A new place called Home

Ja. Då var man hemma i Sverige då. För gott denna gång. Jag har nog inte riktigt landat i det ännu. Det känns fortfarande som att det här bara är en vanlig semester, inte att jag faktiskt ska bo här permanent nu och Dublin får bli semester istället. Just nu har jag ett slags vemod i kroppen bara, över att en era tagit slut och över att "lämna kvar" A  och börja leva solo igen. Eller ja, helt ensam blir jag ju inte än, med mamma som roomie istället.

I fredags hade vi en sista steak och dricka på Vineyard och det slutade med en rejäl röjarkväll där ölet flödade och folket raglade och det hela var så genuint äkta och välbekant att jag fick tårar i ögonen av bara det. Jag drack inte så mycket av den orsaken att jag ville minnas kvällen klart och tydligt och dessutom må skapligt dagen efter, och lyckades hålla mig till det - även fast majoriteten hade i sikte att få mig dyngrak ;)

Det brast för mig sen när det var dags att gå hem. När jag skulle gå runt och krama alla en sista gång. Vissa vet jag att jag nog kommer se igen rätt snart - andra såg jag nog för sista gången. Som Tobbe. Tårarna brände bakom ögonlocken och när Andreas håller ut armarna mot mig och ger mig ett lågmält "Rebecca..." - då släppte alla fördämningar och de flödade fritt. Gick därifrån i relativ tystnad och när vi väl var inom hemmets fyra väggar, då släppte jag det helt och fulgrät i dess allra värsta form.

Lördagen spenderas med en sista irländsk frukost nere i Village, i en mysig liten resturangstuga som vi helt missbedömt. Kom fram till att den frukosten, med äggröra och bacon och vitt bröd, är särdeles bra för bakfylla, vilket en viss herre desperately needed. Sen var det sista packningen, en sista siesta på sängen, en sista pommes, och sen gick vi och såg World War Z. Riktigt bra, riktigt mycket hopp i stolen.

Och imorse var det så min sista avgång och hela situationen med att stå där och säga hejdå till Adde innan jag gick igenom kontrollen gav en lite väl dramatisk touch och klämde ett par tårar där med. Men han kommer ju och hälsar på sen i Augusti och kommer väl förhoppningsvis hem till Sverige han med inom en snar framtid, så det var ju inte SÅ farligt.

En riktigt go överraskning väntade mig när jag gick ut med bagaget sen i Skavsta och inte ser min mamma någonstans, men däremot den välbekanta silhuetten av Malin, och Kiddan bredvid henne! Då har de "konspirerat" med mamma och allt jag sagt till henne om när jag kommer och det, har hon ringt och rapporterat till Malin. Blommor hade de också, sötnosarna...

DSC_0398

DSC_0395

Så jag fick en kunglig hemfärd i Kiddans gigantiska SUV :D tack så jättemycket tjejer! <3

DSC_0376

Kungligt välkomnande fick jag även av mina lurviga älsklingar.

DSC_0379

DSC_0382

DSC_0389

DSC_0391

DSC_0401

Nu blir det och komma i säng skapligt för och kunna gå upp tidigt och åka in till Linköping med lite tid för och köra vilse ett par ggr innan jag hittar rätt. Är ju en annan femma att hitta till den rätta SAAB-porten med bil. Känns helt overkligt att jag gick ut från IBM i fredags och går in till ett nytt jobb nu efter helgen. Whoaaa! liksom. Börjar bli lite nervöst men samtidigt spännande, och skönt att direkt ha en distraktion från deppigheten som jag förväntar mig inom några dagar. Fixa bil i veckan måste jag med. Ja jösses.

DSC_0405