Cliffs of Moher

Jag har nästan fasat för och skriva detta inlägg; efter att ha däckat i säng redan klockan elva igår kväll, två och en halv timme efter att vi kommit hem, så har jag sovit rätt så exakt tolv timmar och vaknat med lätt bakfyllekänsla återigen och en dunkande huvudvärk, och efter att ha suttit och sorterat bilder och lagt upp album på Facebook, innehavit lite smått panik över hur jag ska kunna välja ut ett begränsat antal bilder och en text som ska matcha dem och hela upplevelsen.

För och göra det hela lite lättare för mig själv; bilderna gör absolut INTE själva stället rättvisa. För att verkligen uppskatta dess storslagenhet måste man helt enkelt vara där, stå på en klippavsats och bara blicka ut över hav, hav och mer hav, ackompanjerat av dessa fantastiska klippor och tusentals fåglar som svävar mellan sina klippavsatser där ständiga fågelpartyn pågår. Samt åka per buss eller bil själva genom det Irland som jag alltid velat se; långsträckta, gröna vidder, med berg och kullar långt borta i horisonten, ljungheder och mossar fulla av gorsebuskar och en och annan ruin, gravplats eller kanske ett kors, delvis täckt av murgröna. Helt enkelt fantastiskt. Jag var trött som ett as större delen av resan men ville inte somna förrän vi kommit upp på motorväg igen, eftersom jag ville se alla landskap ordentligt. De flesta bilderna på det är taget från buss, genom fönstret, så kanske inte den bästa kvalitén men som sagt - Irland ska hit och upplevas, från och med NU - när det är som vackrast :)

Men vi rullar tebaks bandet lite. Vi måste ju se hur det såg ut från resans start; här är två typexempel!

That´s pretty much it. Då rullar vi vidare!

Vi tuffade på i en timme eller två ut genom Dublin och sen vidare genom Limerick. Efter att ha passerat den staden, och fått se lite murar och slottet King John´s Castle, som ni kan se till höger här uppe. Tydligen brukar chauffören stanna för att man ska kunna ta bilder av slottet en nu var det så mycket trafik inne i staden att det inte gick, så jag fick sno en Google-bild och lägga upp för att jag ville ha med ett lite fancy slott. Det lite mindre till vänster var nämligen ett annat, snäppet mindre fancy slott som vi fick kika på när vi stannade till och fick en bensträckare i en halvtimme. Vi fick beundra slottet på avstånd, för det kostade tydligen en hel del för och komma in och vi hade inte ens hunnit se halva med vår lilla rast. Jag spenderade nån minut på och beundra slottet med de andra innan jag slank iväg för och köpa klubbor, en smärre nödvändighet för att fixa resten av resan...

Vi fick istället stanna till i en liten surfarstad, som jag inte kom ihåg namnet på men som jag efter lite letande nu lokaliserat som Lahinch, ligger i ett county som heter Clare som jag kände igen. Om någon lyssnade lite bättre än mig och jag mot förmodan har fel, feel free att komma och nypa mig på desken imorrn och ge mig ett korrekt namn :) Iallafall så är stället känd för sin surfing strand och golfbana, och vid den här stranden fick vi stanna till och roama fritt ett tag. Helt jävla underbart, jag var så sugen på att bara kuta rätt ut i härligheten.

Det är jag längst ut där uppe!

Och Kausto goes kreativ och skapar en kärleksförklaring till vårt arbete.

En kvart senare kommer vi då till målet för vår resa - Cliffs of Moher. Som sagt, bilderna gör inte alls rättvisa.

Kvinnan på bilden heter Tina Morrissey, tidigare Mulrooney, och hon har suttit på Cliffs of Moher i ca 26 år nu, spelandes på sin harpa, liksom hennes far gjorde innan henne. Ganska så schysst plats att jobba på, och tvärtom de dagar då det regnar, för och inte tala om hur hennes fingrar måste vara som stål vid det här laget. Men musiken var vacker, och bidrog på sitt sätt till hela upplevelsen där ute. Hennes skiva spelades i bussen på vägen hem sen, även fast vi inte hörde så mycket när vi satt längst bak i bussen ("Alla coola sitter ju alltid längst bak") och för att chauffören envisades med att sjunga med i refrängerna med en kanske inte riktigt lika silkeslen röst.

