En skitbra hjärtedag

Den här veckan har energin legat på absolut noll. Har varit helt slut på kvällarna och lagt mig tidigt utan att få något vettigt gjort. Eller jo, jag rensade min garderob. Yes, it finally happened... skulle ha gjort det i söndags men så var jag så upptagen med och göra så lite som möjligt så det blev inte av. Fick jag erkänna för Niklas på måndagen sen efter att ha pratat vitt och brett om hur jag äntligen skulle ta tag i det under typ hela förra veckan. Sa att jag skulle fixa det i början av veckan istället och sen fick jag tvinga mig ur soffan klockan tio över nio på tisdagskvällen, enbart för och inte behöva erkänna min lathet ännu en gång på onsdagen.

DSC_0014

 Det roliga är att mamma klagar på att jag inte har tillräckligt med färg på mig numera. Min garderob består till 80% av färger och mönster, har bara inte på mig det lika ofta sen jag kom till Sverige, av någon anledning. Har några extra envisa julkilon kvar med som gör att kläderna inte sitter riktigt lika bra nu, men det ändrar sig förhoppningsvis snart.

DSC_0021

Hur var Alla Hjärtans Dag då? Jo tackar som frågar, den var mysig! Jag hade ju som projekt att jag skulle fixa en rejäl middag åt min man på kvällen, och inte vilken middag som helst - utom plankstek, komplett med egengjord bearnaisesås och allt. Jag smusslade in plankor jag fått låna av Malin när vi var iväg på bio dagen innan, och sen under seneftermiddagen på den stora hjärtedagen så stängde jag in mig i köket med alla mina fina råvaror, taggad till tusen!

DSC_0338

Här är beasås innan tillagningen, minus äggulorna då som fortfarande låg intet ont anande i kylen och jäste. Sen har man ju inte limemarmelad, olivolja eller chokladsås i heller men de fick vara med som rekvisita.

Jag köpte faktiskt också ett paket färdig sås, just in case... den här såsen har jag alltid fått intrycket av att den ska vara så himskans svår och göra så jag räknade med att jag skulle fucka upp minst en gång iallafall.

Men ja, jag drog igång hela kalaset med en hungrande Adde utanför som inte fick titta in genom köksluckan och helst inte andas genom näsan heller, för och riskera att överraskningen förstördes. Jag började med moset och det var ju inga större problem, det har man ju gjort hundra ggr förr. Köttet stektes 30 sekunder på vardera sida i en het panna, och dagen till ära blev det entrecote som gick vinnande ur köttstriden. Jag har frågar varenda matkunnig människa i min närhet om bästa valet av kött, min webhistorik är proppad med plankstekrecept för alla möjliga tänkbara sorter och jag lyckades till och med leta upp en mobilbild nån hade tagit av Matverkstans plankstek (en resturang här i Motala som Adde gillar) och skickade den till pappa med frågan om vilket kött bilden föreställde.

Köttet skulle inte vara fullt med fett, senor eller fettkanter då den tilltänkte är rätt känslig för detta. Valet stod till slut mellan sagda entrecote och ryggbiff, och jag bestämde mig för den förstnämnda efter att en person för mycket sagt att ryggbiff riskerade att bli segt. Hellre lite fett än seghet tänker jag. Jag valde ut de finaste, marmorerade bitarna i affären med minimalt med fettklumpar och senor. Efter stekning fick de vila 10 minuter under folie och safta till sig, medans jag gav mig på såsen.

Och yes. Jag fuckade upp. Hacka ihop lök och vinäger och reducera var inga problem. Självklart skiter det sig när jag ska blanda vätskan med äggulorna och värma över vattenbad. Det tog tre sekunder och sen stod jag med äggröra istället. Som stank vinäger. Bara kasta skiten och börja om. Vid det här laget knorrar min käresta om att han är väldigt hungrig och jag börjar känna att det här tar bra mycket längre tid än jag trodde. Som typ 90% av alla köksprojekt jag tar mig för...jag och tidsuppfattning är inte bästa vänner.

Byter ut kastrullerna i vattenbadet mot en djupare så att ångan inte är direkt under kastrullen med ägg, och då går det bättre. Jag lyckas blanda allt tills det tjocknar, tar bort kastrullen och låter den vila på en fuktig disktrasa enligt det pro-tip jag snappat upp under min research, och vispar ner persiljan och dragonen som jag hackat och hackat tills skärbrädan färgades grön av all saft. Inget skär sig och hallelujah, det ser faktiskt ut som riktigt beasås! Jag doppar ivrigt ner en tesked och stoppar i munnen och det smakar...

