Wicklow

Först och främst kan jag verkligen rekommendera den här busstouren till Wicklow som första alternativet so far om du vill få en glimt av det vackra Irland man ser i filmer, som jag nämnde igår. Resan till Cliffs of Moher visade också denna fina sida men den här var speciell på nåt sätt. Kanske för att vi hade fint väder nästan hela vägen upp till bergen och allt omkring oss var extra vackert.

Vi startade runt nio-tiden på morgonen. En stor del av sevärdheten var faktiskt själva tiden inne i bussen, ivrigt tittandes på omgivningarna som jag tyvärr då inte kunde få några bra bilder på. Innan vi ens lämnat Dublin satt man helt hänförd och stirrade på den lyxiga sidan av staden, på den södra sidan och där vi aldrig varit förut. Note to self: gå på mycket, mycket mer rundvandring inne i själva staden. Stora jäkla estates låg sida vid sida med ambassader från alla möjliga länder, och dessa hus (slott) kostar mellan 3 och 6 miljoner euro... en astronomisk summa.

Iallafall, ingen idé att prata om de vackra omgivningarna under resan om jag inte kan visa dem. Vårt första stopp blev iallafall i en liten by vid namn Glencree, sex mil väster om Enniskerry, byn som jag, mamma och Patrik var i efter vårt besök på Templegardens. Här fick vi äta sen frukost bestående av te och jättegoda, färska scones. Här fanns en stor, tysk gravgård och stället är känt för att det brukade ta emot tyska barn under krigstider. Det var en märklig blandning av en fängelseliknande byggnad, den mysiga resturangen, och små roliga saker i gräset utanför. Som stenar nån målat till en sorts drake, handavtryck i stengolvet i några ruiner.

Jag fick en jättefin bild på den här vovven när den stod på muren och tittade rakt på mig men tyvärr råkade jag ta bort den bilden :(  en jättefin collieblandning, var kom nääästan ända fram till mig men ångrade sig i sista stund och vart blyg. Resten av gänget bara suckade och skakade på huvudena åt min besatthet.

Efter denna paus åkte vi vidare ut till själva Wicklow, som är ett bergslandskap, eller högland om du föredrar det. Vägarna är pyttesmå, smala, och nästan ingen annan kör där förutom en och annan mindre turistbuss. Vädret blev avsevärt sämre ju högre upp vi kom men det var ju bara väntat.

Vi körde igenom ett intressant landskap som kallas boglands, som från början var en skog som började ruttna av fuktigheten och nu ligger begravd under den vegetation som lyckas överleva här och hela stället är en enda stor myr. Hit ut får ingen gå för du kan fastna och sugas ner bara du går en meter för långt. Torven som skapas av den gamla skogsmyllan används dock till och elda med, vilket folk fortfarande gör. Så här och var kunde man se vart de huggit ut delar för att ta hem och torka. När det torkat blir det stenhårt, vi fick känna på en bit och det var som och hålla i en bit kol blandat med de där lustiga, luftbubbliga lätta stenarna du kan hitta.

För en herrans massa år sen bodde det folk här med som offrade människor till gudarna i den här före detta skogen. Fortfarande kan man hitta lik i jorden som är praktiskt taget mumifierad, eftersom myllan bevarar kropparna intakt, komplett med tänder, hår och naglar. Mysigt.

En rolig grej med det här stället var två stycken får som helt plötsligt stod mitt på vägen och sakta lunkade ner i dikena och upp på de mer fasta myrrarna. Chauffören sa att de hette Dolly och Harry och att de alltid var här. Otroligt att de inte har gått ner sig i träskområdena. Undrar om de rymt in kos och bor där ute själva nu som vildfår?

En bit ifrån, där det var mer fast mark, ligger ännu ett område där de spelat in Braveheart. Guiden påstod att han var med som en av statisterna i arméscenerna i den filmen. Vete sjutton hur trovärdet det är, men men - det gav en rolig historia iallafall.

Vi fick stanna till sen och ta bilder på landskapet med när det blev fastare. Vi stannade sen även till vid Lough Tay, en stor, djup loch i ett omårde som ägs av familjen Guinness. Sjön har importerad sand vid sidorna, enligt sägen för att det ska se ut som en gigantiskt pint med den mörka berömda ölen.

Det sluttade rätt ner vid kanten så det gällde och inte gå ut för långt. Men vilken utsikt!

Färden bar sen vidare i vattnets tecken till Glendalough "the glenn of two lakes". Här trodde jag att jag dött (haha!) och kommit till keltiska korshimlen. Överallt var det gamla ruiner och massor av fina kors och en jättefin utsikt över en dal i bakgrunden och träd som stod givakt på en kulle.

Ser ni "grisen" och "jordgubbarna" på sidorna? ;) Vilda gissningar från resesällskapet... I bakgrunden på bilden en bit ovan kan man se en liten bit kyrktorn titta fram. Hela det här placet tillhörde ett helgon som otippat nog hette Kevin. Och den kyrkliknande byggnaden kallades Kevin´s Church eller Kitchen.

Round Tower. Hit fördes bland annat unga brudar innan bröllopet för och gå ett varv runt tornet för att garantera ett lyckligt äktenskap. Tänk om det vore så enkelt.

På vägen ut kunde man ta på en bit av muren som sades rena dig från dina synder. Krävs nog lite mer än några sekunders handpåläggning för att bota alla mina synder, höhöhö...

Efter allt detta var vi bra hungriga så då stack vi till nästa stopp, Avoca Village där de spelat in serien "Ballykissangel". Där åt jag fish and chips och föll i matkoma, men vi hade en sista grej innan hemfärd och det var och besöka ett känt (antar jag) väveri och en butik i samma stil som den i Temple Gardens, med massa mysiga hemkokta och hemvävda saker.

Sen var orken och utflykten slut och jag sov hela vägen hem och sen, ja... åkte vi hem till Waterville och jag sov lite mer. 24 euro kostar turen till Wicklow, helt klart värt det!

Våran chaufför var btw en riktig lirare... drog massor av knasiga skämt och historier hela tiden och fick hela bussen och garva och fick nåt speciellt i blicken för Amanda ;) Hans signaler för oss så vi inte skulle tappa bort oss var hämtade från Star Trek...