Only one Monday left...

Nu är det bara två veckor kvar. Nästa vecka kommer det vara sista dagarna på IBM och allt jag gör kommer vara det sista jag gör nånsin på det företaget.

Igår var en känslig dag. Jag testpackade mina två stora väskor och det visade sig bli känslosammare än jag trodde, inte bara för mig. Man försöker tänka att allt kommer bli superbra, med nytt prestigefyllt jobb som ger bra betalt och nya människor att möta, bo med hundarna igen och varthän A hamnar så kommer vi arbeta fram en bra taktik och testa oss fram. Samtidigt är ju jag en sån person som inte kan låta bli att låta tankarna vandra till mörkare eventualiteter, som en slags skyddsmekanism för att hindra mig från att bli besviken. Jag vet ju faktiskt inte hur min framtid kommer bli - jag börjar om från början, återigen. Medans mina vänner hemma i Sverige går igenom den naturliga rutten med familj och hus och allt så är jag kvar på mina slingriga vägar och vet inte riktigt vilken sväng jag ska ta. Men å andra sidan skulle jag inte vilja ha det riktigt annorlunda heller. Jag kommer nog alltid vara en sån som går min egen, speciella väg.

Idag fick jag iallafall chansen att sitta på Helpdesk igen! Deras SLA gick i botten förra veckan och det var dags för förstärkningar och en av dem var jag. I två timmar satt jag återigen i avail och fick vänta spänt på den nervkittlande signalen om ankommande samtal. Hela två samtal fick jag ta och sen ett tredje under förmiddagen när det vart körigt igen. Det är intressant hur nostalgiskt en sån uppgift som var avskydd förr i tiden kan vara nu.

Annars har måndagen rullat på som vanligt och nu under kvällen har jag suttit och hjälpt A med och skriva personliga brev för jobb han ska söka. Nu jäklar ska vi sparka igång hans hemgång med! Upptäckte att det var enklare att skriva andras brev än mitt eget men så är det kanske lättare att glorifiera andra än att sitta och höja dig själv till skyarna.

Helgen var riktigt nice med den sagda grillfesten på lördagen, där det visade sig att Catrine skulle stå för maten om vi hade med dricka. Så hela köket var proppat med mat och jag fick i mig en halv ugnsbakad rainbow trout och två skivor Halloumiost emellan tuggorna av all annan god mat. Tyvärr lite FÖR mkt god mat som resulterade i mitt vanliga problem med att inte kunna bli onykter på full mage. Så allteftersom kvällen led och folk blev fullare och fullare så blev jag bara mer trött och seg. När de andra ville dra ut planerade jag och gå hem men lyckades ändå bli övertalad att haka på till Lite, den polska white-trash klubben i B-town som alla varit på utom jag. Döm då om vår förvåning när vi sätter oss i taxin och anger vår destination och chauffören meddelar att stället varit stängt sen två månader tebaks! Efter en snabb konsultation bestämde vi oss för att dra ner till Village och Greyhound bar istället. Vilket visade sig vara ett fatalt misstag eftersom deras ljudnivå lätt hade kunnat ge utslag på den övre nivån av en richterskala. Efter en halvtimme valde jag och A att lämna stället, för våra örons skull, och kort därefter gjorde de andra detsamma. Halva vägen hem hade vi lock för öronen och hörde pipljud, helt sjukt .

Lite pics av kvällen:

DSC_0095

Catrines jello-shots som man fick bryta loss ur glasen och som hade kunnat användas som isolering :D

DSC_0122

Hennes present från mig och A: hon hade önskat sig klubbor, och klubbor fick hon.

DSC_0098

DSC_0103

Buckfast gjorde en hårresande och mungipsdragande återkomst!

DSC_0129

DSC_0132

Vissa av oss vart lite mer påverkade än andra och såg dansande vindruvor i taket.

DSC_0163

Twister plockades fram och gjorde succé, och resulterade dessutom i att jag nu har en omfattande hög med bilder av diverse rumpor och kroppsdelar i väldigt utmanade positioner i min ägo.

DSC_0254

Lika kul för deltagarna som för åskådarna...

DSC_0287

Söndagen hade jag tänkt dra till Howth men vädret var så mulet att jag skippade det och stannade kvar i sängen till halv tre och åt frallor som A var ute och hämtade och läste bok. Bäst och passa på med sådan oförskämt lättsam lyx nu när det inte blir lika många tillfällen till det hemma i Svedala.

Och appropå lyx, så tror jag att det finns en burk Nutella med mitt namn på ute i köket och en slurk kaffe kvar i bryggaren. Perfekt sängfösare, don´t you think?