Home...

Då var man äntligen hemma där man ska vara vid juletider - i ett snötäckt Sverige där rimfrosten står som rökmoln runt dig när du andas och alla vackra juldekorationer kommer till sin rätt. Mamma speciellt har gått all in på juligheterna i år, det är tomtar och stjärnor och ljus och snögubbar överallt.

Dock blev det en väldigt dramatisk återkomst. Åkte med Victors pappa igen till Linköping, där Adde hämtade upp mig. Väl hemma blev hundarna helt tossiga och for ut och in genom dörren och hämtade leksaker eller bara slängde sig på rygg och kråmade (Idun) och gled runt med bakdelen svängandes in i väggarna (Saga). När allt lugnat ner sig skulle vi sätta oss ner för lite sen hemkomstfika och jag plockade fram hundgodiset jag köpt med mig, några små bruna, kompakta ben. Hundarna får varsin och lugnet lägger sig.

Sen kommer Saga farandes ut genom rummet med benen ryckandes åt alla håll, dyker in under bordet, ut igen, försöker gå till dörren och benen far som i spasmer  och huvudet rycker. Släpper ut henne och går efter, då sitter hon och rycker med huvudet fortfarande, tittar desorienterat omkring sig och lägger sig  sen ner på sidan helt stel, ögonen rullar upp i huvudet. Då kände jag iskylan greppa tag i mig, och inte den som var utomhus. Bände upp hennes käkar och körde ner handen i halsen för och kolla så hon inte satt i halsen. Hittar inget men så är inte det här symtom på kvävning heller. Springer in och ringer varenda jourveterinär jag kan hitta, blir omkopplad hela tiden. Under tiden tvingar Adde upp henne och går med henne runt huset för han tror att hon helt enkelt gav upp och lade sig ner för och dö, som djur ibland gör. Hon är relativt normal för en stund och de går ut på vägen, men sen lägger hon sig ner igen och rullar med ögonen och får spasmer, Adde får bära henne tillbaka in.

Lägger henne i bädden och hon hyperventilerar, men lugnar ner sig och ligger och smågnyr. Får tag i jourveterinären i Borensberg och förklarar med överraskande stadig röst vad som har hänt. Han konstaterar samma sak som slog mig direkt när hon lade sig ner på sidan och fick spasmer -EP-anfall.

Under tiden har hon lugnat sig markant och ligger mest och småflåsar och tittar förvånat  på alla människor som står omkring henne och stirrar bekymrat. Får rådet att avvakta, hålla henne ifrån intryck och ge lite vatten, och att det kan komma fler anfall kanske inatt eller imorrn bitti. Men det har det tack och lov inte gjort.

Jag har läst från andra hundägare som har hundar med epilepsi, och det är en otäck sjukdom för en hund och ha. Man kan ha tur och bara få ett anfall en gång i halvåret. Man kan ha otur och få ett kluster som upprepar sig två gånger i veckan eller mer. Då sätts medicin in, och den är riktigt tung med många biverkningar och en zombie-hund den första tiden. Jag hoppas innerligt att det här bara var en engångsförteelse, eller att det är en av de kluster som det går månader/år emellan, eller att det kanske inte är EP alls. Men jag har sett människor få EP-anfall och det här påminde mig så starkt om dem. Bara det att dem iallafall rör sig - Saga blev bara stel och hade småryck i tassarna. Läskigt som fan.

Nu är hon glad i hågen och skuttar runt och hjälpte Idun få upp mig imorse och går otåligt runt och väntar på promenad.

Snacka om heart-stopping moment...

Jag ska ta den där promenaden nu iallafall. Har glömt både laddare till telefonen och kabel till kameran så det blir snålt om bilder denna vecka tyvärr.