Glass och allmän rant om trafikidioti

När jag sitter och skriver det här är jag nyligen hemkommen från en över två timmar lång skogshajk med min kusin Elin, i en intensiv jakt på skogens guld - kantareller. Facebook formligen svämmar över av bilder på folk som visar upp korgar stinna som katten Gustaf efter lasagne, och som normalt följs åt av en prosa som lyder nåt i stil med "Asså herreGUUUUUUUD det här var bara runt hörnet, det är SÅÅÅÅ mycket kantareller nu!"

Jag äter inte ens kantareller men jaktinstinkten tänds inom mig, och orsakade att jag spenderade över två timmar i Ödeby i lördags också. Då snubblade jag verkligen över en fläck med läckert gyllengula hattar, men det var också allt. Ett endaste lyckosnubbel. Resten av promenaden trampade jag och Saga runt över mossa och sly och jag försökte snabblära Saga att leta upp dem genom att upprepade ggr trycka upp en kantarell i nosen på henne och ropa "svamp Saga, svamp! SVAAAMP! Allt medan Idun uppgivet satt på rumpan på stigen och sörjde det faktum att vi för länge sedan passerat den förväntade tidpunkten för hemkomsten och dess inbringande av dagens dentastix.

Och samma sak idag - jag och Elin vandrade runt, runt på minsta lilla fläck i skogarna som visade "svampvänligt underlag" utan mer resultat än ett par stackars bebissvampar och en och annan singelsvamp i större format. Å andra sidan är stockholmarnas torp omringat av diverse stugor med tantingar som säkerligen inte gör annat om dagarna än och vandra runt sitt revir och plocka av sina hemliga gläntor. Skaffa ett liv liksom!

Elsa och Saga dock hade the time of their life, speciellt när Elsa visade vart det lokala sumpvattnet fanns.

Nä, det får bli ett senare tillfälle när man tar en heldag och vandrar så djupt in i skogen där inte tantingarna nått ens och ha hårdtränat Saga innan dess.

Annars så vart det en hel halvdag för oss i Söderköping i lördags när vi avlade vårt premiärbesök för i år hos Smultronstället. Vi kom dit och möttes av en kö som ringlade sig ända bort till båtarna, och det visade sig att vi skulle få spendera närmare en timme i den innan vi kunde sitta ner och beställa vår glass. Det var bara ren envishet över det faktum att vi åkt en och en halv timme för och käka den här förbannade glassen som höll oss kvar i kön. Under tiden kunde man stå och ge onda ögat till de övriga gästerna som satt och nursade sin ynkliga lilla kvarvarande glasskula i ett försök att dra ut på vistelsen.

_DSC0035

Men till sist kom vi in, och svullandet kunde börja! Vi båda valde varsin glass som man fick ett bakverk med i. _DSC0038_DSC0040_DSC0042

Min var fylld med vanilj och brownieglass, grädde, marshmallows, en brownie, nötter och chokladfudgesås. Addes ungefär samma fast med kola och en munk. Jag satt länge och väl och övervägde nåt syrligt, friskt mot en chokladbomb. Chokladbomben segrade denna gång.

_DSC0043

_DSC0045

Jag var övertygad om att jag skulle kunna äta upp hela sockermonstret utan problem, men jag överskattade tyvärr mitt sockersug. Jag är ju en saltmänniska va, choklad och socker är awesome fast i små mängder för min del. Efter all sås, marshmallows och den supermäktiga brownien så kändes det som att jag försökte pressa ner en lampskärm i halsen. När jag lyckats få i mig chokladglassen och en tredje vaniljkula visade sig under den, då var jag tvungen att ge upp,.

_DSC0058

_DSC0059

Men kolla så mycket jag ändå lyckades få i mig! Mer än Adde iallafall, och det är viktigast.

_DSC0060

Adde som fått ett ryck nu inför sista semesterveckan och börjat ha glasögon på heltid och odla litet skägg. Solbränd som fan med. En annan har också lyckats få lite, liiite färg men vet inte riktigt vart den tog vägen den här dagen. Jäkla Irland och dess pigmentförstörelse.

_DSC0055

Vi hade tänkt och stanna ett tag och flanera runt i Sörping, men klockan vart så mycket efter allt köande och vi hade passerat hundarnas middagstid med råge och då vet vi att Idun kommer gå bärsärk. Det får bli flanerande nästa gång istället.

