.

Jag vill inte ha en massa negativa minnen i denna blogg. Jag vill läsa den sen och komma ihåg alla bra stunder. Men nu måste jag få skriva av mig. Bara några rader.

Saker och ting var inte alls som jag trodde. Jag hade en vecka av ren och skär lättnad och glädje och sedan ligger man där igen, i någon annans säng i en annan lägenhet, och hjärtat är i bitar igen. Jag var så arg, så fruktansvärt arg, lurad och made a fool of. Nu är det bara en förlamande tomhet. Innerst inne vet jag att det är bäst såhär. Men det gör så jävla ont. Jag hoppades och ville så mycket. Vi kämpade så mycket, för ingenting. Vad gör man nu? Ska man bara lämna allt detta, gå från vardagen med tvåsamhet, göra kaffe till någon annan, känna någons rygg mot din på natten, och istället gå till att vara vilse överallt - ha konstanta serier på dygnet runt för att slippa höra tystnaden och desperat vilja tänka på alla dåliga stunder då man inget annat velat än ända det hela, men hjärnan är fucked up och spolar tillbaka till alla bra, mysiga stunder?

Jag har aldrig fattat hur man ska cutta nån ur sin liv bara sådär. Någon som stått en närmast på alla sätt och vis och sen bara poff - borta.  No more.

Jag vet inte alls hur de närmaste veckorna ser ut nu. Vad jag ska göra. Om jag ska stanna eller åka hem. Det är en jävla massa fucked up skit att deala med, de senaste veckornas konstanta känslostormar som visade sig vara för ingenting. Det känns så jävla... tomt. FAN!