökte ju promenera dit i höstas när jag gick på promenad i Phoenix Park, men efter en och en halv timmes promenad hade jag inte lyckats ta mig dit. Phoenix Park är enormt, en av de största parkerna i Europa och tydligen större än Central Park i New York, enligt chauffören som körde oss dit.

Och Dublin Zoo är verkligen sevärt. Jättestort, jättefint och de har större utrymmen till djuren än man brukar se. En stor afrikansk savann med noshörningar och giraffer, och så fick jag se en struts pinka för första gången - det är verkligen en syn för gudarna, och inte en trevlig sådan O.o

Eftersom vädret i Irland är som det är så fick vi en riktig regnskogsupplevelse i parken eftersom solsken varvades med rejäla monsunskurar som fick alla att kollektivt dyka in under tak på 2 sekunder blankt. Mina favoriter kattdjuren hade gått och lagt sig inomhus, undan skydd för regnet, men låg ändå precis vid fönstrena så man kunde se dem ordentligt :) Plus att vargarna, mina andra favoriter ofc, var ute i regnet och blickade ut över oss och det slog mig hur slående lika Saga de var.

Fina kissar <3

Hittade lite udda djur i souveniraffären också.

Och jag klädd för en dag på djurparken, komplett med en aning backslick från regnet och kanske lite mer proper än jag tänkt mig.

Vi botaniserade i affären och köpte självklart med oss lite prylar. Mamma hittade nån läskigt verklighetstrogen råtta som hon köpte, av nån outgrundlig anledning, medans jag kärade ner mig i min nya maskot; marsvinet Fjösarn!

Dublin Zoo - rekommenderas!

En helg med sightseeing

Nyss hemkommen från en sista snabb runda inne i B-town, en Penneysklänning och 8 fläskkotletter rikare. Ute i köket står Adde och fixar kött och potatisgratäng, och ikväll väntar sista Harry Potter på bio. Det har varit en skapligt lugn dag, till skillnad från de andra dagarna då vi har flängt mest hela tiden.

I fredags åkte vi in till Bray och strosade runt på stranden, kollade in nöjesfältet som var uppsatt där och Stefan bjöd på varsin "Hook a duck". Man fick välja sin vinst och då tog jag självklart en anka med sjömansmössa <3

Vi käkade mat på en jättefin resturang som hette The Beach nånting, bra det går för mig med namn alltså... de andra körde på traditionell fish and chips medans jag fortsätter mitt skaldjursrace med linguini (pasta) med vitvinsmainerade skaldjur och bläckfisk.

Efteråt skildes vi åt, Stefan drog hem till city igen och vi drog vidare till Powerscourt Gardens. Vi hade skaplig tur med vädret men vid det här laget hade det börjat regna, givetvis. Vi hoppade av vid grindarna in till hela balunsen och fick gå en ganska skaplig bit förbi flashiga golfbanor och ett värstinghotell för alla golffreaks som huserar på banorna. Väl inne i trädgården sen så, ja. Det är riktigt fint där inne, maffigt och grönt så det gör ont i ögonen, och den japanska trädgården är awesome. Men annars, för en annan som är van vid de överdådiga blomsterträdgårdarna i Skottland, så var det lite lite blommor och färger. Fast det kanske är meningen? 15 euro kostar det iallafall att gå in och blicka ut över en ändå riktigt imponerade utsikt.

Har massor av fina gröna bilder men kan inte lägg upp hela bunten här, då får ni kolla Facebook istället ;)

Efter att ha gått hela rundan tänkte vi ta en kik på det berömda vattenfallet, men efter lite research så visade det sig att det jäkla vattnet låg 8km bort, och det gick inga bussar dit utan man fick vackert ta sig dit med bil. Och hade man ingen var det promenera som gällde. Vilket ingen av oss kände för. Så vi tog en fika istället.

Och gick i en jättemysig butik med massa gott i.

Sen gick vi tebaks den långa golfvägen och gick ner till byn Enniskerry där vi fick spana in omgivningarna en stund i väntan på bussen till Bray och tåget hem. Hittade ett hus i min smak:

Belfast del två

Efter alla memorials fortsatte vi på den katolska sidan och fick se ännu fler väggmålningar - dock inte bara med politiska motiv. Jonas fick till sin stora lycka posera vid en Celticmålning, fan som han är :) Vi fick skriva våra namn på den här sidan också, som inte alls var lika klottrad på. Faktum är att våra namnteckningar var det enda som syntes just nu på den här delen av muren.

Sedan åkte vi vidare till mitt intresseområde, nämligen hamnen och platsen där Titanic blev byggd. Jag växte upp med pappas vurmande för Titanic och jag har nog ärvt lite av det intresset. Det var supermäktigt att stå och titta ut över den enorma hangarliknande torrdockan och drömma sig tillbaka till hur det kan ha sett ut när hon byggdes.

Det fanns inte så mycket att köpa i souveniraffären men jag inhandlade iaf ett par fina kort och en obligatorisk kylskåpsmagnet att lägga till min växande samling på vårt kylskåp.

