Jaaaarå!!

Kvällens rapport:

Det har flyttat in demoner i huset. En har tagit boning i Andreas fasta lekamen och har på sig hockeymask och knäskydd och han brölar värre än en brunstig älg under kopulationssäsong. Nej, det är inte en Jason med talsvårigheter vi talar om, utan hockeydemonen som förvandlar Adde till nån slags primitiv, testosteronstinn varelse med ögonen fixerade på den taskiga streamingen av hockey-VM och med jämna mellanrum släpper ur sig det hittills enda, men starkaste utropstecknet i Waterville, med nån underlig, skev göteborgsk nyans: JAAARÅ!!! Jag har uppmärksammat att detta inträffar i samband med något positivt som sker på varelsens streaming. Jag har försökt närma mig denna varelse och gett en fredsgåva i form av kaffe, i hopp om att demonen ska se detta endast som en tillfällig rekreationsplats i samband med dess framtrollande av denna streaming, och låta oss vara under den mer normala formen av vardagsliv.

En annan demon har trasslat sig in i Stefans obskyra medvetande och radikalt ändrat om dennes kognition. Stefans hjärna har nu, två dagar i rad, varit inställda på sinnesintryck såsom hallon, bakpulver och grytlappar, och omvandlat dessa till en styck tigerkaka och idag en bunke hallonsmoothie. Detta gör mig riktigt orolig. Var är den riktiga Stefan? Vem är denna husfluga som plötsligt oroar sig över Self Raising Flour:s påverkan på kakans fluffighet, eller avsaknaden av sötma i en bärdrink? Vad blir det imorgon? Långkok på ölgryta och rotmos och pikanta små kanapeer? Skrämmande!

Inte ens jag har undkommit denna demonflocks onda avsikter. Jag kände idag en plötsligt urge mot att utöva corporal mortification och tillfoga mig själv gruvlig smärta. Jag hade redan mitt redskap redo för detta: epilatorn. Det var inte jag som gick uppför trappen och som i trans plockade fram detta ohygge. Det var inte jag som satte mig i ett hörn och gungade fram och tillbaka medans jag lät denna ondska som tagit över mig dra ut mina hårstrån från sina hårsäckar. I vild panik slog jag huvudet i elementet och mina fingrar greppade bordskanten tills de vitnade. Min mun rabblade obönhörligen frasen castigo corpus meum utan att jag visste vad detta betydde. I ett vansinnigt ögonblick tycktes jag se mig själv iklädd munkkåpa. I en hel halvtimme höll detta skräckinjagande självplågeri på, och ackompanjerades av Adde-demonen som kom ut och spelade djävulsmusik. Efteråt sitter jag flåsande på min stol, benen fulla av röda prickar som ett bevis på demonens framfart, men det är förödmjukelsen svider värst. Nu har jag tagit sista steget i den avskyvärda mallen angående att lida pin för och vara fin...