Fuck this one in particular

Uschaan vilken eftermiddag. Jag kollade väderlekarapporten i mobilen imorse, som är fairly accurate, och den meddelade mig att det skulle bli molnigt hela dagen. Så jag drar på mig en skjorta och leggins och förbannar det faktum att jag ständigt påmint mig själv i ett års tid att jag måste köpa cardigans och tunnare, uppknäppta tröjor så jag slipper ha samma gamla bolero till allt och lättare kan ha mina klänningar när de blir kyligare. Men av någon outgrundlig anledning, verkligen helt utan rim och reson, så blir det aldrig av.

Och visst, det var molnigt. Fram till en slutade jobba. Då kom solen fram, och det är ju mycket välvilligt gjort för oss stackare som jobbar större delen av solcykeln annars. Dock inte så gött när man räknat med moln all over och står och väntar på bussen och svettas sönder i sin jeansskjorta. Ännu mindre gött blir det när bussen är försenad. Typ 20 minuter. Det blir mycket ogött som samlas både här och där i en jeansskjorta i 24 graders värme.

När bussen sen kommer så hinner jag lagom se 620 sakta rulla bort i horisonten vid resecentrum. En timme till nästa, grattis Rebecca. Hade ju kunnat ta nån av de andra bussarna men då måste jag som sagt gå från stan så det blir ju lite plus minus noll... ogött hur man är gör. Så jag väljer att se det positiva - nu hinner jag köpa extra special ingrediens till ett litet projekt jag har i åtanke.

När jag sen kliver på nästa 620 en timme senare har jag lyxat till det lite och köpt med mig en delicatoboll, och placerar mig för ovanlighetens skull mitt i bussen istället för och gömma mig i sätena längst fram. In kommer en kille med en jättefin amstaff och sätter sig i mitten utrymmet. Aw yiss!

Men sen kommer det en styck mamma med tre barn och barnvagn och amstaffkillen flyttar beredvilligt på sig. Suckar lite plågat inombords. Alla ggr jag har åkt buss hem till Motala nu så har det aldrig bådat gott att små barn är med. Det är lite för lång tur för deras rastlösa kroppar, eller så har de föräldrar som verkar se bussen som en mobil lekstuga. Dessa väljer att anamma alternativ nummer två. Eller rättare sagt, mamma försöker förmana sina barn att sitta still men de ger blanka fan i henne utan kutar runt som galningar och hon står ju och håller i barnvagnen och kan bara ropa obsceniteter åt dem därifrån. Charming. Live and let live tänker jag och ägnar mig åt min bok.

Efter ett tag märker jag att ena ungen på kanske 6-7 år betraktar mig väldigt intensivt. Och då menar jag inte så som barn kan göra att de tittar förstulet på en upp och ner och sen kommer det ett löv farandes eller whatever och man är ur blickfång igen. Utan riktigt, stanna och bara stirra. Sen sätter hon sig ner och stirrar. Jag har mina pilotglasögon och kan snegla på ungen utan att hon ser det och det här exemplaret måste ha blivit uppfödd på glosoppa, banne mig. Jag testar att vända på huvudet och fyra av ett leende och då är det som att ungen får en örfil och rycker till som om jag hade visat mig vara Two-Face. Sen får jag vara ifred ett tag.

Tills jag ska äta min delicatoboll.

Jösses.

Bara prasslet gör att ungarna reagerar exakt som mina hundar gör - fyra par ögon  vänds blixtsnabbt år mitt håll och låser sig fast på min väska där jag försöker öppna upp förpackningen med minimalt med prassel och misslyckas nåt fördömt. Jag hejdar mig lite och försöker låtsas som att jag bara prasslade lite random med ett papper i väskan för att det är a thing I like doing, men ungarna låter sig inte luras. Jag sitter där med chokladbollen som smälter i min hand och två ungar med blickar ungefär så upptända som hos kunderna på en strippklubb när sista biten tyg är på väg och tas av. Mamma verkar enbart lättad över att ungarna plötsligt blev så lugna och ägnar sig aktivt åt åkerskådning.

Jag överväger i några sekunder att sitta där med den kladdiga bollen tills jag ska gå av för hur fantastiskt jäkla irriterande det är med ungar som glor på en när en äter, så känns det på samma gång väldigt taskigt att sitta där och fresta dem. Men sen kommer förnuftet ifatt mig och det är med stor njutning jag moffar i mig halva delicatobollen i ett stycke. Ungarna ser ut som de just sett en alien idka självbefläckelse. Gapande munnar, stora ögon, och så MAAOOOFF, in med andra biten choklad och uttrycket intensifieras. Torkar mig om fingrarna och återgår till min bok. Ungarna sitter förstummade och orörliga i ca tre minuter och sen är det med ens som att förtrollningen bryts. Back to crazy!  Mamma sliter blicken från ett mycket utmärkande exemplar av nygödslad åker och ger mig ett snabbt, irriterat ögonkast, som för och säga kunde du inte haft EN delicatoboll till ditt jäkla mähä? Så hade vi klarat oss till Borensberg iallafall!

Jag vet inte riktigt vad man ska utröna från en sån här händelse. Vad är regelboken för detta? Är det OK att säga till ungar som råglor på en utan anledning, utan att föräldrarna tar det som massiv kritik mot hela deras väsen? Vad gör man om man säger till ungen och denne med största sannolikhet kräks ur sig nåt extremdrygt svar? Är det barnmisshandel och slåss medelst delicatoboll i näsborre?

I am so confused. Det borde finnas handböcker för oss utan avkommor, om vad som är legit och säga eller göra i detta samhällets lammfålla.

Inatt somnar jag gott, fortfarande skrattandes åt denna guldklimp. Lite som min vardag ibland.

ketchup