 Efter att vi blivit avsläppta vid den smalaste puben jag sett, och där vi sen skulle tillbringa sista timmarna,  av vår guide och vi bockat och nigit för den superba åkturen, gick vi in till Victoria Square, som är ett flera våningar stort köpcenter. Vi åkte allra längst upp så kunde man se ut över hela staden, det hade dock vid det här laget börjat störtregna så kunde inte ta några vettiga bilder. Vi strosade runt där inne ett tag, pojkarna fick tålmodigt stå och vänta in mig medans jag smet in på Claires och inhandlade ett par söta örhängen - med cupcakes ofc! ;)

Det bestämdes att vi skulle hitta till ett Off License (typ som systembolaget) för att Markus skulle hitta whiskey till sin farsgubbe så vi traskade runt, runt efter ett sådant. Nu fick pojkarna känna av den mörka sidan med att vara på utflykt med en tjej - i vanlig ordning hade jag struntat i logiken och det sunda förnuftet och tagit på mig klackskor, i tanken att "SÅ mycket kommer vi väl ändå inte gå?". Jo tjena. Det visade sig att det var stört omöjligt att hitta ett Off License i denna stad och vi trajade på utan nån större lycka. Dock hittade vi en ren Disneyaffär till min stora lycka! :D För er som inte vet så är jag ett stooooort Disneyfan. Favoriten? Lady och Lufsen såklart... ;) och Kalle Anka!

Självklart skulle nåt inhandlas här också. Det blev en jättefin Kalle Anka-mugg som jag numera sippar mitt blåbärste ifrån <3

Sedan inträffar en typisk Rebeccagrej... Markus som var skyldig mig lite pengar erbjöds sig och betala för min mugg. Kassörskan frågar om vi vill ha en påse. Nej tack säger jag och pekar på min redan befintliga, exklusiva tyg påse från Cosmopolitans plastomslag. Men när vi ska gå ser jag att påsarna är väldigt fina. Faktiskt riktigt, riktigt coola. Så coola att Rebecca ångrar sig. Hon vill ha en påse nu. Markus och Jonas, som överraskande nog har begåvats med änglars tålamod och överseende, övertygar mig om att ställa mig i kön igen och be om en påse. Sagt och gjort. Bara det att det då självklart säger SWOOOSH och så har jag ca 4-5 pers dirr bakom mig. Och självklart ska påsen kosta några ynka jäkla pencemynt som ligger ihopblandade med alla mina hundraelva euromynt. Jag hivar fram en tvåpundare men kassörskan har inte växel till detta. Hon ber om pencemynt och jag gräver frenetiskt i min plånbok bland alla förbannade j*la kopparmynt, utan någon större succé. Bakom mig börjar det lågmält surras i en rätt hotfull ton. Kassörskan, som också har änglatålamod, tar över min plånbok och börjar plocka ur alla småmynt hon ser. Varav 90% är euro. Nu börjar det surras allt högre bakom mig och pojkarna går och skruvar lite olustigt på sig och tittar upp in taket. Efter vad som kändes som en tredjedels evighet och ytterligare 2 surrande, surmulna kunder som tillskott till den redan uppretade flocken, hittas äntligen en halvpundare som hon kan ge mig växel till, och jag får min välsignade påse och kan skynda mig ut från affären med blossande kinder och minst 14 onda ögon i ryggen.

Föremålet för all denna uppståndelse:

Sen fortsatte vi traskandet, och traskade oss hela vägen genom regnet till en suspekt pub som hette Hercules-nånting där vi bestämde oss för och käka lite. Jag ville ha en Irish Coffee att värma mig med men det hade de inte, så beställde in en Baileys istället, plus en starter i form av en tacotallrik, lika sotr som en huvudrätt. Intressant kombination.

Kände för lite mer traskande efteråt och vid det här laget kändes det som att nån hade fullständigt massakerat mina fötter och jag började förbanna min ytlighet rejält. Ungefär samtidigt insåg grabbarna att det var dags att slänga in handduken och skita i Off License och dra till den smala puben istället och öla lite. Sagt och gjort, vi spatserade tillbaka (Bill och Bull högtidligt travande först och en moloken, grimaserande olyckfågel med en lustigt skev gångstil bakom dem) och lyckades hitta puben ifråga igen. Där slog vi oss ner och öl beställdes.

Här inne hände nånting magiskt. Jonas fann att detta var ett mecka för alla ölälskare och satte genast igång med att beställa in mörk öl som smakade snus och lakrits för mig, men som han tydligen uppfattade som rena himmelriket. Jaja. Men den som uppvann Nirvana var fan Markus. Han beställde in whiskey och från den stunden som han först fick detta guldglänsande, lena livets vatten på sina läppar, uppnådde han ett tillstånd av evig, sinnlig frid.

Själv fick jag en halvliter öl att slurka i mig och den räckte hela vägen fram tills vi skulle åka hem :) Markus hann med två whiskey och Jonas två öl när jag hade kommit halvvägs. Sen sprang jag på toa hela kvällen kändes det som. Men det var en riktigt mysig pub, vi satt nog där en två timmar och tjåkade innan vi tog taxi tillbaka till tågstationen och påbörjade vår resa hem, och lämnade Belfast, muren och alla målningar för denna gång.

Dagens tre bästa quotes från mina resekamrater:

Jonas: "Å fy fan vad äckligt, jag skulle känna mig VÅLDTAGEN!" (Av nån anledning kom vi in på ämnet sperma, fråga mig för guds skull inte hur, och vad man kan gör med den, och Jonas har förklarat begreppet "Spiderman" för mig; att killen tar sperman i sin hand och mular in i ansiktet på tjejen. Mysigt värre. Så jag replikerade med att vi tjejer kan vara lika evil tillbaka och ta allt i munnen och sen splasha ut det i ansiktet på killen. Jonas finner uppenbarligen detta  riktigt kränkande.)

