Living in a suitcase

Då har jag packat upp min lilla rosa väska, men snart är det dags att packa igen. Väldigt snart.  Och betydligt större saker denna gång. Det blev nämligen ändrade planer för min hemkomst.

Jag fick mail av rekryterarna att de tänkt presentera mig för ännu en roll och undrade om jag var intresserad. Som Workflow Analyst, fancy pants värre. De skickade med en beskrivning av rollen och där såg jag både orden högskoleutbildning och ITIL-certifiering så jag tänkte att jag inte ens var i närheten av det och fortsatte med mitt. Sen får jag ett samtal en timme senare - kunden har gjort en tvärvändning och vill faktiskt ha mig som Workflow Analyst istället för beställartekniker - och de vill ha mig asap.

"Hur snart kunde du sluta, sa du?"

Och så idag, 24 timmar senare har jag sagt upp mig, fått slutdatum 28:e Juni, valt tid och plats för min leaving pint och skapat event därefter, och nu finns det ingen återvändå. Jag har blott tre veckor och fyra dagar kvar av mitt liv här på Irland och ångesten kramar åt mitt hjärta när jag vågar mig på att pilla på den ömma punkten. Samtidigt som jag är superglad över att jag uppenbarligen gjorde ett så pass bra intryck på kunden att de bestämde sig för att  de ville ha mig till en mer prestige-och-ansvarsfull roll som kräver mer kompetens än platsen  jag var ursprungligen tänkt för. Just nu sitter jag i nån slags neutral zone där jag antingen är i förnekelsemode eller bara trubbat av för och inte förgås av den känsloexplosion som sakteligen byggs upp och eskaleras. Anyway - saker ska packas. Garderob ska gås igenom. Skit will be SLÄNGT! Jag ska försöka få det överstökat så fort som möjligt, som och dra av ett plåster. Beställa kartonger. Kolla UPC. Meddela mina föräldrar som glassar i Varamon eller är på kryssning and cannot return my calls.. Herregud. Nu händer det.

DSC_0600