Everybody´s looking forward to the weekend, weekeeeeend

...eller?

Jag var på alldeles utmärkt humör idag på vägen hem. Arbetsdagen har, för första gången, varit hektisk. Iallafall för mig. Många tickets, många pings, och just när man tror att allt börjar ordna upp sig, kommer det en prio 2:a och makar sig tillrätta. Men kul har det varit, jag insåg att jag verkligen saknat det här höga tempot som kommer med arbetet.

Svängde in i Tornby för med en blygsam liten inköpslista. Fredagsgodis - check. Och en minneskortläsare - check. Jag ska ju då uppenbarligen inte hantera USB kablar överhuvudtaget då jag är fullständigt opålitlig med dem och lyckas ha sönder dem på sätt jag inte visste fanns. Var en jordnötskaka ifrån ett nervöst sammanbrott igår när jag insåg att jag inte hade någon möjlighet och föra över kamerabilder, whatsoever. Så lika bra och slå till på nånting som hanterar minneskorten istället, eftersom tydligen ingen av mina datorer kan göra det (!)

Med kortläsaren inhandlad beger jag mig då till Ica Maxi för godisjakten. Åker förbi Skopunkten, som jag absolut inte råkar gå in på, och precis utanför där finns en utfart mot raksträckan. Det står trafikljus där men de fungerar inte, så då gäller ju sunt förnuft och högerregel och allt sånt. Står i kö och bilen framför mig gör en liten burnout och sveper iväg åt vänster när det blir en glipa i trafiken. Jag glider fram fem centimeter och tar hans plats, så som man gör i ett kösystem mig veterligen, och ser då i backspegeln hur kvinnan i bilen bakom mig får fullständigt tuppjuck. Hon slår sig i pannan med hela handen (första genuina facepalmen IRL för min del) och pekar sen med yviga gester mot mig och ser ut att dra en mycket avancerad litania av vad jag bara kan gissa är svordomar. Jag har inte en susning om vad som gjorde henne så upprörd. Vi stod i kö i kanske två minuter max. Det fanns space så det räckte åt oss båda. Jag gjorde ingen burnout i en minimal glipa i trafiken eftersom jag inser mina begränsningar som bilförare, speciellt i en bil som är designad för att vara så ruskigt osmidig som möjligt och på så vis förhindra att ens en tillstymmelse till burnoutförsök sker.

Med i bilen sitter hennes barn och nu i princip hoppar hon i sätet och håret flyger i ansiktet på henne. Hon ser ut precis som den här stereotypen av stressad småbarnsmor som jag så fördomsfullt har, som måste få allting klart till Fredagsmyset och ser allmänheten som sadistiska hinder ditsatta enkom för att hindra henne att uppnå just detta. Och jag var tydligen ett speciellt stort hinder med min lilla fiskbulleburk till bil. Eller så var hon bara aggraverad över duct-tejpen som satt över ena lyset där bak. Hon har rätt, det skulle aldrig hålla vid en poliskontroll...

Tur för henne så behöver jag bara stå nån minut innan jag tar min upprörande fiskbulleburk och avlägsnar mig från scenen för att handla mitt snacks och ta mig ifrån detta Fredagsmysstressens mecka. Maxi var ju inte den rätta platsen för någon som söker frid och fröjd och där har bilar i bilköer bytts ut till kundvagnar i ingångar och två gånger får jag en synnerligen hårdhänt smekning medelst kundvagnshörn. Båda ggrna av medelålders män med strumpor i sandaler. Tillfällighet? I think not.

Nu är jag iallafall hemma, ute faller regnet och jag ska snart festa loss på Sombreros, som för övrigt är ett fullkomligt fantastiskt snack, jag ska fan starta en Facebookgrupp för att få dessa i halvkilosförpackningar.

DSC_0394

Och det är för övrigt mycket fantastiskt att se fram emot just nu -nästnästa vecka kommer Stefan och hans tjej på besök och då blir det kebabtallriksfrossande och nostalgitrippar. Jag har fixat ledigt och har biljetter bokade och betalade för att åka tillbaka till Dublin den 26:e September (iiiiiiihhhhh!) över en långweekend och det finns ingen ände på allt jag vill göra igen när jag kommer. Blissful!

Och 13-15:e September, då bär det av till Hufvudstaden för att frottera sig med 08:orna och steka runt på alla superfancypantsställen på Stureplan som jag bara VET att de kommer fixa in mig på. Oh yeah.

Och -icke att förglömma. Om bara två veckor kommer också min kaksmula hem. Han är sorely missed här där jag sitter och har Fredagsmys med mina sombreros. I brist på den mänskliga varianten får jag nöja mig med detta.

DSC_0528

/foreveralone