Markus har också en saying i detta och hävdar gravallvarligt att:

"Ja, jag AVSKYR ju min egen säd!"

(Medicinsk benämning: Spermatophobia  )

 Och lite senare, inne på Meckat, sitter Markus och tittar drömmande förbi mig en stund och suckar till slut;

"Åh, jag skulle kunna stirra på den där hyllan hela dagen..."

*följer Markus blick och väntar mig få se ett par riktigt schyssta rattar*

Och får se att han menar detta...

Over and Out!

Belfast

Nu har en äntigen vaknat till liv här, efter att ha  varit wild and crazy och tagit en dusch medans tvättmaskinen är igång - det är ett rätt vådligt tilltag som kräver sin kvinna, eftersom man vid upprepade tillfällen känner står upptryckt mot väggen med vild blick och skållhett vatten 2 millimeter ifrån dig. Jag klarade mig utan större trauman dock och har suttit och editerat mina bilder från helgens resa till Belfast. Det blev jag, Markus och Jonas till slut, tre muntra små gringos ute på äventyr. Tog tåget från Connelly Station, resan tar ca 2 timmar och kostar 40 euro fram och tillbaks.

Min frukost som bestod av kaffe och kanelscones med russin och smör. Utan kniv, så fick pressa ner smöret på brödet och smeta runt, lite djuriskt sådär.

Sen bar det av till Belfast för lite historia och politik. Innan resan har jag blivit itutad med historier om muren som delar staden i två och att de kastar saker på en om man är från fel sida och går för nära. Typ bomber och vassa prylar. Jonas säger att man är katolik om man har skinnpaj och kors. Kollar på min outfit för dagen; svarta byxor, lila linne, skinnpaj och kors. Ryser till lite.

Kommer fram till Belfast lagom till lunchtid. Nu befinner vi oss alltså i Nordirland, och det känns faktiskt att det är lite skillnad från Dublin. Det är tydligen många engelska byggnader, de pratar mycket svårare engelska här och den här pågående konflikten ligger i luften och dallrar. Än har vi inte börjat vår historiska färd så vi tar en kulinarisk sådan innan. Markus och Jonas hugger in på årets godaste hamburgare, medans jag bestället in laxkakor med thaikrydda, vitlöksaioli och potatismos. Utsökt.

Efter detta hoppar vi in i en så kallad Black Cab som Jonas luskat reda på. Det är taxibilar med engelskt stuk (fast vr var inte det dock) och en påläst guide som tar dig runt Belfast och visar det du vill se, berättar historier och fakta och stannar så man kan ta bilder. Awesome! Jonas ville ta en politisk tur så vi åkte runt och fick berättat för oss om konflikten mellan religioner som pågått officiellt sen 60-talet (inofficiellt, längre tid än så) och som fortfarande är en brännpunkt. För att summera lite;

De republikanska grupperna (katoliker) ville att Nordirland skulle vara en del av Irland. Storbritannien, och protestanterna, motsatte sig detta och tyckte att Nordirland skulle tillhöra UK.

Bakgrunden till detta har jag faktiskt tagit direkt från Wikipedia och mer kan läsas här för de intresserade, jag känner att jag inte har tillräckligt mycket fakta för och bygga en egen spalt om detta så jag lånar därifrån.

Irland hade i hundratals år varit en brittisk koloni, som upprätthölls av London med militärmakt mot irländarnas vilja. Fram tills början av 1800-talet hade förtrycket varit så utbrett att det ursprungliga iriska språket var förbjudet och ursprungsbefolkningen inte hade några som helst sociala eller demokratiska rättigheter. En rad händelser under början och mitten av 1800-talet hade gjort att ursprungsinvånarna hade fått rätt att gå i skola, tillträda ämbeten och de hade till och med fått rätten att sitta med i det Brittiska parlamentet. under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet bildades det en organisation med syfte att bevara det iriska språket.

Under påsken 1916 inleddes ett revolutionsförsök i Dublin under ledning av socialisten James Connolly. Upproret var ett försök av irländska republikaner att göra sig fria från det brittiska styret. Upprorsmännen lyckades besegra de i Dublin stationerade engelska trupperna, och behålla kontrollen över staden i en vecka. Men London sände snart över mer tungt beväpnad militär, och efter flera dagars hårda strider krossades upprorsförsöket. En mängd rebeller fängslades och ledarna avrättades, däribland Connolly.

Irland  låg i inbördeskrig mellan 1919 - 1923 och majoriteten av detta berodde på denna ständiga uppdelningar mellan de två parterna, samt avtalet som slöts om att Nordirland till slut skulle brytas loss från övriga Irland och vara en självbestämmande, irländsk fristat inom det brittiska imperiet.

Det självstyrande Nordirland hade hela tiden en stor katolsk minoritet. Den protestantiska majoriteten dominerade dock helt både politik och rättsväsende och regionen styrdes från början av 1920-talet till början av 1970-talet av samma partiUlster Unionist Party. Detta var möjligt bland annat genom manipulation av valsystemet genom att justera valkretsarna. För att parera förändringar i demografin utestängdes den katolska nationalistiska befolkningen i praktiken från politiskt inflytande och katoliker utsattes för diskriminering i arbetslivet och i boendet. Många unionister betraktade nationalisterna som lojala mot en annan stat och därmed ett hot mot staten. Detta användes som argument för att legitimera diskriminering av den katolska befolkningen.