Ingenting.

Jo. En jäkla massa persilja och dragon.

Alltså vafan.

Jag unnar mig två minuter att stå och knipa aggressivt med ögonen och rabbla min vanliga harang av svärord tyst för mig själv. Och sen felsöker jag. Enligt receptet ska man hälla i två av de fyra matskedarna i reduceringen EFTER att de två första fått bada ihop med löken och vinägern. Det känns som att det mer blandar ut den lilla smak som faktiskt finns. Jag gör en ny reducering på 3 matskedar vatten och häller i dubbelt så mycket lök och vinäger på känsla. Och - hallelujah nr 2! - det smakar mycket, mycket bättre!

Glad i hågen ställer jag ifrån mig såsen och börjar lägga upp köttet och den baconlindade sparrisen som jag på nåt kilovänster lyckades knåpa ihop mitt i allt med. Sen ska moset spritsas. Och jag har glömt och köpa spritspåsar. "Skitsamma, jag använder vanliga plaståsar".

Jo tjena. Tre ggr är jag med om tyllar som pangar iväg tvärs över rummet efter trycket från moset och påsen innan jag, smått gråtfärdig nu, ger upp och spritsar via en stor öppen tyll och ett stort öppet hål i påsen som inte alls ger några fina vågor men jag slipper iallafall kladda på moset med en vanlig sked som skulle ta bort hela tjusningen med och ha plankstek överhuvudtaget. Det är mos i hela köket och när jag äntligen är klar och båda plankorna står i ugnen så tänker jag, att jag lyckades iallafall med bean.

Det är då jag upptäcker... att jag ställt den förbannade kastrullen...på den fortfarande varma, fucking plattan...det som man ABSOLUT INTE skulle göra för då skär sig skiten av för mycket värme.Och jag som stolt memorerat och kommit ihåg tipset att förhindra att detta händer genom och kyla ner kastrullbotten med disktrasan.

Nu ser min fina sås ut som persiljekräks.

Här är jag redo och bara skita i allting och storma ut, grabba bilnycklarna och åka och köpa halva McDonalds sortiment. Förmodligen köra in i valfri refug på vägen eftersom mina tårar av ilska kommer göra mig halvblind och adrenalinet rusar ner till högerfoten över gaspedalen.

Men nej... jag tar mig samman. Jag jobbar med support. Jag felsöker. Google is my best friend. "Hur man räddar bearnaisesås som skurit sig". 

Jag lyckas med andra tipset, som är att blanda lite äggula och vatten och sakta vispa ner. Hallelujah nr 3.

Så, efter ungefär en och en halv timme i köket som nu ser ut som om Gordon Ramsey fått ett psykbryt och kastat mos, dragonsmulor och ledsna sparrisar hej vilt - så väcker jag min käresta som somnat i sängen, och vi sätter oss till bords. Och vid Addes första tugga så får han - en fettbit.

Så ja, maten vart väl inte riktigt som jag hade tänkt mig, men A vart väldigt imponerad över efforten jag lagt ner, och såsen var ju god. Han får i sig sin köttbit iallafall och desserten var det absolut inga fel på så det blev rätt bra till slut. Och nu har jag skrivit en halv novell om detta ser jag så det är bäst jag speedar upp det lite. Det blir lite mos och kött över och det får vovvarna festa på. Båda slickar rent sina skålar och allt är frid och fröjd.

Söndag morgon vaknar jag av att det luktar skumt, fruktansvärt skumt. Kliver ur sängen och raglar sömndrucket runt i lägenheten och försöker lokalisera doften. Den leder mig till köket och ca en meter innan jag går in så vaknar alla mina sinnen till på en nanosekund och jag hinner precis registrera vad källan till lukten är precis innan jag får se den med egna ögon.

Hunddiarré.

I hela bortre halvan av köket. Upp på skafferidörren, hundmatsdunken, skåpen. God fucking morgon liksom.

Sen har vi haft en diarréhund nästan hela veckan fram till nu i helgen. När hon äntligen sket fast så var jag inte långt ifrån och skicka en bild till mamma men jag nöjde mig med ett överlyckligt sms.

Jag ska nog hålla mig ifrån det här med plankstek iallafall...