Belfast

Nu har en äntigen vaknat till liv här, efter att ha  varit wild and crazy och tagit en dusch medans tvättmaskinen är igång - det är ett rätt vådligt tilltag som kräver sin kvinna, eftersom man vid upprepade tillfällen känner står upptryckt mot väggen med vild blick och skållhett vatten 2 millimeter ifrån dig. Jag klarade mig utan större trauman dock och har suttit och editerat mina bilder från helgens resa till Belfast. Det blev jag, Markus och Jonas till slut, tre muntra små gringos ute på äventyr. Tog tåget från Connelly Station, resan tar ca 2 timmar och kostar 40 euro fram och tillbaks.

Min frukost som bestod av kaffe och kanelscones med russin och smör. Utan kniv, så fick pressa ner smöret på brödet och smeta runt, lite djuriskt sådär.

Sen bar det av till Belfast för lite historia och politik. Innan resan har jag blivit itutad med historier om muren som delar staden i två och att de kastar saker på en om man är från fel sida och går för nära. Typ bomber och vassa prylar. Jonas säger att man är katolik om man har skinnpaj och kors. Kollar på min outfit för dagen; svarta byxor, lila linne, skinnpaj och kors. Ryser till lite.

Kommer fram till Belfast lagom till lunchtid. Nu befinner vi oss alltså i Nordirland, och det känns faktiskt att det är lite skillnad från Dublin. Det är tydligen många engelska byggnader, de pratar mycket svårare engelska här och den här pågående konflikten ligger i luften och dallrar. Än har vi inte börjat vår historiska färd så vi tar en kulinarisk sådan innan. Markus och Jonas hugger in på årets godaste hamburgare, medans jag bestället in laxkakor med thaikrydda, vitlöksaioli och potatismos. Utsökt.

Efter detta hoppar vi in i en så kallad Black Cab som Jonas luskat reda på. Det är taxibilar med engelskt stuk (fast vr var inte det dock) och en påläst guide som tar dig runt Belfast och visar det du vill se, berättar historier och fakta och stannar så man kan ta bilder. Awesome! Jonas ville ta en politisk tur så vi åkte runt och fick berättat för oss om konflikten mellan religioner som pågått officiellt sen 60-talet (inofficiellt, längre tid än så) och som fortfarande är en brännpunkt. För att summera lite;

De republikanska grupperna (katoliker) ville att Nordirland skulle vara en del av Irland. Storbritannien, och protestanterna, motsatte sig detta och tyckte att Nordirland skulle tillhöra UK.

Bakgrunden till detta har jag faktiskt tagit direkt från Wikipedia och mer kan läsas här för de intresserade, jag känner att jag inte har tillräckligt mycket fakta för och bygga en egen spalt om detta så jag lånar därifrån.

Irland hade i hundratals år varit en brittisk koloni, som upprätthölls av London med militärmakt mot irländarnas vilja. Fram tills början av 1800-talet hade förtrycket varit så utbrett att det ursprungliga iriska språket var förbjudet och ursprungsbefolkningen inte hade några som helst sociala eller demokratiska rättigheter. En rad händelser under början och mitten av 1800-talet hade gjort att ursprungsinvånarna hade fått rätt att gå i skola, tillträda ämbeten och de hade till och med fått rätten att sitta med i det Brittiska parlamentet. under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet bildades det en organisation med syfte att bevara det iriska språket.

Under påsken 1916 inleddes ett revolutionsförsök i Dublin under ledning av socialisten James Connolly. Upproret var ett försök av irländska republikaner att göra sig fria från det brittiska styret. Upprorsmännen lyckades besegra de i Dublin stationerade engelska trupperna, och behålla kontrollen över staden i en vecka. Men London sände snart över mer tungt beväpnad militär, och efter flera dagars hårda strider krossades upprorsförsöket. En mängd rebeller fängslades och ledarna avrättades, däribland Connolly.

Irland  låg i inbördeskrig mellan 1919 - 1923 och majoriteten av detta berodde på denna ständiga uppdelningar mellan de två parterna, samt avtalet som slöts om att Nordirland till slut skulle brytas loss från övriga Irland och vara en självbestämmande, irländsk fristat inom det brittiska imperiet.

Det självstyrande Nordirland hade hela tiden en stor katolsk minoritet. Den protestantiska majoriteten dominerade dock helt både politik och rättsväsende och regionen styrdes från början av 1920-talet till början av 1970-talet av samma partiUlster Unionist Party. Detta var möjligt bland annat genom manipulation av valsystemet genom att justera valkretsarna. För att parera förändringar i demografin utestängdes den katolska nationalistiska befolkningen i praktiken från politiskt inflytande och katoliker utsattes för diskriminering i arbetslivet och i boendet. Många unionister betraktade nationalisterna som lojala mot en annan stat och därmed ett hot mot staten. Detta användes som argument för att legitimera diskriminering av den katolska befolkningen.

