2 års jubileum på IBM

Idag är inte vilken dag som helst. Idag, har jag varit på IBM i exakt två år. Två. År.

Det skulle bli ett halvår till och börja med. Sen ett år. "För årsbonusen". Sen skulle jag hem i vår. Sen blev det till sommaren, efter... sen gav jag upp och drog till med att stanna ända till tvåårsbonusen. Och där är jag nu och kommer förmodligen stanna några månader till för att spara pengar och jobba på UA men sen räcker det. Foh real.

Mitt allra första inlägg jag skrev som nybakad svensk-irländska var Nyår, ett farväl, ett nytt liv. Jag spenderade nyår hemma hos Talitha och fick avskedspresenter av både henne och Malin. Jag kollar på bilderna av mig själv i en suddig cam och blir chockad över hur smal jag var då. Skummar igenom mina inlägg och vrider mig lite åt hur barnslig jag lät när jag skrev. Och bilderna! Pyttesmå, kass kvalitét, i oordning. Upptäcker att Malin har kommenterat nästan varannat inlägg de första månaderna - snacka om hängivenhet...

nyc3a5rsklc3a4nning

Brunett var jag visst med.

nyc3a5rspose

Pluggeriet från noob-träningen. Jag skulle kunna hålla i den nu. Och kolla muggarna till Costakaffet - de var guldfärgade då!

dsc04258

Första lägenheten, gamla 134:an. Jag, Stefan och Adde, och senare Andreas. Och sen Peter.  Älskade de där mjuka fåtöljerna. Somnade jämt i dem. Och Stefans jäkla drakpalm som stack en överallt där den kom åt när man gick förbi.

Här ser man dock hur mitt lilla förfall började, hmm... chips, godis OCH vitt bröd med ost?

lägenhetskollage

Hästar fanns det gott om. Lösspringande sådana. Nu har jag inte sett en lös häst på ett år. De kom och samlade in dem har jag för mig. Säkerligen står dock en del krakar på diverse backgårdar i knackerområdena :(

dsc04283

Jag startade mitt rykte som cupcakedrottning på min första cookie friday. Med... DE HÄR!

Seriöst - vad fan är det här? Lösa formar, stålblågrå frosting som ser ut som robotbajs och så har jag tryckt dit chokladknappar och kallar det dekor? Åh herregud.

dsc04338

Var tvungen att hoppa framåt några snäpp för och kolla vad de andra cupcakesen var. Här har jag ju uppenbarligen fått min spritser av Adde och skärpt mig lite men jag kan inte riktigt fatta att jag brann för cupcakes på samma sätt som nu och "bara" producerade fram de här? Jag ryser när jag ser glasyren - bara smör och florsocker, och så är det Nutella i dem också. Hur fasen kunde folk äta dem? :D

dsc04449

Första utflykten var till Howth, där Amanda fotade mig med en hund - såklart. Stefan gjorde sitt yttersta för att snabbt få med mig in i IBM-gänget.

img_4723

Mitt skointresse började vakna till liv. Vet jag debatterade om huruvida jag skulle köpa de här "kattskorna" eller ej - det blev två väldigt tydliga för-och-emot-läger. Har inte köpt dem, men de finns kvar inne på Schuh än idag ;)

img_4909

Dansade loss med Jonas på ett ensamt dansgolv inne på Madonnas och återuppväckte ett partysinne.

imag0269

Första besöket fick jag av kusin vitamin Ida.

img_4927

Första Alla Hjärtans Dag som var samma dag som jag kom hem från min första Sverigeresa, i februari. Jag ville ha en hemresa att se fram emot redan från början. Jag började tycka att jag varit borta en lång tid vid 2 veckor...

Kom hem till detta och vet att det jag vart gladast över var att han hade satt ihop de hiskeliga IKEA-lådorna åt mig, vilket krävde tid och effort. Våran resa har varit minst sagt ojämn, bucklig, fullständigt ur led och käpprätt i diket, men ändå så bor vi ihop denna dag. Det är ju förunderligt.

img_5063

Första S:t Patricks Day, med grön öl och gröna hattar  och gröna sjukan efteråt. Det är bara jag, Johannes och Adde som är kvar av alla på bilden. Gud, Johannes i skägg och kort hår... och gamle Isen, vars göteborska rungade över desken när han tog sin chans att smyga dit och roama lite. Gud så längesen det känns.

img_5259

img_5253

Jag skulle kunna fortsätta i en evighet men då kommer jag sitta här hela natten. Det är iallafall en oerhörd kontrast att läsa vad jag skrev, och HUR jag skrev, då jämför med nu. Lite osäker, supernoobig, åt massa syltmunkar och försökte hitta min roll i gänget. Det var faktiskt Stefan som sa åt mig att jag måste hitta min egen nisch, som jag kunde bli ihågkommen för, och föreslog cupcakes. Det visade sig ju vara en hit.

Jag var så orolig över att kunna lära mig allt, över arga kunder, var så glad över minsta lilla  positiva feedback. Det är jag ju fortfarande, men nu är den självklar för mig. Jag förtjänar positiv feedback, jag har gjort ett jäkla bra jobb genom åren. Jag är så oerhört tacksam över att trots hardship och smärre emotionell utbrändhet och negativitet emellanåt, så har jag växt otroligt som människa under de här två åren. Gamla jobbarkompisar som träffar mig kommenterar hur mer framåt och självsäker jag är, och jag vet hur glad mamma är över att jag äntligen inte är rädd för att ha tighta kläder, klänningar, starka färger. Jag är inte längre rädd för att synas, jag VILL synas till och med. Livet är för kort för att ha sina festkläder endast vid fest en gång i månaden - ha dem till Ica och se vad som händer...

Jag har fått en mer positiv, ärligare approach, jag orkar inte hänga mig kvar vid petitesser och tjafs och gå runt och oroa mig. Visst har jag fortfarande mina stunder av negativitet men det är en enorm skillnad emot hur jag var för ett år sen. Jag tar till mig beröm och är förvånad över mig själv hur bra det har gått för mig, jag som var värsta IT-nooben och fortfarande är egentligen :)

Jag är också väldigt glad över, trots att det har varit ett helvete till och från och otroligt dramafyllt, att äntligen ha fått en normal, lättsam relation till denna lilla tönt vid namn Adde. Vi har nog båda tagit en rejäl funderare över vårt beteende mot varandra och helt enkelt bestämt oss för att det måste vara lättare. Största skillnaden är att jag inte tar allt på blodigt allvar längre. Världen går inte under för sura miner eller en dålig dag och ingen kan läsa tankar. Och jag kan inte snubbla över mina egna fötter i min iver att ge av min hela själ och göra allt perfekt och alla glada och nöjda hela tiden. Det kan ingen. Och ingen begär det av mig heller.

Nu har jag reflekterat klart och ska gå och få mig, förhoppningsvis, ytterst välbehövd sömn. Sen återkomsten till Dublin har jag knappt sovit en blund. Gör en alldeles för blödig känner jag. Tack iallafall alla ni som varit med mig under de här två åren, kollegor, vänner och mentorer. Ni har alla gett ett litet avtryck i min världsbild ;)

Peace out!

Snapshot_20110903_15