Det blir inte alltid som man tänkt sig.

Ja, nu vart det ett ganska stort gap i den här stackars bloggen. De närmaste vet varför, för jag är inte den som vill sitta och skriva emo-inlägg, även fast bloggen är min dagbok, och jag har liksom hållt andan i en veckas tid och inte velat släppa det riktiga livet... inpå livet så att säga.

Men nu är saker och ting tillbaka i vanlig lunk igen, och min stackars far tyckte det var så ledsamt utan några inlägg så det är bäst jag får fart på den biten direkt. Lite kul, att de känner mig så pass att de direkt vet att nånting är fel när det inte uppdateras på ett tag.

Long story short - fick ifrågasätta mitt förhållande vid min hemkomst och det blev så pass att det stod mellan att ta break och göra slut. Jag valde break, och att jag var den som skulle dra mig undan. Så jag har bott hos vänner och i min lilla rosa väska sen jag kom tillbaka. Det bästa med den här gemenskapen i Dublin är att du alltid har någonstans att ta vägen vid kriser. Det är reassuring. Efter diverse analysering, mycket frustration och förvirring, ilska, sorg, förväntan och alla andra känslor som kan rymmas i kroppen på en och samma gång, så har jag fortfarande ett förhållande. Idag flyttar jag tilbaka. Nuff said.

Det bästa jag lärde mig utan detta dock är hur mycket jag har mognat. Det är ju inte direkt så att jag och A inte varit med om detta förr. Det har varit mer eller mera standard. Och varje gång har jag sjunkit så djupt ner i skiten och försakat allt jag är för sorgen över förlust. Men nu kände jag istället att ja - det är skit. Det är jättesorgligt. Men man klarar sig. Jag har vänner jag vet att jag kan lita på och som kan stötta mig. Jag vet att jag kan ta mig på fötter igen oavsett. Och inte vara irrationell eller patetisk. Det var väldigt skönt faktiskt.

Anyhow - jag har massor att skriva om. Tur att det är så himla lugnt på jobbet nu. Det kommer nog bli ett par stycken inlägg - så pappa inte behöver oroa sig mer :)

Kram på er!