På 1960-talet började den dåvarande nordirländske premiärministern Terence O'Neill föra en ekonomisk och social politik som innebar förbättringar även för katoliker. Han började också upprätta vänskapliga förbindelser med den Irländska republiken. Under denna tid skedde en politisk mobilisering bland den katolska befolkningen i Nordirland. En organisation för medborgerliga rättigheter,Northern Ireland Civil Rights Association, bildades med inspiration från den amerikanska medborgarrättsrörelsen för att uppmärksamma och bekämpa diskriminering på olika områden. Denna rörelse verkade inom Nordirland och hade inga krav på gränsändringar men uppfattades av många unionister som en frontorganisation för republikaner. Medborgarrättsrörelsen möttes av motstånd från polis och motdemonstranter med ofta våldsamma konfrontationer som följd. En del militanta unionister bildade väpnade grupper för att bekämpa vad man såg som ett republikanskt hot. Med andra ord, ett krig hade startat.

Och därifrån, från 60-talet och ända fram till 2000-talet, har Belfast kantats av våldsamheter, terrordåd och demonstrationer som spårat ur.

Den så kallade fredsmuren i Belfast byggdes efter kravallerna i Nordirland 1969, vilka kom att inleda konflikten i Nordirland. Den omfattar idag ett 40-tal separata murar med en sammanlagd längd av cirka 13 kilometer.

Överallt här kan man se väggmålningar som berättar om det som utspelades. På den protestantiska sidan kändes det lite propaganda-aktigt, det var mycket om hur katolismen skulle krossas och bilder på olika ledare och kungar som dött, och massor av Union Jack-flaggor.

Kung William den 3:e styrde Storbritannien och Irland under slutet av 1690-talet fram till mitten av 1700-talet. Han var protestant och deltog i många krig mot den katolske makten och är något av en symbol och hjälte för protestantiska grupper.

Oliver Cromwell var en engelsk militär och statsman, och det finns hur mycket som helst att skriva om honom men här räcker det nog med att säga att han stod som ansvarig för de flesta grymheterna som utspelades i Irland under 1600-talet, när britterna såg irländarna som mindre värda. Blodiga fälttåg och erövringar, och ett massövertagande av katolskägd egendom gör att Oliver Cromwell känd som en samvetslös och skoningslös fiende för irländarna. Att läsa detta och sen se hyllningsmålningar till denne herre i Belfast, jag kan förstå att irländarna är bittra på protestanterna än idag. En aning smaklöst.

Ulster är en av Irlands historiska provinser. The Red hand of Ulster kommer ursprungligen från en irländsk myt om att kungadömet Ulster inte hade någon rättmätig härskare, och därför skulle ett båtrace äga rum för att avgöra vem som skulle få bli kung. Den som först nuddade Ulsters stränder vann. En av kungarna som deltog i racet var så insnöad i att han skulle vinna att han högg av sig handen och kastade den på stranden - och vann därmed härskartiteln.

Ulster kan också enkelt sagt beskrivas som den protestantiska sidan.

Cuchulainn är den främste hjälten i den keltiska mytologin på Irland. En irländsk Akilles eller Herkules, så förstår ni. Kunde bli så uppfylld av rage att han ensam slaktade alla som kom nära Ulster.

Ulster Defence Association, förkortat UDA, är en lojalistisk paramilitär (beväpnade stridande grupper som inte är del av en militär organisation) grupp i Nordirland, kallad terroristorganisation av Storbritannien och Irland. Gruppen menar att dess mål är att försvara deras egen gemenskap från republikansk terrorism - ideologin som syftar till att skapa ett självständigt Irland, med både Nordirland och Irland som en självständig enad stat. UDA vill istället att Nordirland ska förbli under styre av England.

Jag kommer inte ihåg vad byggnaden till vänster var men den högra var iaf ett gammalt fängelse. Det är utbrunnet nu dock och lämnat åt sitt öde, som massor av andra byggnader här. Och i hela Irland med då. Tydligen billigast och låta dem stå.

Bakom staden ligger ett jättevackert berg, och det syns jättedåligt på bilderna eftersom det var rätt mulet.

Överlag som sagt så känns den engelska sidan väldigt hård och strikt. Vissa ställen ser ut som mindre militäranläggningar eller mötesplatser för militära organisationer. Och flaggor överallt. Det ska verkligen köras ner i halsen på en att det här är brittisk mark.

