Hello World...

Japp, jag lever, tro det eller ej. Det har varit ett par fruktansvärt jobbiga dagar bara. Som jag skrev i feberyra på bussen på väg till flygplatsen, jag skulle inte direkt åkt egentligen, så sjuk som jag var. Men å andra sidan, jag var iallafall pigg nog att uppskatta Afternoon Tea, och jag fick träffa Markus och Malin, vilket är värt mycket. Men resten sen, att ligga på ett dragigt, småskitigt hostel när man hostar lungorna ur sig i en stad som om möjligt är ännu kallare och fuktigare än Dublin, är inte riktigt rätta definitionen av att ta hand om sig.

Men men, nu har det gått ett par dar och jag börjar känna mig liiiiite bättre, ta i trä och käka upp vitpepparkaret. Bara det faktum att jag bloggar visar att jag är på bättringsvägen. Men det har varit mycket sporadisk sömn, mycket slem, snor och blodig näsa av att ha snutit sig så ofta. Jag har försökt gå till jobbet men gått hem igen och nu idag har jag varit hemma "på riktigt" och ska förmodligen vara det imorrn med bara för och vara på den säkra sidan. Jag har en läkartid imorrn men funderar på att lägga den på is ett tag, eftersom jag känner mig bättre nu. Adde köpte nån meducin mot slemhosta som visserligen smakar smält gummiklet (ni vet det där neonfärgade de sålde i plastburkar, ibland med nån dinosaurie i?) men verkar hjälpa en hel nu efter 2 dagar. Vi får se. Om jag är pigg nog imorrn får jag blogga ifatt lite.

Här är en bild på några Londonska cityduvor så länge.

IMG_1456