Loving the 80:s

Sitter och jobbar med den bästa musiken från 80-talet strömmandes genom lurarna. Seriöst, det har aldrig gjorts så bra musik som då. Möjligtvis kan några årtal från 60/70-talet slå följe på topplistan men jag har alltid, och kommer alltid vara, en sucker för 80-talet. När jag var liten fjortis satt jag på mitt rum och spelade in VHS band efter VHS band från VH1 (som var min favoritkanal eftersom den var tvärtemot MTV och körde massor bra, äldre musik) med Madonna videos och avundades hennes look och önskade så att jag vågade ha samma klädstil som henne. För då gjorde jag ju inte det. Vad hade det spelat för roll egentligen? Jag var ju en lycklig outsider som alla lät hållas med mina små egenheter så jag hade ju kunnat klä mig som jag ville egentligen. Eller, mest önskvärt hade ju varit om jag hade skitit fullständigt i vad alla tycker och bara kört mitt race. Men vilken osäker liten tonårsbrutta gör det?

44965696249040095_x839GwEA_c

Jag fick ju en period sen i högstadiet, efter att ha gått igenom ett visst jämmer och elände, då jag började klä mig som jag ville. Vet jag hade violett, superkort hår och massor nitarmband... Varför har jag inte nitarmband idag? Det är ju ascoolt ju! Istället för mina små dainty armband med berlocker och hjärtan och skit.

Jag har ett foto på mig i Stockholm iförd svarta baggybyxor, ett tight linne med diverse avancerade hål på framsidan som var millimeter ifrån att visa bröna och alla tygstycken länkades samman i en metallring vid naveln. På min ena arm hade jag en skinnhandske utan fingrar (med nitar på ofc) plus armband upp till armbågen, och på andra har jag en sån där handprydnad med ring för varje finger som länkas samman med en kedja vid handleden. Den köpte jag på PunktShop i Stockholm, min favoritaffär där sen många många år (måste besöka den igen nästa gång, om den finns kvar!) och var omåttligt stolt över hur cool den var.

Badass eller hur? Dessutom med linblont, halvkort hår. Det är den Rebecca jag kan sakna ibland bland alla klänningar och pumps, och hon finns nog där inne fortfarande, kommer ut ibland och drar andan vid åsynen av en extra nitbeklädd skinnjacka, eller om jag råkar få syn på nåt som påminner om den där coola multiringhandprylen...

madonna_80s_1_

madonna

Men, tillbaka till ämnet. Jag lyssnar på massa nice 80-talsmedleys och bara kände att jag måste skriva om mitt älskade 80-tal. Mina absoluta favoritikoner stilmässigt var ofc Madonna, och Boy George. Jag är ju som bekant en sucker för det androgyna, och vem kan bättre personifiera detta än en ung, plutmunnad, kajalbetyngd George? Hade massor posters på honom i rummet och jagade runt efter gamla OKEJ-tidningar på marknader och loppisar eftersom de alltid var proppade med härliga 80-talsfoton och intervjuer med både Mads, Boy och, above all, Michael Jackson.

boy-g2

boy-george-androgyny

Det börjar bli dags, känner jag, att ge mig ut och leta reda på en rad nitarmband, fylla på med neon och plastörhängen och långa, dinglande halsband i garderoben och dra fram den där opolerade Rebecca och klä upp henne igen. Och leta reda på en multifingerringpryl. Kanske inte för och ha på mig, men som en tribute till att mitt tonårsjag iallafall vågade vara lite kaxig i storstaden...