Hemgången

Söndagsmorgonen unnade vi oss att sova ut. Vi packade och fixade och checkade ut runt tolvtiden och drog in till city center igen med våra handbagage och skulle fixa de sista små upplevelserna. Vi skulle bland annat köpt min väska som jag spanade in men då var affären stängd :( Iofs var det ju en söndag men hälften av alla andra affärer var öppna så varför inte min? Suck... aja, jag var väl inte ämnad och ha den - men ska ändå kolla om affären har nån webbsida man kan kolla in...

Istället gick vi till ett café/ristorante och åt en kombinerad frukost/brunch/lunch of doom, eftersom jag tänkte att i och med förlusten av min väska så skulle jag unna mig en sista brakmåltid istället. Det är jag väl värd?

Så jag beställde in tre rätter... en bruschetta med tomat,  rödlök, lax och olika sorters skinka, en panini som också den var fylld med prosciutto, brieost, parmesanost och massor annat gott. Plus en stor tallrik lätt friterade havsdjur: havsräka, bläckfisk och jumboräkor. Sååå gott, dock fick jag inte i mig paninin (hade jag väl inte räknat med, ville bara ha ALLT) så den tog jag med mig och hade sen som utsökt matsäck på flygplatsen.

Vi gick sen tillbaka till Duomo och köpte med oss souvenirer till de nära och kära, tog några sista kaffe - lärde Sara att dricka cappuchino istället för latte, eftersom latten där nere bestod av mjölk med en skvätt kaffe i och det blev lite väl mycket mjölk även för en latteälskare ;)

Vi åkte in till flygplatsen i god tid efter att ha köpt ytterligare souvenirer och besökt tobaksaffärer i centralstationen, så vi hade tid att sitta en stund där med och beundra den jättefina utsikten vi hade utanför, med bergen i bakgrunden långt borta och den enda cupcaken jag sett i Italien - från Mc Café :D

Flyget hem var det värsta jag upplevt. Inte själva resan, men när vi skulle landa - Dublins luft var fylld med snorstarka kastvindar som fick planet att kränga från sida till sida och sen gör en plötsligt dipp följt av en våldsam sväng åt sidan med högervingen kanske några decimeter ovanför landningsbanan... där hade jag min första nära-döden-ångest, så nära man nu kunde komma - jag satt helt blickstilla, tänkte den absurda tanken att om jag bara sitter knäpptyst och inte rör på mig så kommer inget hända. Kallsvetten jag fick var inte av denna värld. Tankarna virvlade - det är förvånansvärt hur mycket du hinner tänka de få sekunder som den här situationen med tillhörande ångest gav upphov till.

Men jag ligger fortfarande här i soffan och lever i allra högsta grad så allting gick ju bra, men nog kommer det suga lite mer i magen nu än vad det gjorde innan, när jag flygit utan några som helst betänkligheter eller ens föreställt mig att något skulle kunna hända.

Jag fick iallafall en tröst när jag kom hem - mina sambos hade tillsammans köpt mig en stor fin ask med Ferrero Rocher, serverad till mig direkt ur kylskåpet när jag satt i soffan <3