My first white van

Tyckte det här var både lite skrämmande och hilarious på en och samma gång så det är definitivt värt och blogga om. Antingen är jag vrålsnygg eller så ser jag liggbar ut. Andra alternativet är väl en komplimang det med på nåt sätt, antagligen i samma stil som den om att jag var porrstjärna... men iallafall.

Jag hade min första vita van upplevselse idag. Ända sen jag var liten har jag haft en noja över vita skåbilar, skapad av samhället och filmvärldens normer att de alltid innehåller:

1. En man som drar in dig för att våldta dig.

2. Flera män som drar in dig för att våldta dig.

3. En eller flera män som drar in dig för att sen åka till valfri skog/soptipp/fotbollsplan/lada och våldta dig.

4. En psykopat som drar in dig, våldtar dig, och sen stycker upp dina kroppsdelar och slänger dem i varje Ica sopcontainer i stan och behåller ett av dina bröst som souvenir.

5. Valfritt annat läskigt.

6. I extremt ovanliga fall - möbler eller frukt.

Så ni kan ju tänka er hur jag reagerade när en vit liten skåpbil kom ifatt mig och började rulla i min takt, bakom mig. Jag är ju tjej, är som sådan paranoid och misstror allt och alla när man är ensam på en gata med nån av manssläkt, thank you very much, så jag började automatiskt räkna ut hur hård högerkrok jag kunde få in med min Dunnespåse innehållandes pulversoppa och florsocker. Bara för att det är så det funkar.

När bilfan racear förbi mig för att sen stanna ett par meter framför mig så börjar jag räkna ut hur lång tid det skulle ta mig att springa till närmsta dörr i obekväma skor. Ja, jag vet, jag är paranoid, men jag tillhör den gruppen som alltid har minst en tjejkompis som blitt överfallen och jag är så pass cynisk att jag räknar med att det händer, förr eller senare.

När jag går förbi bilen iallafall så ropar mannen där inne på mig. Det är en utländsk sådan, lite svårt och höra exakt vad han sa. Först trodde jag att han bad om vägbeskrivning, vilket gjorde mig lättad i ungefär en halv sekund. Sen får jag värsta tandleendet och ett "You look gorgeous, really gorgeous!" Jaha, klart man säger tack tack och ler lite, jag hade på mig min vinröda klänning jag fick av mamma och har fått komplimanger för den hela dagen, inget konstigt med det.

Sen kommer det följdfrågor, vart jag bor, vilken uppgång, vilket hus etc. Jag svarar lite flyktigt "Waterville", trots att vi befinner oss just där, och börjar dra mig därifrån. Då speedar han upp snacket och komplimangerna och klappar på sätet bredvid och insisterar på att jag ska sätta mig i bilen så skjusar han mig.

Jo tjena.

Tackar vänligt men bestämt nej, och orsakar ännu en störtflod av allsköns vackert prat och fler bankanden på sätet och ivriga uppmaningar att komma och sätta sig i bilen.

Alltså. Även om den här killen kanske verkligen bara menade att han ville skjutsa hem mig, så kan jag inte riktigt på allvar tro att nån snubbe kan vara så naiv att han tror en tjej ska sätta sig i en bil med en vilt främmande människa bara för att de säger det år en. En lika naiv tjej kanske. Eller mindre cynisk.

När han förstår att jag menar allvar och jag ännu en gång börjar gå så ropar han tillbaka mig, säger att jag är "lovely" och att han vill träffas, fika, ta en kaffe? Om jag bara sätter mig i bilen kan vi dricka kaffe NU!

Jag brukar aldrig använda mig av detta annars för jag tycker det är så tacky att anta att alla av manssläkt är kära i dig men nu drog jag "I have a boyfriend" linen. Inte för att det spelar nån roll för killar ändå, tydligen... men det var det första jag kom och tänka på. Hade snubben blivit aningens hotfull hade jag säkert dratt till med att Adde är stor och stark och skulle spöa skiten ur han... innan jag använder Dunnespåsen.

Självklart börjar snubben prata om att "oh no that´s not what I meant!" och att han bara ville ha mig som vän och sen börjar hela skiten om igen med klappningar på sätet och erbjudanden om allsköns aktiviteter han ville göra.

Då sa jag bara "no thanks" och gick därifrån. Tror ni inte bilfan börjar krypa efter mig igen. Då fick jag nog och smet in i första bästa uppgång och halvsprang hemåt i tight klänning med Big Mac och Co i magen och en allmänt konstig känsla i magen.

Det värsta är att jag har ett litet styng av dåligt samvete. Tänk om killen var snäll, bara lite klumpig och naiv, och verkligen bara ville skjutsa hem mig och bjuda på kaffe? Han kanske tyckte det var roligt att ge mig komplimanger och att jag skulle bli glad?

Men å andra sidan... som sagt, tjejers vardag är som sådan att man inte kliver in i främmande bilar. Det lärde jag mig när jag fortfarande bar blöja. Det är vad jag är uppvuxen med, konstanta förmaningar om just detta. Det är sorgligt men sant. Jag vågar inte ta några risker. Jag tackade för komplimangerna och gav han ett leende, sa nej. Det borde räcka, jag ska inte behöva tjatas och lockas på. Så mitt jävla dåliga samvete kan ta sig nånstans...

Blev ingen bio btw, var därför jag gick hem tidigt. Projektorn sönder. Kanske imorrn?

Sökte efter roliga bilder med ordet "stalker" men alla bilder består av 98% av nån konstig figur med konstig mask. Tydligen från ett spel som heter just S.T.A.L.K.E.R som handlar om en andra olycka i Tjernobyl år 2012. Platsen kallas "The Zone" med ett kärnkraftverk i mitten. Folk som tar sig dit blir zombies. Spelets huvudperson ska ta sig dit och döda en snubbe. Var tvungen och googla på det. Ser ganska intressant ut faktiskt. Så han får vara med här :)

Nu kan jag gå och äta en cupcake efter mitt berättande.