Dogsick

Nu är det bara ett par dar kvar tills jag varit här i två veckor. Det låter jättefuttigt när jag säger det, men nu börjar det stinga till lite vid tanken på hur "länge" det har gått utan att man pratat med familj och vänner, trots allt har jag ju alltid varit väldigt hemkär och hembunden. Därför är det här säkert jättenyttig för mig.

Men de första veckorna är ju alltid värst innan man kommit in i jobbet, sin nya vardag, och kan fylla den med aktiviteter. Just nu är saknaden efter hundarna nog den största. Så blir det alltid, de första dagarna kan man tycka det är lite "semester" att inte ha nåt ansvar, men sen känns det superkonstigt efter ett par dagar, att gå promenader utan att hålla i nåt koppel och ligga på golvet och surfa utan att nån fyrbent bumling kommer och buffar och frustar på en... jag har ju alltid vetat att jag ska hem och bli buffad på efter ett tag, men nu när jag planerar för min första hemresa så är inte det förrän i april - och det känns fruktansvärt långt dit. Tänk om de har glömt mig vid det laget? :( Det vore nog mardrömmen, att de kommer fram, drar en sniff och sen vänder om igen. Usch. För och inte tala om det motsatta, tänk om de blir själaglada, springer runt mina ben i 3-4 dagar och sen lämnar jag dem igen? Fan jag har inte ens tänkt på den punkten :( jag hoppas verkligen det är så att hundar lever i nuet och inte känner saknad lika länge eller på samma sätt som oss människor.

Har kommit till den punkten nu att jag får en klump i halsen så fort jag ser en vovve ute. Snart kommer jag kasta mig över första bästa och röva hem den... så många lösspringande hundar det finns här så skulle det inte vara nåt problem.

Jag vet också att mina hundar är hos de bästa som finns och att de har det super där, ändå gnager det dåliga samvetet över att man "lämnat" dem för att åka och leka självförverkligande. Jag har inte riktigt känt det innan utan det kom över mig relativt plötsligt. Kanske för att jag har nån peak just idag vad gäller och sakna mina vovvar.

Usch vilket emo-inlägg det här blev, sorry. Det är dock skönt att kunna skriva ner sina tankar och det här är ju trots allt min "dagbok", så ni som läser för underhållning får ta ett annat inlägg så länge ;) Jag ville ta en promenad och det visste jag sen innan att första promenaden utan hundar blir jobbig oavsett. Jag får försöka utveckla nån slags strategi genom att hitta lite hundkompisar i parken bredvid som jag kan hälsa på och kanske stjäla nån minuts kel ifrån. Sen kommer jag bli den där galna kvinnan som planlöst irrar omkring över kullarna med glasartad blick och lite abstinensdregel i mungipan. Säkert med fickor proppfulla av hundgodis om jag själv går och äter mekaniskt, och en pipleksak i andra handen som jag klämmer till då och då för att markera min misär...

Nog om det... dagen har annars varit bra, har suttit med en annan kollega i shadow call idag, han är relativt ny han med så det har varit lugnt. Jag fick den stora äran att ringa upp en kund för att säga att vi fixat hans ärende. Simplaste uppgiften på hela kontot, icke desto mindre nervöst. Jag vet, jag är en tönt... men det gick bra iaf, några sekunders idioti från min sida men sen rullade det på. Yay! ;) (gör världens minsta våg. knappt en svag krusning på vattenytan).

Imorgon kommer jag få min första lönecheck också, som inte kommer vara särskilt fet dels på grund av emergency taxen och dels på grund av att de drar mer skatt nu till följd av den ekonomiska krisen. Jag kommer betala av min del av depositen och sen är jag fattig en vecka till :) får leva på leftovers och de portionsförpackade ostarna man tydligen kan komma åt i cafeterian. Längtar till min sista lön från J-vägen den 27e, den håller mig uppe. Får köpa min bakelse då istället.