På 1960-talet började den dåvarande nordirländske premiärministern Terence O'Neill föra en ekonomisk och social politik som innebar förbättringar även för katoliker. Han började också upprätta vänskapliga förbindelser med den Irländska republiken. Under denna tid skedde en politisk mobilisering bland den katolska befolkningen i Nordirland. En organisation för medborgerliga rättigheter,Northern Ireland Civil Rights Association, bildades med inspiration från den amerikanska medborgarrättsrörelsen för att uppmärksamma och bekämpa diskriminering på olika områden. Denna rörelse verkade inom Nordirland och hade inga krav på gränsändringar men uppfattades av många unionister som en frontorganisation för republikaner. Medborgarrättsrörelsen möttes av motstånd från polis och motdemonstranter med ofta våldsamma konfrontationer som följd. En del militanta unionister bildade väpnade grupper för att bekämpa vad man såg som ett republikanskt hot. Med andra ord, ett krig hade startat.

Och därifrån, från 60-talet och ända fram till 2000-talet, har Belfast kantats av våldsamheter, terrordåd och demonstrationer som spårat ur.

Den så kallade fredsmuren i Belfast byggdes efter kravallerna i Nordirland 1969, vilka kom att inleda konflikten i Nordirland. Den omfattar idag ett 40-tal separata murar med en sammanlagd längd av cirka 13 kilometer.

Överallt här kan man se väggmålningar som berättar om det som utspelades. På den protestantiska sidan kändes det lite propaganda-aktigt, det var mycket om hur katolismen skulle krossas och bilder på olika ledare och kungar som dött, och massor av Union Jack-flaggor.

Kung William den 3:e styrde Storbritannien och Irland under slutet av 1690-talet fram till mitten av 1700-talet. Han var protestant och deltog i många krig mot den katolske makten och är något av en symbol och hjälte för protestantiska grupper.

Oliver Cromwell var en engelsk militär och statsman, och det finns hur mycket som helst att skriva om honom men här räcker det nog med att säga att han stod som ansvarig för de flesta grymheterna som utspelades i Irland under 1600-talet, när britterna såg irländarna som mindre värda. Blodiga fälttåg och erövringar, och ett massövertagande av katolskägd egendom gör att Oliver Cromwell känd som en samvetslös och skoningslös fiende för irländarna. Att läsa detta och sen se hyllningsmålningar till denne herre i Belfast, jag kan förstå att irländarna är bittra på protestanterna än idag. En aning smaklöst.

Ulster är en av Irlands historiska provinser. The Red hand of Ulster kommer ursprungligen från en irländsk myt om att kungadömet Ulster inte hade någon rättmätig härskare, och därför skulle ett båtrace äga rum för att avgöra vem som skulle få bli kung. Den som först nuddade Ulsters stränder vann. En av kungarna som deltog i racet var så insnöad i att han skulle vinna att han högg av sig handen och kastade den på stranden - och vann därmed härskartiteln.

Ulster kan också enkelt sagt beskrivas som den protestantiska sidan.

Cuchulainn är den främste hjälten i den keltiska mytologin på Irland. En irländsk Akilles eller Herkules, så förstår ni. Kunde bli så uppfylld av rage att han ensam slaktade alla som kom nära Ulster.

Ulster Defence Association, förkortat UDA, är en lojalistisk paramilitär (beväpnade stridande grupper som inte är del av en militär organisation) grupp i Nordirland, kallad terroristorganisation av Storbritannien och Irland. Gruppen menar att dess mål är att försvara deras egen gemenskap från republikansk terrorism - ideologin som syftar till att skapa ett självständigt Irland, med både Nordirland och Irland som en självständig enad stat. UDA vill istället att Nordirland ska förbli under styre av England.

Jag kommer inte ihåg vad byggnaden till vänster var men den högra var iaf ett gammalt fängelse. Det är utbrunnet nu dock och lämnat åt sitt öde, som massor av andra byggnader här. Och i hela Irland med då. Tydligen billigast och låta dem stå.

Bakom staden ligger ett jättevackert berg, och det syns jättedåligt på bilderna eftersom det var rätt mulet.

Överlag som sagt så känns den engelska sidan väldigt hård och strikt. Vissa ställen ser ut som mindre militäranläggningar eller mötesplatser för militära organisationer. Och flaggor överallt. Det ska verkligen köras ner i halsen på en att det här är brittisk mark.

Vi åkte vidare till en av de största delarna av Fredsmuren som delar de bägge sidorna, och den är verkligen enorm. Den största delen av Fredsmuren är 25 meter hög, högre vid portarna som hålls stängda nattetid och även dagtid om det är oroligheter. Delen vi var vid var helt smockfull med färggranna bilder som alla handlar om fred, krig och allt därmellan. Folk från hela världen har skrivit sina namn och en hälsning på muren, och jag och Markus skrev varsin kråka vi med. Jonas sparade sig för den katolska. Jag filmade detta och bitar av muren men av nån anledning (absolut inte mig) sparades den inte ner.

Nu är vi över på den katolska sidan, nämligen på Bombay Street.

Under perioden 12-17 augusti 1969 fick Nordirland uppleva några av de mest våldsamma dagarna under hela konflikten.

Den 13.e augusti demonstrerade cirka 500 katoliker  för att visa sitt stöd för katolikerna i Bogside som samtidigt var i en våldsam konfrontation med polis och protestantiska grupper. Demonstrationen blev våldsam, katoliker och polis började slåss och protestantiska affärer förstördes på Divis Street.

