Att bli knäckt av en ugn

Här swoshar dagarna förbi i rasande fart och jag har vid ett flertal ggr försökt ta mig till datorn för och skriva om min 4-timmarspromenad i Vadstena i helgen och den efterföljande supermysiga kvällen hos Malin och andra fundamentala aspekter av min vardag den senaste veckan som jag anser värt och skriva ner och dela med den allmänhet som utgör min lilla krets av läsare. Men nu börjar björkpollensäsongen komma igång rejält, och ännu sprider jag inte skräckinjagande mängder snor omkring mig. Däremot blir jag så himla trött och orkeslös, kände det igår vid kvällspromenaden när jag började få se bitar av mitt liv passera revy när jag gick i en uppförsbacke.

Dessutom så går ju undertecknad in i mitt sista år som tjugo-nånting på lördag, och detta ska slås ihop med min farmors födelsedag då i sällskap av familj och släkt ute i torpet som vi gjorde förra året.

Det här innebär ju att jag har en födelsedagstårta och göra - en som jag redan planerat i detalj och har designen klar och fyllningar bestämda och inköpta och nu saknas bara själva råmaterialet. Jag tänkte åtgärda den punkten under gårdagen, eftersom det inte vart av på söndagen som det var tänkt eftersom jag... förmodligen fastnade i soffan nånstans.

Så jag ställde mig igår kväll och skulle börja fixa bottnar, för första gången i den här ugnen. Kakor, brownies och dylikt har ju gått bra så jag förväntade mig inget annat nu heller.

Så då kan ju tänka er mitt state of mind när jag tre timmar och fyra totalmisslyckade tårtbottnar senare sitter och stirrar oseende på en väsande ugn, medans Adde sitter bredvid och "felsöker" kletiga, ogräddade bottnar som inte reser sig oavsett temperatur. Det här är nog det värsta jag varit med om i bakväg. Eller det ÄR det värsta. Jag var helt knäckt. Jag kan inte FÖR MITT LIV begripa vad som är fel. Alla bottnar utom en gick samma öde till mötes - en hinna på toppen reser sig till en början, kollapsar och sen blir det bara klet. I både 175,160 och 140 grader. Sista gräddades i 180 och fick kanterna resta men kladd i mitten. Jag gör på exakt samma sätt, med det här förbannade tre-lika-delar receptet som jag alltid gjort. Är det ugnen som är fel? Är det jag som gör nåt alldeles kolossalt fel i hanteringen av smeten? Det värsta är att alla skriver om hur lätt och fool-proof den här tårtbotten är och jag fixar det ta mig fan inte. Det är knäckande. Jag ifrågasätter hela min så kallade bakkompetens och lite smått min egen existens.

tumblr_inline_mr7wz86FoV1qz4rgp

Min käre sambo stannade uppe till halv ett på natten och felsökte med mig och testade olika teorier. Vad han tänker när hans sambo står och storbölar över en kletig tårtbotten vet jag inte, men han påstår att han förstår min vånda iallafall.

Ikväll fortsätter felsökandet och jag ligger smärtsamt efter i hela bak-och-tårtdekorationsplanen och får jag inte en enda vettig tårtbotten innan midnatt så måste jag överväga att göra det otänkbara - köpa färdiga bottnar.

Bara tanken gör att jag ser den där revyn passera igen med buller och bång, och då sitter jag faktiskt ner i stillhet i min kontorsstol...