Att spela Skyrim som en känslosam människa

"Min första random drake som dök upp mitt i en sömnig liten by och som blev min första "random-drake-kill" blev en bitterljuv upplevelse... jag dödade besten och fick massor av guld och ära. Men min älskade, första häst dog i striden :( jag parkerade honom utanför en handelsaffär och när jag steg ut igen var draken där. Efter fighten och hyllningarna så började folksamlingen ebba ut och då märkte jag det - pållen vart borta! Jag har letat överallt i byn men han är inte där - han stannade alltid och fightade för mig och jag antar att hans sista andetag här i livet var medans han kämpade sida vid sida med mig för och bekämpa draken. En ärofull död för en så fin häst <3"

Så var min tankegång när jag upptäckte att han fattades... och jag var fan nära att börja tjuta. När jag skaffar ett djur i något spel så håller jag fast vid det - hell, jag får till och med dåligt samvete av att abandona pets i World of Warcraft som hunter - vilket ledde till svindyra stallplatser för alla vargar, lejon och fågelfän jag samlade på mig. Bara ordet "abandona" - vaddå överge!! Jag måste ju!

Såhär satt jag och kunde knappt vara glad för min första drake... när jag kom på... han kanske fightades, buggade, och försvann efteråt! Om jag tar en fast travel tillbaka till byn en gång till...

Och mycket riktigt! Där stod han! Min mörka skönhet, raggig och dan men världens bästa skelettfightarhäst!

Då var jag nära på att börja tjuta igen :D

Det är fan inte lätt alltså...