Den 14:e augusti attackerade katolikerna polisstaionen på Divis Street och den utgjorde fronten mellan områdena och de två grupper som slogs mot varandra.  När katolikerna retirerade in på eget område, började en protestantisk folkhop, som följt med polisen, att bränna katolska hem och affärer.

Katolska familjer flydde därefter till Andersontown och Ballymurphy. Protestanterna och polisen bröt igenom den katolska försvarslinjen på Falls Road. Bombay street, Kashmir street, Conway street, Norfolk street och Cupar street blev vandaliserade av protestantisk mobb. Och det var Bombay Street som vi fick se, där det fanns memorials över de som dog här när hela området sattes i brand. Fortfarande är det stora galler och säkerhetsanordningar över husen nära muren, eftersom det fortfarande slängs över bomber och dylikt.

Den katolska delen av Belfast skiljer sig märkbart från den engelska. Här är det massor av memorials över de som dött i alla stridigheter genom åren, mycket fokus på de barn som dödades.

Gummi-och-plastkulor är ett brittiskt vapen som användes flitigt på Nordirland av de engeska soldaterna. Från början var det tänkt att plastkulorna endast skulle orsaka skada och var inte menat som ett dödligt vapen. Men mellan 1973 till 1981 missbrukades dem och de engelska soldaterna sköt på alldeles för nära håll och i huvud-och-brösthöjd istället för nedanför midjan som det var rekommenderat. Skjutavståndet var 100 meter, men människor blev skjutna på 10 meters håll eller mindre. 14 stycken dog av de här kulorna, varav 9 var barn. Ballymurphymassakern, som en memorial ovanför syftar på, varade i två dagar, mellan den 9:e och den 11:e augusti 1971. Brittisk militär gick längs med gatorna och sköt helt oprovocerat ner civila, varav dessa plastkulor var ett av vapnen. Varför? Våldsamheter och kravaller hade pågått i två år och armén fanns ständigt på plats i Nordirland för att försöka stävja detta. Måndagen den 9:e augusti bestämde de sig för att dra igång Operation Demetrius - att samla in misstänkta medlemmar av paramilitära grupper, och fängsla dem utan vare sig rättegång eller prövning. 11 människor dödades under deras frammarsch, ingen av dem hade nån anknytning till nån militär organisation. Än idag försöker deras familjer få upprättelse för det inträffade.

Och här slutar faktiskt min lilla historielektion :) Det finns hur mycket som helst att skriva om detta, och det är riktigt intressant. Det är svårt och inte ställa sig på katolikernas sida - jag är bara ytligt insatt och den här historien och vill inte riktigt vara partisk, men jag kan förstå tanken med att vilja ha ett enat Irland - jag kan inte riktigt förstå varför det ska kämpas så mycket om en liten bit av Irland som logiskt sett borde tillhöra resten av republiken? Dock börjar det bli mer och mer katoliker i Nordirland eftersom protestanterna flyttar ut.

Katolikerna är inte helt oskyldiga heller. De har IRA- Irish Republican Army,som är den största organisationen för avskaffandet av Nordirland och Irländska republiken till förmån för en enad irländsk stat. IRA har varit väldigt splittrat och har varit uppdelat i många olika organisationer, gemensamt för dem alla är dock själva kämpandet från befrielsen av Irland. De fanns redan 1913, då de hette the Irish Volunteers. IRA har haft lika våldsamma metoder som britterna vad gäller och få sin vilja fram, och har stått för många terrordåd gentemot dessa genom åren.

Jag tar och delar upp det här i ett enda inlägg för det känns lite dumt och börja skriva om pubar och Jonas med vingar efter allt detta allvar och all denna text om historia :D insatta i detta får gärna putta till om de tycker nåt jag skrivit är felaktigt.

Sluttampen

Vart var jag igår nu då..? Jag hann tydligen med det mesta såg jag sen, trodde jag hade fler bilder av det vackra landskapet på vägen hem att visa men tyvärr blir det ingen större succé med mobilkamera genom fönster i solsken... men jag kan rekommendera mer än nånsin nu att ta en tur längs kusten och de mer karga bergstrakterna i Irland, det är så himla vackert och precis så som man föreställer sig att Irland är ute på landsbygden, antagligen samma vyer sen lång, lång tid tillbaka. Gorsebuskarna som jag nämnde igår, är den växt du ser allra mest på den här sidan av Irland, likaså i samma landskap i Skottland. Den har massor av gula blommor och en distinkt, söt kokosdoft.

På vägen hem åkte vi också förbi en liten fiskeby där vi satt en stund och hinkade i oss vatten, eftersom medeltemperaturen i bussen kändes som att den låg strax över medelhavsvärme, speciellt eftersom området där vi satt var som ett vakkum av icke syrehaltig luft... efter detta tog vi oss återigen ut på motorvägen och begav oss hem. Anlände till Dublin igen runt åtta-tiden, aningens halvdant att komma hem till en stad igen; jag hade gärna stannat där ute på kusten ett tag, kanske tältat lite? ^^

Bilden på hela glada gänget har jag helt fräckt snott från den käre Kausti ;) Men jag tyckte att en sån här fin bild ska få spridas lite!

Från vänster; Adde, jag, Rasmus, Anna, Tom, Elin, Isgren, Kausti, Johannes, Andreas, Katta och Pia.

