Halkhat

Just nu är det mitt hatobjektväder nummer ett ute. När det kommer shitloads med snö, som ligger fint och fluffigt i en dag eller två . Sen blir det töväder och en tredjedel smälter bort - för att sedan frysa lagom till kvällen och morgonen därpå har hela världen förvandlats till en veritabel halkbana.Varenda centimeter på varenda väg som vi går på är belagd med istäcke och man får gå som en stelopererad påse skit.

giphy

Det är nåt förnedrande i hela grejen med att halka. Det är som att någon på rent djävulskap rycker mattan under fötterna på dig - konstant. Det hjälplösa vevandet med armarna, det extremt ovärdiga "wooop!":et i falsett som en råkar undslippa, och så hela kalaset när man brakar i marken med och ligger där och kravlar i gruset medans man försöker ordna anletsdragen till en min av total oberördhet fast du egentligen vill slå ihjäl allt och alla under de få sekunder det hela faktiskt tar.

Lika illa är det här jäkla "slajdandet", när du halkar till men inte ramlar, utan glider framåt under ett ångestfyllt ögonblick som är över lika fort som det kom. Jag vill gärna föreställa mig att det är nån aggriverad jävel som pushar mig, bara för att jag själv ska kunna bli än mer irrationellt uppretad över situationen. Jag är rätt bra på det för övrigt. Det kan alla intyga som såg min kamp mot vädrets makter på väg till IBM en typiskt irländsk tisdag: snedvinklat spöregn i kombination med halv storm i motvind, och så irländska paraplyer som följer samma princip som den irländska infrastrukturen för bostäder - isolering och slitstarkt material som dessutom är vattentätt är överskattat...

 Vid alla de tillfällena blir jag pushad tillbaka av stormen och lika heligt förbannad blir jag varje gång och det slutar med att jag pushar tillbaka, pumpar med paraplyspetsen rätt ut i vinden med aggressiva tag och svär min tunga svart mot alla de vädergudar som hånar mig med detta helvetets centrifug. Och alltid slutar det med att mitt paraply blir helt söndertrasat, viker sig bakåt och nästintill petar ut ögat på mig med en av sina ekrar och jag går från att drämma spetsen framåt till och svinga runt hela skiten ett par ggr i nån slags fäktningsparodi innan det till sist hamnar i diket. Alltid klyver jag väl nån vindpust i farten.

Så ja, vädret och dess nycker är ett känslig ämne för min del... det är extremt få saker som kan få mig att gå från lugn till fullkomligen och vitglödgat rasande, men blankis och stormar är två av dem. Iallafall när man vistas ute i samband med dem. Vilket jag ju gör på regelbunden basis som hundägare dessvärre. Mången svärord lämnar mina läppar när det är kallt, blåser, snöar och regnar till tusen och man undrar vad fan man bor i ett sånt här land för.

Men sen lyssnar jag på Vintersaga och har Volvos senaste reklamfilm på repeat bara för att den är så fin, och så känns stormkyla och snökaos som lite exotiskt och poetiskt, i fem-tio minuter eller så... tills jag halkar igen.

https://www.youtube.com/watch?v=3KquHpO2VWI