Star Trek, fluffig hund och dinosauriemani

Så var det sommar på riktigt nu då! Lagom tills midsommar och regnet vräker ner, undertecknad anländer till resecentrum i Linköping med uppsyn av dränkt katt och på vägen dit verkade det som att hela världen utom jag varit förnuftiga nog att ha paraply i väskan eller åtminstone jacka med huva. Trots två och ett halvt år på en ö där vätan i väggarna gör så du vaknar som ett russin redan på morgonkvisten.

I lördags sken solen för fullt iallafall så att en annan kunde skaffa sig den sedvanliga lilla rosaröda axelbrännan som tjänar som en smått smärtsam, men hoppfull markering inför resten av juni.

Så lördagen satt jag faktiskt bänkad ute på balkongen med en bok och isig juice och livets betraktelser. Men om vi backar en dag så började helgen hemma hos Niklas under fredagskvällen, där det serverades pizza, Star Trek-maraton och en Buffy!

_DSC0141

Världens gladaste och busigaste lilla hårboll, som ägdes av Niklas kompis Martin och förärade oss med sitt skuttiga sällskap.

_DSC0146

_DSC0150

Niklas spenderade nyligen en kvarts förmögenhet på en massa Star Trek DVD boxar för samlariverns skull och har sen dess fört en intensiv kampanj för dylika maraton. Sagt och gjort så inledde vi med några av de första avsnitten, och avslutade med den senaste filmen. Jag råkade bara nicka till tre ggr vilket jag tyckte var ett bra snitt en fredag kväll klockan tio.

_DSC0155

Gorgonzola och fläskfilé <3

_DSC0159

Efter serieavsnitten tog vi ett break och gick och handlade förnödenheter inför filmen. Jag köpte naturgodis, nästan enbart för att få med den fräsiga påsen med gojan på framsidan.

_DSC0165

Grabbarna Grus.

_DSC0169

Jonathan var "imponerad" över att jag kunde så mycket om Star Trek ändå. Tacka för det, så många ggr som jag somnat till otaliga avsnitt från olika varianter och fått detaljer inpräntade i mitt undermedvetna som dyker upp när jag minst anar det. En stillsam lunch och plötsligt hör jag "Oral consumption is inefficient" i huvudet och det tar ett tag innan jag inser att det är nån Seven of Nine som är och spökar bland mina små grå...

När filmen var till ända var det dags att köra hemåt med hjälp av sockerstinna, torkade jordgubbar från gojanpåsen och falla in i en efterlängtad djupsömn. Som fem timmar senare blev avbruten när Addes alarm ringer kl 06.00 eftersom han skulle upp och ner till stan för och ta emot sin far när denne fullbordade ännu ett Vätternrundanlopp. Jag somnade om och vaknar sedan vid nio igen och upptäcker att hundarna är borta. Fullständigt delirisk springer jag runt i lägenheten i vild panik och sömnbristen har svept bort hela min logiska slutledningsförmåga. Till slut återstår bara en möjlighet i min förvirrade hjärna och det är att bägge hundarna hoppat från balkongen. Ja ni hör ju. En fysisk omöjlighet för iallafall en av dem. Ändå befinner jag mig sekunden efter ute på bakongen, hängandes över räcket - och ser Adde komma spankulerandes med två flåsande trötta, men glada vovvar. Han hade tagit med dem ner till stan där de avnjutit potatissallad och beundrande blickar. Såklart, vad annars som sagt... men det var fan inte lätt och skaka av sig den där känslan av vanvettig skräck och fasa. Inte undra på att jag är lustig emellanåt.

Morgonens chock krävde iallafall sin återhämtning och det blev ett par timmar ute i balkongsolen som sagt, innan jag begav mig ner till stan själv för och hämta ut Sagas medicin och ta en titt på allt cykelkaos.

_DSC0211

Vilket i sig var så uttröttande att jag tog min tillflykt till en glassbar i hamnen och stod i kö i tjugo minuter samtidigt som jag orsakade ett smärre kaos där inne med när jag bad om nötströssel och killen tydligen inte befunnit sig i den situationen att någon har begärt det förr. Tydligen kan det vara ganska avancerat och få nötkross att stanna kvar på en glass. Who knew.