Cliffs of Moher

Jag har nästan fasat för och skriva detta inlägg; efter att ha däckat i säng redan klockan elva igår kväll, två och en halv timme efter att vi kommit hem, så har jag sovit rätt så exakt tolv timmar och vaknat med lätt bakfyllekänsla återigen och en dunkande huvudvärk, och efter att ha suttit och sorterat bilder och lagt upp album på Facebook, innehavit lite smått panik över hur jag ska kunna välja ut ett begränsat antal bilder och en text som ska matcha dem och hela upplevelsen.

För och göra det hela lite lättare för mig själv; bilderna gör absolut INTE själva stället rättvisa. För att verkligen uppskatta dess storslagenhet måste man helt enkelt vara där, stå på en klippavsats och bara blicka ut över hav, hav och mer hav, ackompanjerat av dessa fantastiska klippor och tusentals fåglar som svävar mellan sina klippavsatser där ständiga fågelpartyn pågår. Samt åka per buss eller bil själva genom det Irland som jag alltid velat se; långsträckta, gröna vidder, med berg och kullar långt borta i horisonten, ljungheder och mossar fulla av gorsebuskar och en och annan ruin, gravplats eller kanske ett kors, delvis täckt av murgröna. Helt enkelt fantastiskt. Jag var trött som ett as större delen av resan men ville inte somna förrän vi kommit upp på motorväg igen, eftersom jag ville se alla landskap ordentligt. De flesta bilderna på det är taget från buss, genom fönstret, så kanske inte den bästa kvalitén men som sagt - Irland ska hit och upplevas, från och med NU - när det är som vackrast :)

Men vi rullar tebaks bandet lite. Vi måste ju se hur det såg ut från resans start; här är två typexempel!

That´s pretty much it. Då rullar vi vidare!

Vi tuffade på i en timme eller två ut genom Dublin och sen vidare genom Limerick. Efter att ha passerat den staden, och fått se lite murar och slottet King John´s Castle, som ni kan se till höger här uppe. Tydligen brukar chauffören stanna för att man ska kunna ta bilder av slottet en nu var det så mycket trafik inne i staden att det inte gick, så jag fick sno en Google-bild och lägga upp för att jag ville ha med ett lite fancy slott. Det lite mindre till vänster var nämligen ett annat, snäppet mindre fancy slott som vi fick kika på när vi stannade till och fick en bensträckare i en halvtimme. Vi fick beundra slottet på avstånd, för det kostade tydligen en hel del för och komma in och vi hade inte ens hunnit se halva med vår lilla rast. Jag spenderade nån minut på och beundra slottet med de andra innan jag slank iväg för och köpa klubbor, en smärre nödvändighet för att fixa resten av resan...

Vi fick istället stanna till i en liten surfarstad, som jag inte kom ihåg namnet på men som jag efter lite letande nu lokaliserat som Lahinch, ligger i ett county som heter Clare som jag kände igen. Om någon lyssnade lite bättre än mig och jag mot förmodan har fel, feel free att komma och nypa mig på desken imorrn och ge mig ett korrekt namn :) Iallafall så är stället känd för sin surfing strand och golfbana, och vid den här stranden fick vi stanna till och roama fritt ett tag. Helt jävla underbart, jag var så sugen på att bara kuta rätt ut i härligheten.

Det är jag längst ut där uppe!

Och Kausto goes kreativ och skapar en kärleksförklaring till vårt arbete.

En kvart senare kommer vi då till målet för vår resa - Cliffs of Moher. Som sagt, bilderna gör inte alls rättvisa.

Kvinnan på bilden heter Tina Morrissey, tidigare Mulrooney, och hon har suttit på Cliffs of Moher i ca 26 år nu, spelandes på sin harpa, liksom hennes far gjorde innan henne. Ganska så schysst plats att jobba på, och tvärtom de dagar då det regnar, för och inte tala om hur hennes fingrar måste vara som stål vid det här laget. Men musiken var vacker, och bidrog på sitt sätt till hela upplevelsen där ute. Hennes skiva spelades i bussen på vägen hem sen, även fast vi inte hörde så mycket när vi satt längst bak i bussen ("Alla coola sitter ju alltid längst bak") och för att chauffören envisades med att sjunga med i refrängerna med en kanske inte riktigt lika silkeslen röst.

"Fuck extreme danger! Låt oss hoppa ut på klippavsatserna utan staket som riktiga wild kids!"

Och andra sidan... den där varningsskylten är ju en jäkla tease egentligen - den signalerar ju bara att det är där ute den bästa utsikten finns, och att du är en riktig badass om du ger dig ut dit... så vi var badasses och trotsade lapptäckeskylten vi med! FTW!

Vår en och en halv timme vi fick ute på klipporna var över alltför fort och vi var tvungna att gå tebaks till bussplatsen och spendera den sista kvarten inne i souvenirbutikerna, där Rebecca goes tourist och köpte mig nåt så originellt som en en kylskåpsmagnet och en namnskylt där det står att de inte vet var namnet Rebecca kommer ifrån typ... Men jag adderade upp det hela med ett fint smycke från Sterling Silver, unikt skapat av smält glas och koppar, och jag snodde den sista blå som fanns... Ha!

Nr vi åkte därifrån var klockan långt över två och vi hade inte ätit nåt, så det var ett hungrigt gäng som till slut stod i givakt inne på bussen för och få kliva av och äta på resturangen som vi togs till. Men först skulle chauffören, som för övrigt var en rätt så speciell kuf, berätta ett par anekdoter om stället, som han gjorde X antal ggr under hela resan, som var charmigt till en början men mer irrterande allteftersom, och nu kunde man nästan ta på frustrationen i luften när alla väntade på att han skulle prata klart och dörrarna skulle öppnas för att leda oss ut till föda.

