Ibland vill man bara ta ett break och klappa tapirer

Nä, nu får jag ta mig i kragen med det här bloggeriet. Har haft så mycket jag velat skriva ner och så blir det inte av, orken tryter eller engagemanget finns inte.  Och så har jag ju haft min nyförälskelse med WoW. Men nu har jag suttit och läst lite bloggar med mycket humor och mycket av de små vardagsfyndigheterna och jag tycker mig känna att jag fått tillbaka lite inspiration. Innan kände jag mest att jag bara hade anledning och uppdatera när jag hade bakat nåt eller när nåt särskilt har hänt, typ en resa eller nån udda helg då nåt spännande hänt. Men då blir det ju ganska så tråkigt däremellan, för mitt liv är ju tyvärr inte hälften bakning och hälften resor. Jag värjer mig rätt ofta mot hela vardagslunken men den är ju ofrånkomlig när man nu har ett 7-16 jobb och bor i en småstad med ett visst mått av ansvar. Ibland får jag lite panik och vill bara kasta av mig allt och ta första bästa flyg till Kuala Lumpur och leva som bananplockare för en skål ris och ett kex per dag men med dagligt tillträde till regnskog och fri tillgång till tapirklappning. Vet inte om det är en annalkande 30-årskris som sätter igång de här tankarna, men vi får väl se nästa år om jag gör en /dash till Malaysia dagen innan denna ödesdigra födelsedag...

Men men - istället för tapirer har jag ju mina hundar och klappa, och iallafall Idun är någorlunda jämförbar med denna majestätiska skapelse. Ris äter jag inte alls den här veckan eftersom jag gick berserk över att jag inte gått ner de extrakilon jag lade på mig över jul, trots långa promenader 3 ggr per dag (WTF kroppen?!) och det hade inte varit ett så stort problem om det inte innebar att min garderob nu plötsligt är för liten för mig - big NONO! Så jag är tillbaka på den bana med färre kolhydrater som jag trots allt mår bäst av. Men jag stod igår kväll i säkert tre minuter och bara andades in ångorna från riskokaren med glansig blick, och mitt lördagsgodis denna helg kommer alldeles säkert inte att vara en chipspåse eller lysmelk, utan en stor skål med underbart fluffigt Uncle Bens, en liiiten klick smör och så massor kryddor. Åååh jag skulle kunna leva på det!

En annan sak som jag börjat med -och som är världsomvälvande på sitt eget sätt - det är att jag äntligen, efter år och år och år av tjat från mamma och en uppväxt där jag systematiskt vägrat befatta mig med detta mer än nödvändigt - har börjat dricka vassla. Denna magiska dryck som enligt utsago kan bota samtliga världsproblem och reformera ditt liv in absurdum - iallafall tyckte jag att det var det enda jag hörde med min selektiva hörsel som tonåring. Men i verkligheten är det helt enkelt ett Schweiziskt jox som främjar matsmältning och rensar slaggprodukter och ska vara bra i allmänhet för krämpor och åkommor. Jag må vara smått indoktrinerad men vafan - kan ju inte skada och testa ett tag iallafall.

DSC_0325

Igår var det Förintelsens Minnesdag, 70 år sedan fångarna befriades från Auschwitz-Birkenau och jag tog tillfället i akt och gå igenom mina inlägg från när vi var där förr-förra året. Känner fortfarande obehaget krypa bara av och se bilderna. Lika obehagligt var det dock inte när jag upptäckte att det var National Chocolate Cake Day också. Det kändes inte riktigt rätt att celebrera något just under gårdagen, även om det rör sig om kombinationen tårta och choklad som rättmätigheten bör firas varje dag. Dock så gjorde jag indirekt det genom att jag hade med mig en batch bakverk till jobbet, efter att ha börjat rensa ur skafferiet hemma från de grejer jag köpte på mig som en tok under jul. Diverse kladdkakor, nutellabars och snickerdoodle bars dukades upp för att fröjdas över, plus en veritabel jordnöt/choklad-bomb som jag hade gjort speciellt åt Niklas. Mer om det i nästa bakverksinlägg.

Nutellabars kan nog för övrigt vara det enda verktyg vi behöver för och skapa världsfred.

Nu ska jag googla lite mer om tapirer. Jag vart ganska hooked på dem nu när jag väl börjat läsa.

yaypir