_DSC0214

När dagen gick över till kväll var vi och firades Adde pappa och åt jättegod grillmat, snackade skit ett par timmar med övrig släkt och vänner och sedan var lördagen till ända.

_DSC0233

Under söndagen gick vi och såg bio - Jurassic World, som jag taggat för ända sen jag först fick höra talas om den eftersom jag är en riktig sucker för dinosaurier, tro det eller ej. Förutom min ständigt närvarande hunddyrkan när jag var liten, så var dinosaurier det näst hetaste ämnet. Jag älskade första Jurassic Park filmen, fick den på VHS i present med dinosaurieklistermärken på och lyckan var gjord. Minns även med kärlek min stora T-Rex som också var en present, och en riktigt fin sådan - den kunde vråla om man tryckte på magen och gjorde dånande ljud när dess fötter damp i marken och var verkligen top notch i leksaksväg. Tro fan om jag inte sov med den där dinosaurien. Den fick även följa med till skolan och spendera rasterna med mig inne bland buskarna på skolgården. Jag som annars var klassens ensamvarg hade mina 15 minutes of fame där och då när de andra ungarna ville testa min coola dinosaurie. Tills den hakade upp sig med sitt vrålande och inte gick och stänga av och jag fick leta mig in i lärarrummet som tedde sig som typ Mordor då, och fröken fick plocka ur batterierna. Pinsamt.

Kommer även ihåg att jag köpte dinotidningar som hade ett väldigt basic försök till 3D-bilder (tänk rödgröna pappglasögon) men en alldeles underbar liten överraskningspåse med en miniatyrdino inuti i varje nummer, och man visste aldrig vilken av dem man skulle få. Jag samlade på dessa och hade en riktigt omfattande kollektion. Modellbyggarpappa fixade mig en hel dinosaurievärld gjord av en stor bit frigolit som han formade kullar på, målade, pysslade dit en liten sjö och limmade fast modellträd. Det var en av de allra finaste saker jag hade, mycket just för att han lade ner sån tid och effort på den och den var så personlig. Kan baske mig inte komma ihåg vad som blev av den där frigolitvärlden, men den dök upp som ett väldigt fint minne nu iallafall. Dinosaurierna skänktes väl bort när intresset svalnade och ersattes av tonårssvårmod istället, har för mig dock att det inte var många år sedan jag hittade en liten Triceratops i gummi som kommit bort i en flyttkartong. Oh the memories...

Men nu vandrade jag iväg alldeles - filmen var awesome iallafall, och att jag tycker det beror helt och hållet på min redan nämnda barndomscraze. Parken i filmen är helt orealistisk och ologisk, men allt annat var bara så häftigt och tioåringen i mig satt och hoppade upp och ner av förtjusning med en raspigt vrålande gummi-T-Rex i famnen och svalde allt med hull och hår. *SPOILER VARNING* Raptorer som lyder kommando och tränas med klicker? Supercoolt! Scenen med den kvinnliga huvudrollsinnehavaren som hämtar T-Rexen med hjälp av en nödljusraket och springer med den i högklackat? Också obönhörligen och fullständigt icke trovärdigt men sååååå superdupertrippelmegacoolt! Och när T-Rexen och raptorn gängar ihop sig mot den labbade monsterhybriden, då fick jag fan en tår i ögat alltså. Otroligt vackert.

JWSuperBowlTrailer-Raptors1

Med det sagt så kan jag verkligen rekommendera att se filmen, även om ni inte är lika smygfanatiska som jag eller har lika lätt för och överse bristen på logik i vissa scenarion, men det var riktigt bra underhållning och Chris Pratt är ju onekligen nya ögongodiset.

En helgsummering på en torsdag, vart är denna bloggen på väg... det har varit en tuff vecka, men nu är det lite långhelg och morgondagens uppdrag är att dricka vin, baka tårta, och äta massa grillat. Har jag otur kommer kubb med i bilden nån gång men förhoppningsvis har vinet redan gjort sin verkan då.

I nostalgivågen som följde nu med så var jag bara tvungen att leta upp en bild på min gamla favvoleksak. De håller tydligen än idag trots att de har 20 år på nacken. Bra skit.

trex