Never be the same again

Det blev utgång till slut sen. Jag kände det, Elins leaving pint - det blir i princip den sista leaving pinten för den sista helpdesk agenten hos oss. Sen är det min tur. Känns så jäkla konstigt. Vi satt alla och snackade och sen runt halv ett-tiden bestämde vi oss för att det räckte, och så skulle vi säga hejdå. Och även fast Elin är med oss ett par dar till så vart det några känslosamma farväl redan där. Markus är ju ledig nästa vecka. Så nu fick de säga hejdå och det vart ju tårar. Vi har liksom varit lite av de tre musketörerna. En annan stod där med tårar i ögonen men jag kunde inte sluta le över känslosamheten emellan dem också och Spiris stod och stirrade på mig och upprepade "mår du bra Rebecca?" :)

Men. Fy fan vad jobbigt det blir när jag ska dra sen. Jag kände det nu. Jag föreställde mig för ett ögonblick på min leaving pint när jag ska krama alla en sista gång. Sara, Johannes, Markus, Kausti, Jonas... och då höll jag på att börja storgråta redan där, och jag var inte ens onykter. Jag kommer fan bryta ihop. Satan alltså...

Men. Det är en tid kvar. Jag har sommaren i Dublin kvar. Jag fokuserar på det. Ska göra det bästa av tiden här, mitt andra hem.