Les Misérables

Fy fasiken vilken helg jag har haft. Eller så fasiken har den väl inte varit hela tiden, men är man som jag är just nu, smått melankolisk och lite halvdepp med jul/hund/familjelängtan så kan minsta motgång ses som ödets eviga plan att sätta snarskank för mina klackklädda fötter.

Det började bra i fredags iallafall, med en tur till Vineyard på kvällen och för andra gången under min tid här åt jag nåt annat än stensteken - nämligen Sirloinsteken, som är 5 euro billigare, utan lökringar men med vitlökssmör. Den var riktigt god och en värdig stekkompanjon till den stenade. Vi satt kvar där ett par timmar och sjåkade och drog sen hem till gamla lägenheten, där min trötthet och melankoli tyvärr gjorde sig påmind då alla var antingen höga eller onyktra eller både och, och jag var ingetdera så då blir det ju lite tråkigt. Men det var bara att acceptera och gå hem och få sig en god natts sömn.

På lördagen bestämde jag mig för att dra ner till stan och insupa lite julstämning, kika efter fler julklappar och allmänt roama runt och ta in allt. Det är supermysigt att gå runt i City Center nu och framförallt över på södra sidan, runt Grafton Street. Mängder med juldekorationer, Brown Thomas har fixat otroligt fina skyltfönster som alla dessa rikemanscentrum gör och det har poppat upp små julshoppar överallt och alla caféer säljer julkaffe i alla tänkbara smaker. Man måste vara en grinch för att inte bli smittad av åtminstone lite juleglitter här.

Där spankulerade jag runt och var allmänt nöjd med mitt eget sällskap och drack cookie hot chocolate och plockade åt mig en och annan liten klapp jag inte kunde motstå. Sen, som sig bör i Dublin, började några regndroppar började falla och blev snart ett skyfall. Dags att dra sig hemåt tänker jag och går till en automat för att ta ut en tjuga och köpa mig nåt och äta för och få växel till bussen.

Upptäcker då att min väska är tom. Sånär som på ett par skrynkliga kvitton och mitt ugglelypsyl. Panik. Den kan ha kommit bort vart som helst. Jag kan ha tappat den, eller helt enkelt fått den snodd. I trängseln som är nu och alla dessa olika tiggare som försöker komma nära dig kan nån av dem lätt zippat upp min väska och plockat ut den.

Jag har inga mynt alls i väskan eller fickorna, och för en minut eller två står jag helt handfallen och föreställer mig att jag får gå hela vägen hem, eller helt sonika försöka tigga ihop busspengar själv. Ve och fasa!  Tack och lov hade jag fortfarande pengar på mobilen så det blev helt enkelt att ringa Adde som fick vakna ur sin Star Trek Voyager-koma och komma ner och hämta mig med slantar till buss.

Medans jag väntar går jag tillbaka till Tescobutiken där jag sist handlade något men där har de inte fått in nån plånbok. Ingen idé att leta nån merstans - om jag tappade den på marken är den förmodligen borta vid det här laget. Under tiden har ösregnet fortsatt och eländet i min situation når sin kulm när jag ska gå över vägen igen och mina påsar går sönder, och mina inköp glider kors och tvärs över den dyblöta vägen. Att detta förbaskade land med 300+ regndagar om året fortfarande investerar till 90% i papperspåsar övergår mitt förstånd. Vad värre är att inte en jäkel bryr sig nämnvärt utan jag hinner precis sno åt mig sakerna innan de blir sparkade eller trampade på.

Med famnen full av blöta påsar och smutsiga böcker tar jag skydd under taket till den gamla banken på O´Connell street och där står jag sen i en timme och allmänt hatar livet. När jag inte trodde det kunde bli värre märker jag att folk stirrar konstigt på mig där jag står och lagomt irriterad över detta faktum står jag och väser okvädheter, tills jag vänder mig om och ser att ovanför mitt huvud sitter en pappersskylt där det står en text skrivet med tusch. Nånting om att Pearse inte ska ha dött i onödan och att vi måste frälsa oss från synd eller vad fan det nu är dessa Gudapåtvingare envisas trycka upp i ansiktet på dig när du råkar komma befinna dig inom en tremetersradie. Underbart. Där jag stod i min dyblöta, miserabla uppenbarelse med trasiga påsar och skitiga byxor måste jag ha sett ut att ha varit i ett väldigt stort behov av frälsning själv.

När Adde kommer sen har jag haft god tid på mig att förbanna mitt liv som jag, att jag alltid ska lyckas tappa bort alla viktiga saker, plånböcker, nycklar, klockor - jämt när jag var liten, och tydligen fortfarande nu vid 26 års ålder. Jag har tappat känseln i mina fötter och har axlarna upp till öronen, så spänd är jag över kylan som kryper uppåt. En perfekt bild av ynklighet. Vi försöker först slå en pling på dörren till lokala Garda efter Addes förslag men de har såklart gått hem för dagen så det är bara att åka direkt hem. När vi står vid busshållplatsen går sista papperspåsen sönder. Det var droppen som fick bägaren att rinna över för mig, när jag också kommer på att jag hade en liten fin bild på mina vovvar i plånboken som nu är förlorad.

Inne i bussen möts jag iallafall av dagens vänliga själ som erbjuder mig en plastpåse när jag försöker samla ihop två böcker, godisaskar och småpåsar i famnen. Väl hemma är det bara sätta sig och ringa runt och spärra kort. Inga pengar har gått förlorade iallafall, tack och lov. Nu kommer ett nytt Visakort hem till mamma och jag ska fixa nytt Laserkort i veckan med, eftersom det krävs en mindre arsenal av uppgifter för att sitta med AIB:s helpdesk i telefon och i mitt current state var det inget jag tyckte jag skulle försöka mig på ytterligare en gång.

Så ja, där har ni min helg. Idag har jag i efterhand varit halvt utmattad, har en grym träningsverk (!) i mina axlar efter spänningen igår och sorry för telling men såklart ska en förbannad pre-PMS infinna sig och orsaka ytterligare värk här och där.

Meeeeeeeen ingenting som en god liten pecannötspaj inte kan bota... den köpte jag igår på ett litet café som hette Le Petite Paris som jag hade tänkt spara och unna mig som kvällsfika när jag kom hem men den tjänade sitt syfte väl som tröstfika idag istället. Jag lär mig av detta misstag och kommer aldrig ha en väska som hänger på sidan igen, och alla mina kort kommer jag ha i en korthållare i en innerficka istället. Vovvebilden finns det en större kopia på hemma hos mamma, och om en dryg månad kommer jag få se både den och vovvarna IRL <3

Nu hoppas vi på en bra start på veckan istället! :)