Hade velat ta seafood chowder, som är en god fisksoppa, men eftersom jag var glupande hungrig så valde jag bort det till förmån för en rejäl tallrik ugnsrostad kalkon med potatismos, lite stekt potatis, sås och massa grönsaker - bra skit att skopa i sig när magen skriker efter fyllning.

Sen satt vi ute en stund, och blickade ut över skyltningen of doom. Appropå ute, så hade vi osannolik tur med vädret. Det var strålande sol, 16 grader varmt men kändes som 26, jackan användes inte en enda gång under utflyten <3

Mätta och belåtna och beredda att somna in i matkoma under hemvägen satte vi oss väl tillrätta i bussen, men det var strax dags att gå ut igen, denna gång till ett område som hette The Burren, och som var ett enda stort fält med sten och chiffer, som kom till efter att de stora isglaciärerna smält och rört på sig. Här växer blommor som man inte kan hitta någon annanstans i Irland, och det är egentligen förbjudet att plocka med sig nåt eftersom det var ett skyddat ekosystem. Hade jag tänkt på det hade jag ändå försökt snatcha med mig en liten blomknopp iaf...

Här skulle jag kunna spendera timmar med och bara gå omkring och titta ut över vattnet.

Efter detta åkte vi hela vägen hem igen genom Galway Bay, med vattnet bredvid oss i stort sett hela tiden. Till höger om oss fortsatte detta underbara landskap, som började se ut nästan exakt som i Skottland när vi var uppe i högländerna och bergen. Höga kullar och berg med massor av murar byggda för en himlans hundra (?) nånting  år sen när de va tvungna och göra nånting av all sten de hade. Här och var fanns ett hus, med tillhörande boskap, mestadels kor och några får, en del alpackor som de tagit dit för att de passar ihop med den karga bilologin.

Här måste jag faktiskt sluta, för nu har jag skrivit ett bra tag på detta inlägg och ögonen börjar gå i kors av trötthet, huvudvärk, och den annalkande måndagsångesten. Så får ta paus här och skriva den avslutande biten imorgon. Enjoy so far!

Brey

Här sitter jag och multitaskar, steket tre paket bacon, bloggar, fixar album och foton och slänger en bläng i Cosmopolitan, emellanåt, sippar ur en cola gör jag också, jajamensan vad vi är effektiva här! Det är pasta och bacon/ostsås som står på menyn, supergott men det tar sin lilla tid och steka allt bacon till tre pers, samt att jag inte riktigt hittat nån bra ost som faktiskt ger mycket smak här i Irland. Men nu kom ju ett helt lass kryddor från mamma när pappa var nere i helgen så nu jäklar ska skiten SMAKA nåt, om jag så ska tömma hela vitlökpepparburken i såsen...

Appropå pasta, så var jag iväg och tränade igår igen och var så duktig så, en hel timme på olika konditionsmaskiner och lyfte till och med lite skrot för att biffa till mina redan biffiga armar. Dock hade jag klantat mig och var dels väldigt trött från börja, dels ätit tidig lunch och inget därefter, så på vägen hem fick jag den värsta blodsockerfallet jag varit med om. Jag var i princip svimfärdig och fick gå skitsakta för och inte börja må illa, och helt pötsligt får man ju såna enorma cravings efter ALLT. Jag brukar hallucinera om fruktsallad när jag blir sånhär men allt jag såg framför mig nu var PASTA. Med en gnutta smör... och massa kryddor. Så ja... jag erkänner, jag kokade spaghetti det första jag gjorde när jag snubblade in genom dörren (efter att ha vacklat in på Sparaffären och tryckt i mig en Magnum Mandel... det var den träningen det) och i princip hetsåt tills rummet slutade snurra. Så ja. Träna imorrn igen! Och ha med en energibar! Plus dryck! Check. För träningen igår kändes ju rätt värdelös efter min orgie...

Men nu till huvudämnet i detta inlägg; Brey. En stad ca 20km söder om Dublin som ligger på östkusten, med runt 31901 invånare. Riktigt mysig liten stad, byggd så att alla hus och affärer går uppåt eftersom det är mindre berg (känns som att det är och ta i egentligen men hittar inge bättre) och klippor runt om. I Brey ligger Irlands enda filmstudio, Ardmore Studios som bland annat har spelat in Braveheart. Vissa scener från Braveheart är faktiskt tagna från omgivningen runt Powerscourt Gardens, som ligger en bit ifrån Brey och som vi tyvärr inte hann åka till (men ska definitivt dit sen!). Och det är svårt att inte bli tagen av omgivningen, jag som älskar kusten och hav har verkligen saknat det här och ska absolut åka på fler resor runtom i Dublin och Irland. På vägen till Brey åkte vi förbi flera olika stränder och klippor som jag ska besöka senare.

Bilderna gör verkligen inte omgivningen rättvisa, dags och uppgradera sin kamera rejält känns det som.

Hela glada gänget; Adde, Tom, pappa och Heidi

Och det syns tyvärr inte på bilderna men högst upp på den där klippan fanns ett kors, och en slingrig gångväg uppåt. Där ska jag stå en dag.

Vi gick längs med stranden en stund och letade sen upp en fin uteresturang att sitta vid. Valet föll på Porterhouse Inn, där jag åt irländsk paj för första gången; beef and Porterhouse stout (öl), med potatismos och grönsaker. Till det deras egna hembryggda öl med mycket smak och nån lustig eftersmak av cider.

