Controversial introvert

Jag läste min gamla mentor Saras blogg igår (yes, vi fick henne att fixa en blogg till slut, den människan har så mycket ordbajs i huvet att det är ytterst underhållande att läsa det på pränt) och hon hade skrivit några rader om att vara extrovert och introvert. Sara är den typiska extroverta människan, vill helst ha folk omkring sig och socialisera, laddar batterierna genom umgänge med andra, pratar lätt och mycket och osar av självförtroende, tar plats. Jag är hennes totala motsats, en introvert. Och det beskrivs så otroligt bra i denna video som jag var fräck nog att sno.

http://www.youtube.com/watch?feature=player_embedded&v=Ar1kEN_ZPNM

En introvert uppskattar ensamhet och tystnad. För mycket socialisering med för många på en gång gör den introverte överstimulerad. Det kan jag känna igen väldigt väl. Nu finns det ju, som de säger i videon, inga människor som är enbart extro/intro utan man har oftast inslag av bägge och en av dem är den dominerande. Jag har "lärt mig" vara social och pratar gärna obehindrat med nytt folk, bjuder på mig själv och kan adressera flera stycken på en gång i en konversation. Men nästan alltid, at some point, på en fest, middag eller whatever, kan jag bli trött, eller snarare lite matt, och då är det förmodligen överstimuleringen som talar istället. Då kan jag bli tyst och hellre observera och lyssna. Vänner och bekanta frågar om nåt är fel och det enda som känns legit att svara är "nej jag är bara trött", för så ÄR det ju. Till och med när jag är med en väldigt nära vän, eller pojkvän, kan jag komma till den punkten då jag känner att nu räcker det. Ni kan ju tänka er att de senaste 2 åren har varit en liten utmaning ibland, att ständigt bo ihop med folk :)

Ibland kan jag känna av den här tröttheten direkt när jag går in i ett rum och det finns mycket folk där. Jag tar då  hellre ett steg tillbaka och observerar innan jag ger mig in i leken. Jag är väldigt snabb på och uppfatta folks personligheter tack vare detta, och vet vilka jag ska vända mig till i en diskussion som skulle kunna uppskatta min cynism eller en lite mer polerad kommentar.

Introverta är lugna, eftertänksamma, jobbar gärna metodiskt och med en sak i taget. Som Escalation Manager på jobbet fick jag ha många bollar i luften och göra väldigt många saker på en gång, vilket var en ny erfarenhet för mig. Här var jag inte så typiskt introvert utan jag välkomnade denna stimulans. Men ungefär som med den sociala biten så kunde jag ha dagar då jag bara var så otroligt trött och fick ta mina uppgifter var för sig, för att jämna ut, annars kraschade jag.

Största påverkan jag har haft av att vara introvert är, föga överraskande, i min barndom. Precis som de säger i videon så misstas introverta väldigt ofta som blyga, och med dåligt självförtroende. I skolan höll jag mig mycket för mig själv och lekte med mina dinosaurier, ritade eller vad man nu gjorde där i låg-och-mellanstadiet som inte krävde så många medspelare. Jag var helt nöjd med detta, mina klasskamrater var ovanligt toleranta och jag föll inte offer för någon mobbning som man skulle kunna tro när det handlar om ett barn som inte deltar i sociala lekar eller är med i en grupp. Däremot var ju lärare och mina föräldrar väldigt oroliga, och jag minns att det här var väldigt stressande för mig eftersom JAG inte såg nåt fel, jag mådde ju hur bra som helst och jag hade ju mina få, nära vänner som jag ändå lekte med ibland och allt var frid och fröjd. Jag fattade aldrig varför sjuksyster alltid skulle gräva i om jag var ensam eller inte, och varför mina föräldrar försökte "tvinga fram" en mer social sida av mig (sorry till mina päron,men jag hittar inge bättre ord) genom att exempelvis ge mig som daglig uppgift att fråga en klasskamrat om vi skulle leka.

Jag minns detta väldigt väl och hur frustrerande det var. Jag hade inget som helst behov av att få mer vänner. Och de andra tjejerna i klassen var mestadels extroverta, de pratade i munnen på varandra om ämnen som inte intresserade mig och som tolvåring har du ju inte direkt skills för och kallprata om sånt du egentligen skiter blankt i. Jag var ju som sagt inte mobbad men jag var ju medveten om skillnaden mellan mig och de andra tjejerna och att jag inte direkt hade något att tillföra dem - mer troligt var det, kände jag, att jag genom denna uppgift skulle utmärka mig MER som den annorlunda, eftersom den skulle bli så påtaglig när jag sökte deras uppmärksamhet men sen inte uppfyller "min del av avtalet". E.g. prata smink,  killar och diskon.

"Som tur var" rann detta ut i sanden sen. Och jag förstår oron och ängslan som de vuxna hade. Det är ju inte det lättaste att försöka urskilja skillnaden mellan en naturligt introvert unge och en deprimerad, undflyende men ändå skickligt skådespelande sådan som kanske in fact ÄR mobbad eller utstött. Men det är så skönt som vuxen att få en förklaring på sina känslor och sin personlighet och lära sig att detta är en naturlig del i hur vi människor skiljer oss från varandra. Världen behöver både extroverta och introverta och vi kompletterar varandra. När jag möter sådana som Sara blir jag själv mer social, impulsiv och "modigare". Medans jag gärna tror att min lugna, eftertänksamma sida tvingar extroverta att tagga ner lite, tänka efter innan de handlar och lära sig uppskatta stillhet och enkelhet.

92ren

När jag googlade på pics relaterade till introverta och upptäckte den här "What´s wrong" bilden... så fick jag ytterligare en aha-upplevelse. Exakt såhär har det varit i hela mitt liv. Och är fortfarande. Vissa dagar känner jag bara att jag inte orkar. Jag vill bara vara. Vara tyst eller ensam, eller båda. Tänka efter, reflektera. Och då kommer den ständiga frågan. Är något fel?

vbqhc

Mycket text nu men jag tycker sånt här är så otroligt intressant och det är så skönt att få lite positiv feedback på och vara introvert med. Extroverta är en lättare personlighet att uppskatta, de är roliga, lätt att umgås med och tar gärna täten och är naturliga ledare som folk följer. Medans introverta ibland kräver mer effort för att lära känna, och oftast så har folk inte tålamod till det. Synd, för när man lär känna oss är vi brottsligt lojala och ställer upp i vått och torrt :) Jag kan själv känna ibland att jag som introvert har lättare för och umgås med extroverta för då kan de sköta snacket och sen fyller jag i när jag har nåt vettigt och komma med. Men jag gör lika ofta en effort att lära känna andra introverta, eftersom jag vet hur de funkar och att vi förmodligen har likartade intressen och känsloliv.

Jag skulle kunna go on and on om detta men då blir det snarare som en lektion i psykologi. Vilket jag i och för sig också blir sugen på när man stöter på såna här ämnen. Jag hoppas iallafall att de som mot förmodan orkar traggla sig igenom video och text förstår lite bättre hur jag fungerar - jag vet att det finns några som blir frustrerade på mig och mina "jag är bara trött" litanior där ute ;)

tumblr_m72q98YCaB1r0xrzlo1_500