_DSC0065

På vägen hem pratade vi en hel del om bilar och trafiken. Tre olyckor i rask följd läste Adde om på nyhetssidor medans vi köade, och vart lite orolig att det var Sofie med familj när en av dem skedde i Örebrotrakten. När vi passerat Linköping så körde vi Borensbergsvägen, där vi nu i princip varje gång vi åkt har sett helt idiotiska omkörningar och wannabe-rallyförare. Vägen är full av skymda kurvor och därför är det väldigt mycket heldragna linjer och fartkameror. Inte för att det verkar bekomma folk överhuvudtaget. När pappa skjutsade oss till Linköping inför Budapest var vi otäckt nära och bevittna en frontalkrock när vi blev omkörda i en kurva, heldragen linje, av en Volvo. Med mötande trafik. Volvon hann köra in framför oss med knappa 2-3 meter till godo. Hade han dragit in i den mötande bilen hade det varit 90% chans att nån av dem studsat in i oss på motsatt körfält. Det är skrämmande. Och det här ser vi varenda, jävla gång. Jag är ständigt medveten om alla bilar runtomkring mig nu, ständigt beredd på att alla andra är fullständiga idioter. Jag är inte världens bästa bilförare själv men jag gör inte de här uppenbart idiotiska tilltagen där inget hänger på din skill som bilförare utan enbart din tur - om det är en bil bakom det där krönet eller ej.

Och nu efter ett litet krön så möter vi då en husbil med en rad bilar bakom sig. Och där är den längst fram i full färd med och göra en omkörning, långt ut i vårt körfält eftersom husbilen var bred. Det var ca två Mississippi tills vi hade kolliderat med varandra. Adde hade sinnesnärvaro nog att sakta in, vi hade turen att ha en parkeringsficka på höger sida som han rullade in i. Hon insåg inte att vi svängde höger, fick förmodligen panik, kastar sig in i en skarp högersväng in igen bakom husbilen som nu dessutom har bil nummer två farligt nära - denne bromsar kraftigt in och precis då får bil nummer ett sladd under sin sväng och fortsätter ut i diket. I en nanosekund tyckte jag att det såg ut som att hon skulle dra in i husbilen och då höll hjärtat på och stanna. För då hade någon av dem, eller någon av de bakomvarande bilarna, kunnat dra rätt in i oss med där vi stod stilla på parkeringsfickan.

Nu hade tjejen i bilen en sån satans tur. Bilen voltade inte, utan fastnade med ändan ner i diket. Bilen bakom hann bromsa in och stanna och de andra bilarna reagerade alla exakt likadant och hade saktat in och kunde köra om. Och som grädde på moset hade vi räddningstjänsten bakom oss, som också parkerade där vi stod och genast skred till action.

Och jag blir så fruktansvärt arg och ledsen. Idag är det exakt en vecka ifrån den dagen då jag förlorade min faster och höll på och förlora min pappa förra året. Inte på grund av omkörning då men ändock på grund av andras allmänna idioti och vårdslöshet i trafiken. Sedan dess har det varit tre tillfällen med denna inberäknad, där det har varit sekundnära och smälla - samma sak där. Plus när jag vart påkörd bakifrån för två veckor sen. Plus det faktum att jag nästan dagligen nu läser om olyckor som sker runtom Linköping-Fornåsatrakten, vägar som vi åker på när vi tar bilen till jobbet och KONSTANT ser tillfällen där det kunde gått riktigt illa. Vad är det MED folk!? VARFÖR har alla så satans bråttom, och är så förbannat otåliga, att de riskerar sina liv i så uppenbart farliga situationer för och vinna några futtiga sekunder? Alla som kan matte någorlunda kan räkna ut vad du vinner på att ligga ett par km över hastighetsgränsen och de sekunder du "vinner" när du slipper ligga bakom någon. De blir sällan ens mer än ett par minuter. Jag vägrar tro att folk tycker att de där minutrarna är så jävla viktiga. Jag tror att folk helt enkelt har en övertro på sin egen dödlighet och är alldeles för egotrippade för och kunna ligga bakom någon och såsa i fem minuter för att öka chansen att komma fram till liv. Det är så JOBBIGT att ha en långsammare bil framför sig att de inte ens kan vänta på fri sikt utan gasar på och tänker "Det fixar sig nog!" Kommer det nån så kan jag hantera det!"

Och så tänker de inte på att jovisst, DU kanske fixar det - men tror du också att bilen bakom dig som kanske inte är med på dina tvära kast fixar det? Eller personen i bilen du möter som får hjärtsnörp över att du plötsligt är tio meter framför dem där de minst väntade dig? Det GÅR inte att vara ego i trafiken - du MÅSTE vara objektiv! När började folk glömma det? Eller började tro att man är superman som klarar sig ur allt? Man kanske inte möter en bil, men vi bor i ett skogslandskap - det kommer rådjur, älgar, vildsvin ur de skogsbryn som hör till kurvorna. Folk slutar tänka, de bara GÖR.

Så snälla, bli aldrig en sådan egochaufför att du slutar vara objektiv och uppmärksam även på vad andra gör, och inbillar dig att "sånt där händer inte mig". Nej, förhoppningsvis inte, men ta då och eliminera dina egna bidrag till den risken. Så har du iallafall kommit halvvägs.

Och ja, utgå ifrån att dina medtrafikanter är idioter... även mig. Kk thx!

_DSC0066