Chocolate

Körde en pimp-myself i badrummet med alla hjärtesaker jag fick. Body butter, scrub,  duschgel, tvål och lip balm. Jag har kikat på Chokladserien ett par ggr men inte riktigt vågat köpa eftersom jag fått för mig att det kommer lukta artificiellt. Kunde inte haft mer fel dock. Det doftar himmelskt. Precis som riktigt choklad, en riktigt mustig doft. Duschgelen är som flytande kola, scrubben påminner om chokladsmörkrämen jag brukar fylla mina cupcakes med - det var några tillfällen när jag var nära att stoppa fingret i munnen istället för på armen. Och man blir riktigt mjuk och len efteråt och jag doftar fortfarande av choklad 2 timmar senare, och efter en halvtimme vid spisen stekandes köttfärs :)

IMG_1698

IMG_1689

IMG_1701

På bilden syns även polsk choklad - har fortfarande kvar en hel del. Äter dem med andakt - såååååå goda!

Nu ska jag bara byta om och sen bär det av med min chokladdoftande lekamen och Stefan och Adde till B-town för lite leisure och bio. Laters.

Auschwitz-Birkenau

Del två. Låter bilderna tala lite för sig själva.

Den berömda ingången med järnvägen.

Utsikten både till höger och vänster. Kilometervis med gröna vidder och rester av baracker och krematorier. Det är alldeles vindstilla här ute, och knäpptyst.

En av vagnarna som fångarna fördes hit med.

Här är samma bilder som vi såg inne i Auschwitz I - nu står vi alltså utanför den byggnaden som visas på bilden, där de radades upp och de arbetsdugliga fick gå vidare, medans äldre, kvinnor och barn fick gå raka vägen till gaskammaren.

Vi går längs med järnvägen som slutar vid en stor minnesplats, med stenar fulla av inskriptioner och blommor. De har alla olika språk, norska är det närmaste Norden vi kommer.

Ovan är fyra minnesstenar på olika språk:

To the memory of the men, women, and children who fell victim to the Nazi genocide. Here lie their ashes. May their souls rest in peace.

Bredvid stenarna är ruinerna från en av gaskamrarna.

Vi går vidare och får gå in i en av barackerna som fångarna bodde i. Det är kolmörkt där inne, proppat med träalkover där de fick sova fem i varje. Inga toaletter i närheten, så de fick trängas där inne med diarré, dysenteri och alla andra sjukdomar som florerade under såna här omständigheter.

Undrar vilka individer det var som låg på de här plankorna, lutade sig mot de här tegelväggarna, och gick på det här stengolvet - i väntan på den död de visste skulle komma, i form av utmattning, svält eller misshandel. Här fick de sina få timmars vila, och Gud vet alla oerhörda sorger de fick gå igenom i det här mörkret, var och en med sitt eget helvete. Och på samma plats står vi.

Det börjar skymma, och solnedgången sänker sig över lägret. Vi promenerar vidare bland byggnaderna, ser köket som ligger mitt emot fler krematorier. Sen får vi gå över järnvägen ner mot ytterligare några baracker, de så kallade stallbarackerna.

Det här är de enda bilderna vi tog på oss själva i lägret. Tankfullt seende över detta helvetet på jorden, som nu ligger så fridfullt tyst och badar i det sista av dagsljuset. Jag kan inte förstå de som stod och tog kort på varandra klättrandes på olika attribut, brett leende och vinkandes. Alla vill ha minnen på sitt sätt och jag ska inte döma någon, men det kändes väldigt konstigt att fixa snygga Instagram tags på ett sånt här ställe. Eller flamsbilder.

De här stallbarackerna inhyste ursprungligen ca 52 hästar. Istället trängde de ihop 400 människor där inne.

Vi fick också se toaletterna - det går inte att föreställa sig den sanitära misären som den här byggnaden innehöll. Toaletterna var stenväggar en bit ner i marken och fick skrapas rena med jämna mellanrum. Fångarna kunde få en halv minut på sig och fick bara besöka toaletten en gång på morgonen och en gång på kvällen. Men ibland fick de gå in i flera minuter, och eftersom SS soldaterna vägrade befatta sig med en så smutsig anordning, var arbetet och vistelsen här inne ändå ganska fri i den mån att de kunde tala ostört med varandra, förmedla hemliga meddelanden och dokument och annat om nån mot förmodan lyckats gömma undan nåt.

Vistelsen här nere markerade slutet på den här rundturen, som tagit 4-5 timmar.

Därmed fick vi några sista minutrar att se på Auschwitz-Birkenau en sista gång innan vi åkte bussen tillbaka till hotellet. Det är ett besök som jag aldrig kommer glömma, och bara att skriva om det får mig att uppleva känslan av närvaro återigen, och det bränner bakom ögonen. Det är helt otroligt att vissa påstår att detta aldrig har hänt. Jag KÄNDE det, i varje fiber av min kropp. Vi får aldrig glömma, det får aldrig, aldrig, hända igen.