Auschwitz

Först  och främst kan jag verkligen rekommendera att ta ett guidepaket om man ska åka till Auschwitz. Det kostar några hundralappar men är lätt värt det för bussen som hämtar och lämnar dig vid hotellet, en guide och sen färden till Birkenau med. Hade vi varit  själva hade vi blitt fast där ute. Guiden hade dessutom en mic som var kopplad till hörlurar och sändare man får med sig under turen så att du hör vad han/hon säger även fast ni inte är i samma rum. Superbra.

Sen kan jag säga att det var mycket jobbigare än jag trodde att besöka Auschwitz. Speciellt om du som jag är en känslosam person.  Jag skämtade om att jag blir lessen över en död sparv vid vägen om jag är på det humöret, men det här sträcker sig så oändligt mycket längre än en enda liten fågel. Var beredd på att det blir tufft vid vissa tillfällen om du är lättpåverkad. Eller, lättpåverkad... det här påverkar nog alla i någon form, konstigt vore det annars.

Det börjar iallafall vid den berömda grinden, vars signumskylt "Arbeit macht frei" just nu inte är originalet utan en kopia, medans den riktiga fortfarande pusslas ihop efter stölden för ett tag sen. Av en svensk och två polacker, typiskt nog.

Här tänker jag i mitt stilla sinne då att det mesta här inne är rekonstruktioner och inte de faktiska byggnaderna som fanns då. Det slår dock guiden hål på genom att informera att i princip allt är original. Alla baracker, block, torn... har blivit vidrörda av hundratusentals individer som mötte sitt öde i detta läger. Vi går på samma vägar, mark, stenar som de. Redan här kommer en ofrivillig klump i halsen, jag hade inte riktigt väntat mig  det.

Ovanför visas byggnaden där lägerorkestern fick stå och spela marschmelodier som de utmärglade fångarna skulle marschera till, morgon och kväll.

Rundturen börjar med att gå in i några baracker som tjänar som utställningslokaler för bilder som tagits, papper från fångarna, biljetter till tågresorna hit (yes, vissa fick köpa biljett till sin egen dödsresa) och andra dokument som räddats undan. Det finns även en urna innehållandes aska från offren. Bilderna är stora, svartvita, såna bilder som vi känner igen från lektionerna i skolan, böckerna jag läst och dokumentärer jag sett. De visar familjer som stiger av tågen, fortfarande i tron att det värsta är över och att de ska få ta ett bad och nåt att äta. I nästa rum visas hur de delas upp - vilka som skickas direkt till gaskammaren och vilka som skickas till lägren. De står vid en byggnad som vi sen kommer stå bredvid på samma sätt.

Vi får sen komma in i de baracker där de har samlat offrens tillhörigheter. Alla fick packa med sig 25 kilo bagage. Männen packade med sig skoputsarutrustning - vi ser mängder av skokrämsburkar, borstar och verktyg. Kvinnorna tog med sig köksredskap.

Vi får sedan fortsätta in i ännu en barack där de går upp ett snäpp. Vi får se ett rum fyllt med skor på båda sidor. Ett rum med väskor. Samtliga har offrens namn och födelsedata på dem. Här blir det plötsligt än mer verkligt. Jag kan inte riktigt förmå mig att ta kort på väskorna, det känns så personligt på nåt sätt med deras namn i vit färg lysandes emot en.

Vi får se en hög med tomma burkar som en gång innehöll giftgasen som användes till att ta livet av fångarna i gaskamrarna. Grå/turkosa kristaller - Zyklon B. Fångar inom lägret fick leda andra fångar in i gaskammaren, de kunde få se vänner och släktingar och fick inte säga ett ord om vad som väntade dem. Bästa de kunde göra var att ge rådet att ta ett djupt andetag när "duscharna" satte igång. Då avled man direkt.

Sen kommer vi in till den delen av lägret som är förbjuden att fotografera. Jag ser en glimt av vad som kommer och redan där brister det för mig.

