Fredagsshopping

Sitter och äter sen frukost, nyss inkommen från promenad med hundarna. Nu känns det verkligen att det är höst ute. Jag brukar aldrig märka att alla löv ändrar färgoch ramlar av förrän jag en dag upptäcker att poff! - marken är täckt av ett enormt gulorange täcke, när fasen hände det? Men nu syns det att det har börjat. Och återigen kommer den gamla paniken över att sommaren bara flyger iväg, att det snart är jul och herregud-vad-åren-går-fort och nästa år är jag 25. Fatta, det blir typ mitt sista år som ungdom enligt en massa åldersmätningar. Då börjar också förfallet med stort F, och allt börjar tydligen funka mindre bra, det ska komma rynkor och skit och det är den ultimata åldern och skaffa barn innan man saggar ihop för mycket typ... Nej nej ingen stress, du har ju hela liiiiivet. Bullshit, jag har varit skitstressad sen jag fyllde 20 och inte kunde räknas som tonåring längre, nu skulle man vara vuxen och göra vuxna saker som att pensionsspara, köpa pelargoner och börja prata om "på den tiden" som tonåring som om det var 100 år sen. Och detta blir ju värre och värre ju fler år in på 20strecket det går. Jag har kompisar som till och med kläckt ur sig saker som " ja när vi var UNGA" och jag har fått lust att slå dem i huvet och gapa "Hallå!!? Vi är ju fortfarande unga! Sluta snacka som en jävla medelårskrisare!"

Dessutom känner jag mig inte vuxen för fem öre. Jag är skitbarnslig ibland. En tönt också rent ut sagt. I mina föräldrars sällskap släpper jag allt och blir en trulig, tjurig tonåring igen. Och why not? Det är ju de enda tillfällena du faktiskt får lov och göra sånt och ändå bli uppskattad. Och ja, jag pensionssparar och har ICA-kort, men det är typ det enda som ger mig vuxenpoäng nuförtiden. Jag säger fortfarande typ i var och varannan mening...

De som inte pluggade vidare förväntas ha jobbat som svin och ha ett pålitligt, fast jobb vid det här laget, alternativt varit hemma och startat familj. Jag har inte gjort något av detta. Jobb har jag aldrig saknat men mitt yrke är nyckfullt och jag har förlorat två bra jobb på grund av omständigheter. Jag är fortfarande en liten timvikarie. Mina barn är mina hundar, krasst nog. Men det är också jäkligt skönt faktiskt. Jag är inte bunden nånstans, det finns fördelar med timvikariejobb också och barn kommer jag enligt gällande tider ha 15 år till på mig och skaffa (men hyser förhoppningar om att det inte ska behöva gå långt iaf). Det är nu jag kan göra vad jag vill och jag känner mig mindre vuxen än nånsin. Jag hoppas att jag aldrig kommer känna mig 100% vuxen, och fortfarande kan göra barnsliga, töntiga idiotsaker och fortfarande säga "typ!" när jag är fyrtio...

Haha jösses det var tänkt att jag skulle skriva om min gröt här och lite höstreflektioner men det vart nåt helt annat, men det är kul när det blir så, det här ska jag läsa sen som fjortis-fyrtioåring och garva åt :) Nu har min gröt (som jag för övrigt lyckats riktigt bra med nu!) kallnat och jag måste kasta på mig vettiga kläder och kila till Talitha. Vi ska dricka kaffe och diskutera morgondagens eventuella bravader och knalla på stan för att inhandla födelsedagspresent till 25-åringen. På återseende.