"Fuck extreme danger! Låt oss hoppa ut på klippavsatserna utan staket som riktiga wild kids!"

Och andra sidan... den där varningsskylten är ju en jäkla tease egentligen - den signalerar ju bara att det är där ute den bästa utsikten finns, och att du är en riktig badass om du ger dig ut dit... så vi var badasses och trotsade lapptäckeskylten vi med! FTW!

Vår en och en halv timme vi fick ute på klipporna var över alltför fort och vi var tvungna att gå tebaks till bussplatsen och spendera den sista kvarten inne i souvenirbutikerna, där Rebecca goes tourist och köpte mig nåt så originellt som en en kylskåpsmagnet och en namnskylt där det står att de inte vet var namnet Rebecca kommer ifrån typ... Men jag adderade upp det hela med ett fint smycke från Sterling Silver, unikt skapat av smält glas och koppar, och jag snodde den sista blå som fanns... Ha!

Nr vi åkte därifrån var klockan långt över två och vi hade inte ätit nåt, så det var ett hungrigt gäng som till slut stod i givakt inne på bussen för och få kliva av och äta på resturangen som vi togs till. Men först skulle chauffören, som för övrigt var en rätt så speciell kuf, berätta ett par anekdoter om stället, som han gjorde X antal ggr under hela resan, som var charmigt till en början men mer irrterande allteftersom, och nu kunde man nästan ta på frustrationen i luften när alla väntade på att han skulle prata klart och dörrarna skulle öppnas för att leda oss ut till föda.

Hade velat ta seafood chowder, som är en god fisksoppa, men eftersom jag var glupande hungrig så valde jag bort det till förmån för en rejäl tallrik ugnsrostad kalkon med potatismos, lite stekt potatis, sås och massa grönsaker - bra skit att skopa i sig när magen skriker efter fyllning.

Sen satt vi ute en stund, och blickade ut över skyltningen of doom. Appropå ute, så hade vi osannolik tur med vädret. Det var strålande sol, 16 grader varmt men kändes som 26, jackan användes inte en enda gång under utflyten <3

Mätta och belåtna och beredda att somna in i matkoma under hemvägen satte vi oss väl tillrätta i bussen, men det var strax dags att gå ut igen, denna gång till ett område som hette The Burren, och som var ett enda stort fält med sten och chiffer, som kom till efter att de stora isglaciärerna smält och rört på sig. Här växer blommor som man inte kan hitta någon annanstans i Irland, och det är egentligen förbjudet att plocka med sig nåt eftersom det var ett skyddat ekosystem. Hade jag tänkt på det hade jag ändå försökt snatcha med mig en liten blomknopp iaf...

Här skulle jag kunna spendera timmar med och bara gå omkring och titta ut över vattnet.

Efter detta åkte vi hela vägen hem igen genom Galway Bay, med vattnet bredvid oss i stort sett hela tiden. Till höger om oss fortsatte detta underbara landskap, som började se ut nästan exakt som i Skottland när vi var uppe i högländerna och bergen. Höga kullar och berg med massor av murar byggda för en himlans hundra (?) nånting  år sen när de va tvungna och göra nånting av all sten de hade. Här och var fanns ett hus, med tillhörande boskap, mestadels kor och några får, en del alpackor som de tagit dit för att de passar ihop med den karga bilologin.

Här måste jag faktiskt sluta, för nu har jag skrivit ett bra tag på detta inlägg och ögonen börjar gå i kors av trötthet, huvudvärk, och den annalkande måndagsångesten. Så får ta paus här och skriva den avslutande biten imorgon. Enjoy so far!