På insidan av ett irländskt sjukhus

En olycka kommer sällan ensam. Jag tyckte JAG hade det illa. Men så kommer Peter och bräcker det genom att spy lite blod lite lagom sent på kvällen och får knalla bort till Conellys akutmottagning, där han fick svischa förbi alla i kön och bli intagen direkt. Killen har ju en sjukdomshistoria som heter duga med lite njurar utbytta och sådär. Han fick stanna över natten och dagen efter skulle han bli flyttad till ett större sjukhus med en njuravdelning för observation eftersom infektionen han har, påverkar hans njurar. Eller njure ska jag väl säga. Singular.

Jag, Adde och Stefan åkte och hälsade på honom nu under kvällen med lite kläder, godis, gosedjur och en skvallerblaska, alla förnödenheter inför en sjukhusvistelse. Bussresan dit var rätt intressant, vi åkte genom diverse suspekta små förorter, det ena mer horribel än den andra. "New development, spread the word!" sa en skylt fem meter ifrån ett övergivet bostadsområde med urblåsta hus. Jajamensan.

Men det var spännande att se lite nya knackers och gråa färgskalor på tracksuits. Än mer spännande var det och komma fram till själva sjukhuset. Beaumont Hospital. Stället var uppdelat med en byggnad per organ typ. I mitten av allt en privat klinik med lite mer fancy pants rött på sitt tegel. De var helt hysteriska med skyltar överallt som sa att detta var ett rökfritt område och att de var stolta över att ha det så. Badass farmor som vart utrullad genom svängdörrarna i rullstol tände en cigg innan dörrarna hunnit svänga klart. Thug life!

Väl inne vid reception briljerar Stefan genom att fråga efter "Peter Jönsson, with a swedish ÖÖÖÖÖH!"

Alla avdelningar var uppkallade efter diverse skenheliga helgon så istället för och bara säga ett simpelt nummer så säger de S:t Peters, eller S:t Lukas, eller vilket random mansnamn som helst med ett S:t framför. Ingen S:t Per dock.

Peter låg, clever enough, på S:t Peters, eller fjärde våningen som vi vanliga anhöriga väljer och kalla det.

Jag läste på deras hemsida att alla måste sprita sig med handdesinfektion innan de går in, och stället är lika hypeade med dessa desinfektionsbehållare som de är med sina rökskyltar. ÖVERALLT sitter de, oftast tre på rad, typ tre meter ifrån varandra och på bägge sidorna av korridoren. Stefan utvecklade snabbt ett tvångssyndrom som innebar att han var tvungen att ta ett sprut från varenda en. Adde var inte sen efter. Sen tappade de typ bort händerna. Lr ja, känseln i dem.

Cred ska sjukhuset ha iallafall för att de hade lilamålade delar här och där istället för den här fesljumma, gula färgen eller den gräsliga beige/gröna de brukar ha på sjukhus som ska vara lugnande.

Vi åkte upp till våning Peter och hittade vår hjälte i ett fyrsängsrum som han delade med tre äldre herrar i varierande form. Presenterna framlades och kläderna lades in i skåp och sen satt vi där och snackade lite skit, tog med Peter ut en sväng (för att Adde skulle röka ofc, han fick stå med resten av badassen i rullstol som revolterade och rökte intill busshållplatsen tio meter från entrén) och hade tänkt fika lite men det hann stänga tyvärr. Jag fick köpa en mockakaffe i automaten, storlek XXS för hutlösa 1.5 euro.

Hur ser nu en njuravdelning på ett irländskt sjukhus ut? Tja, det var inte så farligt, men återigen slås man av hur otroligt välställt, modernt och sofistikierat svenska sjukhus är. Sjukhuset var inte dåligt så, men det kändes ändå lite... inte Sverige liksom. Fan vad bortskämda vi är. Jag o Adde ska dit igen imorrn, se om jag kan smuggla lite kort då. Fick bara detta nu.

Jag ser ju bra ut i håret iallafall!

Min mage har fortfarande proportionerna av en spärrballong och små hugg av smärta kommer fortfarande men inte lika frekvent iallafall. Jag kan dock fortfarande inte gå på toa offentligt utan att vänta tills alla har gått och är utom fara...