What´s the point?

Söndag, och jag ligger djupt nedbäddad i sängen och vägrar gå upp. Jag vaknade halv nio, vilket jag av någon konstig anledning gjorde igår med trots att jag var så trött.

Jag har ju planer för vad jag ska göra när jag går upp. Fixa miniscones till frukost, röja iordning på rummet igen (liten yta + mycket grejer = kaos) och sen ta en lång promenad, ensam, med ny musik och röja bland tankarna med. Jag vet inte vad det är med söndagar, har sagt det förr men jag vaknar alltid upp lite halvt melankolisk och med huvet proppfullt av tankar och funderingar. Det har hänt så otroligt mycket på de här 19 månaderna jag varit på Irland, så mycket som har utvecklats (och nedvecklats). Jag är så otroligt sliten mellan mina två världar.

Nu börjar mer och mer folk försvinna hem härifrån och på ett sätt kommer det bli lättare för en annan att åka hem sen när man inte längre har kretsen av vänner som håller en kvar. Inte för att det inte finns vänner hemma i Sverige med, men ibland undrar jag om det verkligen kommer finnas plats för mig där. Jag är på ett sätt livrädd för att komma hem, bosätta mig i Motala igen och gå på Arbetsförmedlingens dagiskurser och handla köttbullar på Ica. Själv. Jag trodde aldrig att jag, som är den borne ensamvargen, skulle vara på nåt sätt rädd för att vara ensam. Men här nere är du alltid omgiven av folk. Gör alltid saker, ihop med andra. Hemma i Svedala kommer det inte gå, det kommer komma helger då jag inte har ett dugg att göra. Och det skrämmer mig lite. Jag vill inte bli en sån som ligger i soffan och kollar Let´s Dance med mina hundar o käkar ostbågar och sen somnar till klockan 9-filmen på Fyran... Kanske kommer jag tänka annorlunda när jag väl är hemma, vad vet jag. Just nu är jag 26 år och lever bara för nuet. Jag har inga som helst tankar eller planer för framtiden utan njuter för fullt av livet här nere och vill inte tänka på att komma hem till den svenska bubblan med svenneliv igen. Just nu är det inte för mig. Men jag vet att tiden går och att jag nån dag måste ta tag i detta planerande. Annars kommer jag sitta där sen, 30 bast, och fortfarande bo hemma och vara timvikarie.

Jag antar att det är när den här insikten slår mig som jag blir sån här. Och så blir jag arg, för jag tycker att jag har all rätt att bara njuta av att vara. Äntligen göra vad jag vill, utan dåligt samvete.

Jag är ledsen om det blir för mycket emo men ibland måste jag få ur mig lite skit. Jag kan tänka mig att det för andra kan tyckas konstigt, den vardagen jag har här och att jag ändå inte är nöjd alla gånger, att det bara är och åka hem om jag saknar hundarna så mycket, eller ta ner dem hit, eller stanna om jag nu trivs så bra. Men det finns hundra olika faktorer som spelar in.

Ibland kan jag också tänka att det nog vore bra och flytta hem. Släppa helt och börja om på nytt med ett svenneliv. Igen. Kanske det. Det märker vi när jag väl är hemma igen.

Då känns det lite bättre. Soz mina vänner, som orkar läsa igenom det här flödet. Det kommer roligare skit sen, nämligen impulsinköp av tre par skor! Se där en motsägelsefull övergång.