6 år - ish

I lördags var det min och Addes årsdag. Den vi helt enkelt bestämde i Dublin eftersom ingen av oss riktig kommer ihåg vilken vår förra årsdag var. Eller exakt när vi ska räkna ifrån, och ska vi dra bort nåt..?

Jag tror inte det finns en enda bland våra familjer och vänner som inte nån gång tänkt något i stil med "men vad håller de PÅ med?" under alla dessa år som vi skavt mot varandra, två kantiga klossar som ska ner i det runda hålet, två nordpoler som dansar runt och knuffar bort och envist försöker länka ihop. Vår historia är en intensiv, brokig sådan och det är kanske inte så överraskande att den startade med att vi faktiskt ogillade varandra. Väldigt mycket. Eller ja - jag var ju som jag var och tyckte Adde mest var en pretentiös drygjävel som älskade ljudet av sin egen röst. Adde och Anton skapade en Hata-Rebecca-klubb. Och så började vår kärleksresa <3

Det där med klubben dock vete fasen hur seriöst det var. Det jag gjorde som var så förargelseväckande var att jag, som introverter så ofta gör, anpassade mig efter Addes sätt och prata. Vilket innebar att när han och Stefan kom gåendes till vårt band på Dometic så fick jag ögonkontakt, himlade med ögonen och suckade "åh NEJ inte DEN DÄR igen!"

Och BAM! så hamnade jag på Addes svarta lista. Han har talat om för mig såhär i efterhand att jag var "fruktansvärt uppkäftigt" och begick därmed den yttersta försyndelsen i hans mentala vett-och-etikettbok.

(Ironiskt är ju dock att jag under alla dessa år blivit uppkäftig på riktigt i vår förhållande och verkligen kan gå in för det när jag är på det humöret. Suck on that, BITCH!)

Ni som känner mig vet ju också att det där är ett verb som någon annan aaaaaaldrig skulle ta i sin mun om denne ska beskriva lilla beskedliga mig...

Long story short, WoW och Ventrilo skedde och långa kvällar och nätter med bara Stefan, mig och Adde och vi började forma nåt slags band där i Azeroth och Addelito insåg att jag inte var så pjåkig ändå och detsamma kan väl sägas för min del - förutom när Anton drog den mest hårresande, megaprovocerande kommentaren i världshistorien under en av mina tjurskallekvällar när jag rageade om Gud vet vad... och det är isande dödstyst i ca 3 sekunder innan Adde fullkomligen imploderar av skratt och drar med sig Anton och Stefan och de garvar och garvar och jag sitter där paralyserad eftersom jag var litet prydare då än vad jag är nu och chocken över obsceniteterna fortfarande har mig i ett järngrepp, sen får jag helt enkelt spel - megafuckingspel a´la Monopol goes schizo och bara sliter av mig hörlurarna och stormar runt i min dåvarande etta med min dåvarande pojkvän som sitter i min dåvarande fula gröna soffa och kollar TV med fjärrkontrollen i hand och fryser mitt i en zappning när jag kommer in och primalvrålar. Herrejösses vad arg jag var. Och typ en månad senare gör vi slut och ett halvår senare träffas vi igen och då droppar jag lite casually att jag och Adde är, ehrm... ihop.

"Va, han som du var så arg på den gången då du fick megafuckingspel i lägenheten och förstörde ditt bästa headset?"

"Ehrm, ja."

581181_10201297795960358_689015178_n

Då hade vi däremellan mäklat fred och hunnit åka till Orsa tillsammans och där lade Adde in några moves medelst The Notebook under natten när vi inte kunde sova och vi såg den tillsammans och jag grät som en stucken gris så Stefan vaknade och hans första initiala tanke var att Adde hade misshandlat mig.

Och sen började hela vårat alldeles egna tivoli med både vilda karuseller som går upp och ner och in och ut och skrämmer skiten ur barn, lustiga huset och radiobilar som okontrollerat rejsar runt i presentshoppen. Och en jäkla massa flumride.

Och ni som varit med oss vet att det inte varit så lätt alla gånger, vi har verkligen varit ett omaka par som trots alla vilda åkturer ändå dragits tillbaka till varandra - magneterna har blivit nord och syd och klossarna har slipats och anpassats och kommer till slut igenom.

Och nu så firar vi 6 år-ish, och diskuterar hus och barn och överkast och hela fadderullan. Men nu är olikheterna en tillgång och en komplettering, även fast Adde fortfarande tycker jag är för uppkäftig och tjurskallig för mitt eget bästa... och jag kanske tycker att han fortfarande är en smula dryg ibland... men kaoskarusellen har stannat och likaså radiobilarna och det är bara flumride som fortsätter förgylla vardagen för oss nu <3

Eeh, ja...

ladda ned (1)

Anyway.

Efter de åren som gått nu så har Adde blivit romantikern i vår relation, och hade sen tidigare bokat bord inne på Pinchos under lördagkvällen och dessutom bio efteråt - Inside Out, på engelska såklart. Han kan den där <3

Och igår när vi sprang i Bondebacka och skulle småjogga sista biten hem så vrålar han plötsligt "VI REEJSAAAAAR!!" och drar iväg som en avlöning och jag efter men mina ben är ju hopplöst kortare och min springstil hopplöst Quasimodo så han kommer fram till porten två meter framför mig och brister ut i ett "jaaaahahahahahahahah SOPA!!!" - mitt framför vår granne som står och kvällsröker och häpet stirrar på oss. Jag försvarar mig med att Adde kände lukten av cigg och därför kunde lubba mer motiverat än jag.

Som sagt, vi har en knepig relation emellanåt.

Med det sagt, så hoppas jag på minst 66  knepiga år till med dig min skatt!

img-thing

484293_4082657228500_1458410093_n

us-3

1441328_10151741562371814_453688299_n