Vi åkte vidare till en av de största delarna av Fredsmuren som delar de bägge sidorna, och den är verkligen enorm. Den största delen av Fredsmuren är 25 meter hög, högre vid portarna som hålls stängda nattetid och även dagtid om det är oroligheter. Delen vi var vid var helt smockfull med färggranna bilder som alla handlar om fred, krig och allt därmellan. Folk från hela världen har skrivit sina namn och en hälsning på muren, och jag och Markus skrev varsin kråka vi med. Jonas sparade sig för den katolska. Jag filmade detta och bitar av muren men av nån anledning (absolut inte mig) sparades den inte ner.

Nu är vi över på den katolska sidan, nämligen på Bombay Street.

Under perioden 12-17 augusti 1969 fick Nordirland uppleva några av de mest våldsamma dagarna under hela konflikten.

Den 13.e augusti demonstrerade cirka 500 katoliker  för att visa sitt stöd för katolikerna i Bogside som samtidigt var i en våldsam konfrontation med polis och protestantiska grupper. Demonstrationen blev våldsam, katoliker och polis började slåss och protestantiska affärer förstördes på Divis Street.

Den 14:e augusti attackerade katolikerna polisstaionen på Divis Street och den utgjorde fronten mellan områdena och de två grupper som slogs mot varandra.  När katolikerna retirerade in på eget område, började en protestantisk folkhop, som följt med polisen, att bränna katolska hem och affärer.

Katolska familjer flydde därefter till Andersontown och Ballymurphy. Protestanterna och polisen bröt igenom den katolska försvarslinjen på Falls Road. Bombay street, Kashmir street, Conway street, Norfolk street och Cupar street blev vandaliserade av protestantisk mobb. Och det var Bombay Street som vi fick se, där det fanns memorials över de som dog här när hela området sattes i brand. Fortfarande är det stora galler och säkerhetsanordningar över husen nära muren, eftersom det fortfarande slängs över bomber och dylikt.

Den katolska delen av Belfast skiljer sig märkbart från den engelska. Här är det massor av memorials över de som dött i alla stridigheter genom åren, mycket fokus på de barn som dödades.

Gummi-och-plastkulor är ett brittiskt vapen som användes flitigt på Nordirland av de engeska soldaterna. Från början var det tänkt att plastkulorna endast skulle orsaka skada och var inte menat som ett dödligt vapen. Men mellan 1973 till 1981 missbrukades dem och de engelska soldaterna sköt på alldeles för nära håll och i huvud-och-brösthöjd istället för nedanför midjan som det var rekommenderat. Skjutavståndet var 100 meter, men människor blev skjutna på 10 meters håll eller mindre. 14 stycken dog av de här kulorna, varav 9 var barn. Ballymurphymassakern, som en memorial ovanför syftar på, varade i två dagar, mellan den 9:e och den 11:e augusti 1971. Brittisk militär gick längs med gatorna och sköt helt oprovocerat ner civila, varav dessa plastkulor var ett av vapnen. Varför? Våldsamheter och kravaller hade pågått i två år och armén fanns ständigt på plats i Nordirland för att försöka stävja detta. Måndagen den 9:e augusti bestämde de sig för att dra igång Operation Demetrius - att samla in misstänkta medlemmar av paramilitära grupper, och fängsla dem utan vare sig rättegång eller prövning. 11 människor dödades under deras frammarsch, ingen av dem hade nån anknytning till nån militär organisation. Än idag försöker deras familjer få upprättelse för det inträffade.

Och här slutar faktiskt min lilla historielektion :) Det finns hur mycket som helst att skriva om detta, och det är riktigt intressant. Det är svårt och inte ställa sig på katolikernas sida - jag är bara ytligt insatt och den här historien och vill inte riktigt vara partisk, men jag kan förstå tanken med att vilja ha ett enat Irland - jag kan inte riktigt förstå varför det ska kämpas så mycket om en liten bit av Irland som logiskt sett borde tillhöra resten av republiken? Dock börjar det bli mer och mer katoliker i Nordirland eftersom protestanterna flyttar ut.

Katolikerna är inte helt oskyldiga heller. De har IRA- Irish Republican Army,som är den största organisationen för avskaffandet av Nordirland och Irländska republiken till förmån för en enad irländsk stat. IRA har varit väldigt splittrat och har varit uppdelat i många olika organisationer, gemensamt för dem alla är dock själva kämpandet från befrielsen av Irland. De fanns redan 1913, då de hette the Irish Volunteers. IRA har haft lika våldsamma metoder som britterna vad gäller och få sin vilja fram, och har stått för många terrordåd gentemot dessa genom åren.

Jag tar och delar upp det här i ett enda inlägg för det känns lite dumt och börja skriva om pubar och Jonas med vingar efter allt detta allvar och all denna text om historia :D insatta i detta får gärna putta till om de tycker nåt jag skrivit är felaktigt.