1:a advent

Så var det dags för första advent igen. Fan vad fort det ska gå alltså, man säger det varje år men jag menar det lika mycket varenda gång och speciellt nu. Nu har jag snart varit i Irland i ett år. Jag som från början sa att jag skulle vara iväg ett halvår, sen ett år, och nu kommer det bli över ett år. Mina intentioner när jag först bestämde mig för att flytta har ändrats helt - och mina intentioner för vad som ska ske nästa år och efter att jag kommit hem, har jag inte den blekaste aning om. Jag försöker att inte tänka på det så mycket, men när det väl sker sen - det kommer vara skrämmande. Det får lite ågren att krypa sig på bara jag tänker på det.

Livet här är så olikt Sverige.  Det innebär väldigt mycket frihet på ett sätt. Du kommer till jobbet, men det är också ditt enda ansvarområde. Du åker på små utflykter, går på bio, käkar ute och dyrare än vad du annars skulle gjort, går ut och festar och tar taxi överallt och du är ständigt och jämt omgiven av människor , på gott och ont. Alla kostnader för boendet delas av x antal andra. Du behöver aldrig enskilt och ensam ha koll på något sådant. Vissa dagar gör du inte ett skit för att det "inte är din tur" och får mat och diskning serverad. Man lever som i en liten bubbla, snacket går och det är sällan nåt hålls hemligt innanför den - alla känner eller har hört talas om alla, IBM-kärlek är ibland till allmän åskådan och verkar aldrig konfliktfria - och hur ska det kunna vara det? Man är inpå varandra 24/7, även på jobbet. Folk snackar, som alltid, och jag har stött på precis samma skitsnack om mig här som hemma i Motala. Jag försöker att inte bry mig om allt babbel, men man formar samtidigt en udda slags relation till alla och ibland kliar det i mig att få "kliva in och reda upp" så att säga - men det har jag också lärt mig genom livets gång att man inte alltid ska, får, göra. Och har lärt mig att ta ett steg bakåt och istället visa mig tillgänglig, "ifall att". Och det är väl nåt sunt iallafall.

Jobbet i sig betyder inte särskilt mycket för mig om jag ska vara ärlig. Det är kul att testa nåt nytt. Och jag trivs med de arbetsuppgifter jag har som inte involverar "direktkontakt" genom samtal. Jag är inte ensam om det, det är det allmänna skämtet alla vill komma ifrån desken och göra annat än och ta samtal. Jag har haft samma position i 11 månader nu, och för vissa är det ett nederlag men jag trivs med det jag gör utöver samtalen, och jag trivs med kontot. Nu när vi splittras dock har jag sökt andra jobb, men för mig är det inte nödvändigt. Jag skulle vara glad för 100% mailsupport, vilket jag ju fått men som är en smärre omöjlighet för oss just nu i och med att vi saknar folk.

Jag har blivit väldigt dålig på att hålla inne med känslor och det förvånar mig. Jag som gått igenom hela livet med ett pokerface oavsett och starkt ogillat att visa mina egna svagheter, displayar dem nu för allmän åskådan ibland och folk märker direkt om nåt är fel nuförtiden. Det stör mig nåt fruktansvärt men det kanske också är ett sätt för de åren att "komma tillbaka och bita mig i arslet". Jag visar ibland för tydligt hur mycket jag ogillar att ta samtal och det är inte professionellt nånstans och inte direkt rättvist mot den som bara är budbäraren. I relationer till andra har jag också blivit mer känslosam, jag har till exempel fått svårare att visa mig trevlig för folk jag inte direkt tycker om. I mitt förhållande har jag fått svårare att hålla käft om saker jag vet bara orsakar massa bråk men jag måste få ut det ändå. Jag får konstant min negativa syn på livet ifrågasatt, och det är väl nyttigt det med i och för sig. Jag känner bara ibland att jag har tappat den gamla Rebecca som alltid ordnade upp saker och hade en stadig, klippfast attityd mot allt som var tufft och jobbigt, som jagade butikerna efter det mest originella plagget med så mycket skinn och nitar som möjligt, som ville bli journalist, författare, kurator och gå med i Läkare utan Gränser och förändra världen. Nu ibland kan jag känna mig som ett blont våp som bara kan prata om cupcakes, hjärta rimmar på smärta, och skor. Jag är 25 år och mina main priorities är typ... att få mitt förhållande att funka tar upp en stor del, men där verkar vi ha hittat ett andhål för oss båda så det går år rätt håll... att köpa så mycket skor som möjligt, och vela fram och tebaks. Hela tiden. Jag velar så jävla mycket så jag känner för och skjuta mig själv ibland. Vart har den beslutsamma tjejen tagit vägen som inte tog nån skit och gick sin egen väg? Håller jag envist fast vid illusioner, är det värt allting? Varför kan jag inte komma fram till vad jag vill göra här i livet? Jag har sagt hela året att jag ska åka på en resa med bara mig själv men den har inte blivit av... varför? Jag vill inte vara en mycket snack, lite verkstad.

Ibland vill jag bara hem, ta mina två största kärlekar här i livet och gå ut i skogen, gå runt där i flera timmar och bara vara och njuta av ingentingheten. Jag kanske kommer bli en sån som min pappa säger, en gammal gumma i en stuga i skogen med 15 hundar. Det låter iallafall som ett okomplicerat liv. Eller så kanske jag bara ska sluta winea och ta tag i mig själv och se till att få saker gjorda och inte sitta och kräkas ut allt i min blogg. Men det är sånhär jag är med. Jag älskar att analysera, att föra dialoger om teorier, tankesätt och se situationer på ett obektivt sätt. Känner att den biten av mig själv fått väldigt lite näring här nere. Kanske är det hela flytten hit som gjorde att allt blev ytligt och bubbligt och själva innehållet rubricerades till nästa fest. Kanske är det nyttigt, kanske får det mig att inse att jag ska ta vara på det roliga och inte alltid så seriösa här i livet, och sluta vara cynisk och måla fan på väggen.

Jag ber om ursäkt till eventuella läsare som tragglat sig igenom min wall of text om mitt veliga jag och jag vet att jag har sagt att min blogg ska vara fri från monologer om mina problem. Men jag behöver skriva av mig lite ibland och det är inget som ska tas på större allvar för till syvende och sist så spelar det ingen roll om jag sätter saker på pränt - det är vad jag gör av det som spelar roll. Det här är ändå det enda jag har kvar av mitt jag som älskade att skriva och jag fixar inte att bara skriva om senaste inköpen hela tiden. So, take it or leave it ;) Ni som känner mig vet att jag är sånhär så det är ingen större överraskning.

Nu ska vi gå och handla och jag ska köpa mig en fin juldekoration att ha i rummet fram till jul. Det är mitt mål för dagen.