Håret. En hel långsida, full med människohår. Mestadels kvinnohår. På kortsidan en vävstol, och ett tygstycke. Resultatet av kapandet.

300g väger ungefär ett normallångt hår, och här inne finns flera hundra kilo. Det är groteskt, det är som ett slag i magen och tårarna bara rinner. Jag är inte ensam om det. Jag kan inte se länge på den här upplysta, gråbruna massan utan måste titta bort. Fy fan så vidrigt. De dödas hår. Det går inte att beskriva känslan.

Vi får gå ut i friska luften igen och promenera lite. Guiden berättar lite om de olika blocken. Utanför ett block som är stängt för allmänheten ligger en bukett röda rosor. Bara blombäraren själv vet vad de symboliserar på just denna trappa. Överlag är det mycket blommor i lägret, året om. Det finns en minnesvägg som vi får besöka sen, under tystnad, där rad efter rad av vackra dagsfärska blommor finns.

Härnäst får vi gå in i barackerna där fångarna sov. Det är inte mer än en stia med lite halm på marken, i bästa fall några madrasser av grov väv och halm. De fångar som utför arbete åt SS soldaterna har det snäppet bättre, med en riktig säng, toalett och så lyxiga saker som ett bord och en vattenkaraff. På väggarna trängs bilder av fångar. Kvinnor på vänster sida, männen på höger, och alla stirrar de rätt fram, hålögda och med skuggor överallt i ansiktet.

Vi stannar också utanför Block 10,där obehagskänslorna kryper tätt inpå när guiden berättar att det var här de utförde experiment på kvinnor, framför allt steriliserings metoder. Många, många dog till följd av dessa experiment, och de som överlevde fick permanenta skador.

Bredvid block tio finns en liten gård med stora järngrindar och murar. Här inne, där blommorna ligger nu, finns "Dödsväggen". Där radades fångar regelbundet upp och sedan sköts de. Fönstren i byggnaderna bredvid är igenbommade - "för att de andra inte skulle se vad som hände" där innanför väggarna.

När vi går mot utkanten av lägret möter vi en grupp spanjorer där en av killarna frenetiskt torkar sina kinder. Man kan inte riktigt veta på förhand hur detta påverkar en känns det som. Antingen går du runt med tårar i ögonen,  eller med nåt stilla lugn för stunden och bearbetar intrycken senare. Vi har en tjomme i vår grupp, med rastaflätor och bombarjacka som envisas med att ha kolsvarta solglasögon hela tiden trots att det stengrått ute. Undrar lite smått vad hans motiv är. Han liksom struttar fram och scannar allt utan att röra en ansiktsmuskel. Eller ja, det jag kan se under feting-glasögonen då.

Men nu kom jag av mig lite här... vi går alltså till utkanten av lägret, en bit bort kan vi se villan där Rudolf Höss bodde, mannen som var kommendant över Auschwitz och den som introducerade giftgasen. Han hängdes senare här inne när han dömdes för de massmord han beordrat.

Bortanför denna plats till vänster fanns gaskammaren. Och dit gick vi in. Här brast det för andra gången för mig. Det fanns rivmärken. På golvet stod en ensam vas med två blommor, och på samma golv kämpade dessa tusentals människor för sina liv, förgäves. Här inne ekade skriken och härifrån släpades döda kroppar ut medans nya stod och väntade på att få gå in. Och på det golvet står jag med mina slitna Converse och det bara snör sig i bröstet på mig. Det tar emot att ta ett kort på detta golv, dessa väggar, men den enkla blombuketten är otroligt rörande. Det finns ingen blomster i hela världen praktfull nog att hedra alla de själar som mötte sitt öde här inne.

Gaskammaren är det sista steget i rundturen och vi går sakteligen mot utgången igen för en snabb paus innan vi åker till den andra delen av koncentrationslägret, Birkenau. Jag får skriva den delen imorgon. Jag känner mig ganska fattig på ord att beskriva Auschwitz med, det måste helt enkelt upplevas. Tveka inte och åka hit.