Agony

Så sitter vi äntligen på en buss, som luktar marsvinsbur men har WIFI och tar oss till flygplatsen. Sad to say men jag har aldrig längtat hem under en resa som nu. Jag skulle egentligen inte åkt från första början utan gråtit en skvätt över pengarna o stannat hemma o kurerat mig. För att åka till London som är lika kallt o regnigt som Dublin, och bo på sjabbigt hostel funkar som frisk, men absolut inte som sjuk. Trots mängder medicin så slutade det med att jag satt o kräkhostade tills jag trodde lungorna skulle sprängas när kvällen och regnet kom. Vi fick tyvärr skita i Ripleys, jag vågade inte riskera att bli ännu sämre, om möjligt. Hade inte fått ut nåt av det ändå. Nu idag har vi följt med Marcus o Malin på lite sightseeing så en fått något gjort iaf, men jag kan inte gå många meter innan jag måste hämta andan. Ska boka läkartid på jobbet o kolla så jag inte dratt på mig nåt värre skit än förskylning. Nu vill jag bara hem, hem, hem, ta en lååång dusch... O äta lchf igen. Igår var fuskdag men idag har jag inre haft mycket val, måste ju få näring o kan inte irra runt o leta babybel ost i mitt tillstånd. Men urk vad illa jag mår o magen är degig och svullen. Ångest. London är jättefint annars o vi har haft lite sol idag, ska definitivt göra om o göra rätt sen, med mer tid, pengar o hälsa.