Japp, de hade en affär som sålde prylar till din egen marijuana-odling...

Plus ett McDonalds som låg i en ombyggd kyrka, riktigt häftigt där inne!

Plus den första kärvänliga katt jag mött sen jag flyttade hit. Första irländska katt-klappen!

Vi åkte hem runt en halv fem nån gång och resten av kvällen fixade pappa avskedsmiddag med fläskfilé och pommes, och varm choklad på det. Sen åkte de tidigt på söndagmorgonen som sagt. Nu har jag även bokat mina egna flygbiljetter så jag flyger hem igen den 28e april för och fira födelsedag i Sverige :)

Det kostar ca 4 euro för och åka tåg till Brey från Dublin, och resan tar ca en halvtimme. Inte illa pinkat för och komma ut på en riktig utflykt!

Helgens utflykt: Howth

Var seriöst helt bombad när jag kom hem igår. Det bara snurrade i skallen, så det fanns ingen ork och skriva. Vi var iallafall nere på stan och skaffade oss våra PPS-nummer, ett slags irländskt personnummer, och gå in till banken och registrera sig och öppna ett konto. Vi kom tillbaka till IBM strax efter lunch och satt en timme och lyssnade på Jonas när han förklarade lite program, käka lunch, sen fick jag hoppa runt till folk och lyssna på samtal. Vilket bara blev ett, om jag minns rätt? Ett rätt enkelt sådant med. Sen var det inget mer vettigt den dagen, fram till klockan fyra. Antagligen därför det är trögt som sirap i huvudet på mig, detta att inte göra nånting mer än bara sitta och lyssna. Men det är bara måndag kvar av trainingen, gå igenom Lotus Notes (ett specifikt IBM-program som alla kunder använder) och sen på tisdag ska vi göra ett test på allt vi "pluggat". Därefter börjar den riktiga träningen, för och kunna ta samtal. Anyway, lördag idag och jag var uppe redan klockan åtta. Why? Jo, för det var en utflykt planerad, tillsammans med några av kollegorna på ABB och polare från andra konton, till Howth. Det är en liten fiskeby som ligger på en halvö, ca 20 min från Dublin City. Den består av en hamn, och mängder av allt som har med fisk och kusten att göra helt enkelt. Otaliga resturanger. Väldigt mysigt faktiskt, har alltid gillat hamnar :) är man en havsälskare så hör det liksom till.

Det första vi ser när vi promenerar längs en av pirerna är en liten grupp med sälar i vattnet :D en bit ifrån dem var det skyltat utanför en fiskaffär att man kunde köpa fisk och mata dem med, så det var nog ena redigt knubbiga sälar vi hade nedanför oss, ivrigt väntande på käk ofc. Självklart köpte vi några firrar till dem, jäklar vilket liv det blev i vattnet då. Räknade till fyra sälar som kastade sig runt i vattnet. Samtidigt blev vi ackompanjerade av en suspekt fiskmås (eller nån annan sorts sjöfågel, annars går måsarna på anabola där ute, skitstor!) som poserade för några bilder och slog sina lovar runt gruppen. Mycket riktigt, när jag skulle slänga i min sista fisk kommer måsjäveln från ingenstans och racear förbi mig i ett djävt försök att sno min fisk - men failar. Ha!

Vi fortsatte promenera runt de två pirarna som fanns, tog foton och sightseeade i allmänhet. Vi hade verkligen tur med vädret, det var soligt och molnfritt och det var först nr vi skulle hem som de obligatoriska regnskurarna infann sig. Jag lyckades hitta en hund som jag kunde klappa, och få extrem hundabstinens av :( lunchen intog på en liten resturang där alla utom 2 originella själar beställde Fish´n Chips - det kändes lite som att det hörde till :)

Efter maten gick vi uppför Howth Hill och utsikten blev bara bättre och bättre ju högre upp man kom. Massor med små fina hus och affärer, sen blev ju husen mer och mer fancy allteftersom markhöjden steg. Vi var inne en sväng i kyrkan och beundrade alla fina fönster och attiraljer, de smyckar verkligen ut kyrkorna mycket mer här än hemma. Men så är de ju katoliker med.

När gatan sen tog slut upptäckte vi en stig som ledde upp mot kullarna, en lerig och smått riskabel sådan, speciellt eftersom jag varit bright nog att ta mig dit i högklackat, men det hela avlöpte otroligt nog utan några incidenter alls, och när vi sen arbetat oss framåt så långt vi kunde komma var utsikten helt klart värt alla förbannade taggbuskar och gyttjegropar.

Hade en riktigt trevlig dag och det är kul att börja lära känna folket, de är rätt många sammanlagt så har fullt sjå att lära mig allas namn men nu har jag kommit en bit på vägen iaf ;) Frisk havsluft och mindre bergskättring tar på krafterna så var minst lika slut när vi kom hem som igår. Kvällen har jag bara spenderat framför datorn i princip, med och lägga in bilder och skriva det här inlägget. Så har vi suttit och beställt hem mat också - istället för och knalla bort till B-town och släpa på tunga kassar hem kan man helt enkelt shoppa käk online och få det hemkört till dörren mot en mindre summa - så vi har beställt både det största toarullepaketet jag kunde hitta, plus 12 liter cola... that´s how we roll i det här hushållet.

Nu ska jag slänga mig i säng, soooooooova lääänge imorgon och sen blir det och slappa hela dagen lång, ladda ner filmer med vårt zuperznabba bredband <3