Skogstokig

Fail alltså. Idag är min enda dag utan något planerat. Tänkte jag skulle njuta av den och ligga och läsa bok och äta gott och lite annat. Men icke. Mitt extremt klumpiga jag skulle såklart sätta enorma trästockar i hjulet.

Jag tog en lååång sovmorgon och beslöt mig sen för att åka till Ödeby med jycksen och gå långpromenad där ute. Ödeby är en skog som ligger en bit utanför staden och det tar sin lilla tid att komma dit, det ligger på andra sidan stan från vårt håll och nu bygger de ju om hälften av alla vägar också och sätter upp förbannade rondeller överallt.

Men iaf, vi gick en timslång runda i snön och på vägen till bilen rotar jag i fickorna efter bilnyckeln. Tomt! Känner i andra fickan. Tomt där med! Och mobilen också borta!

Snabbt överslag i huvet. Ingen bilnyckeln, ingen mobil... hur lång tid tar det att gå till civilisationen? 2 timmar? Tre? Finns det nåt hus i närheten? Vilka nummer kan jag utantill i minnet? (alldeles för få, kom jag till insikt om). Bestämmer mig för att det enda vettiga är att gå samma runda en gång till och skärskåda marken. Har en sån jävla tur att jag hittar dem båda bredvid varann och en tuss av hundarnas leksak. Måste ha glidit ur när jag böjde mig för att ta upp den.

Åker hemåt, tar väl en tjugo minuter. Väl innanför dörren känner jag igenom fickorna igen och kommer på - iskyla som sprider sig uppför ryggraden - korten.

Min korthållare, med körkort och bankkort, som jag stoppade på mig innan jag åkte för att jag skulle hämta ut mitt pass som har kommit idag, på hemvägen.

JÄÄÄÄÄÄÄVLAAAAR!

Det var bara att sätta sig i bilfan och åka ut igen. Klockan var strax efter fyra och till råga på eländet hade det börjat snöa med. Men jag åkte dit, parkerade bilen, och började om. Sakta, sakta gick jag och scannade marken. Mitt största hopp var att den glidit ur fickan när jag hukade mig bakom en hög fällda granar när vi lekte kurragömma. Men där fanns det inget. Jag till och med rev bort alla jävla granar och letade i diket bakom dem ifall den glidit ner. Icke.

Vid det här laget var det nästan mörkt, jag frös nåt helvetiskt och gick och ömsom bad, omsom förbannade allt som hade med min förbannade förmåga att tappa bort saker av värde och göra. Ända sen jag var liten, alltid! Alltid klockor, nycklar och plånböcker.

Jag fick gå mer än halva sträckan innan jag - tack gode Gud eller vad fan som helst - hittade min fjärilskorthållare öppen, upp och nedvänd, i en uppförsbacke. Antagligen glidit ur när jag , böjt mig ner efter en pinne.

Kids - STÄNG ALLTID ERA JÄVLA JACKFICKOR!

Så nu har jag spenderat kvällen i sängen, för att sakta men säkert få tillbaka känseln i mina redan, efter träningsvärken, stela lemmar.

Gött värre va.