Att vara en mossig WoW-pensionär

Nu i helgen skedde det. Jag vek mig för trycket som översköljde mig från diverse sociala medier, fikasnack, communities, och jargongen som genomsyrar mitt eget hem. Jag förnyade min WoW-prenumeration och loggade in i Azeroths magiska värld för första gången på, vad kan det vara...tre år? Jag gästspelade ju lite 2013 men det räknas knappast - andelen relevanta milstolpar avverkade av mig där kan räknas på ena handens fingrar. Jag fastslog att jag aldrig skulle kunna köra panda för att de är "för söt-knubbiga" (antingen är jag extremt sexistisk eller bara väldigt PVE ingame - mina karaktärer ska vara skräckinjagande eller heta/eleganta. Helst allt samtidigt) och jag tröttnade på och lvla min druid när jag kom upp till 83 för att jag inte orkade med att jag såg ut som skit i mitt lvling gear. Massa beige läder som fick mig och se ut som en segtuggad kotlett. Kort sagt ingen riktigt motivation till och börja med eftersom jag lade ner efter rena ytligheter.

Men nu när WoW iom Warlords of Draenor börjar erbjuda så kallade garrisons, egna gårdar att förvalta, så väcktes mitt intresse på nytt. Sucker som man är för alla spel som innebär att man kan leka hushåll, och när man dessutom kan göra det i WoW så är det ju ännu bättre. Och både Adde och Stefan spelar det nu och det får mig att minnas den gamla goda tiden då vi satt och spelade ihop hela dagarna och myste i Skype tillsammans - TÄNK om vi skulle kunna återuppleva det nu igen, fem år senare. Lite äldre, icke nödvändigtvis mognare, och med mindre vardagstid än förr, men fortfarande lika mysiga.

Att logga in igen för första gången på ett antal år var dock en bitterljuv upplevelse. Jag kände mig lite som en pensionär som ställs inför en ny teknikpryl - jag ser, typ, hur det är tänkt och hänga ihop men fattar inte riktigt kontentan av det hela, och sitter och öppnar/stänger ett fönster åtta gånger utan att bli mycket klokare. Min förtjusning över små nostalgiska detaljer varvades med komplett förvirring när jag febrilt letade efter skills, features och talents som inte längre är på sina vanliga platser. Och vad värre är, de finns inte ens! Mina fingrar vandrar rastlöst över utdaterade addons och tomma key bindings, likt en amputerad som fortfarande sträcker sig efter där benet en gång var, och där nu är intet.

10815193_10203955327458129_221898506_o

Jag har inte fått 100% koll på talents men jag tänker att jag tar det när jag dingar 90 sen. Under tiden försöker jag trycka mig in i den lite snäva spelstilen som jag utvecklat genom åren och anpassar den efter alla förändringar, tänjer och drar för att det ska bli bekvämt. Och medans jag återigen slaktar 15 nagas och hämtar 10 armor scraps och misslyckas med att tämja en jävla sjöhäst, så inser jag att jag sitter och muttrar och gruffar för mig själv så fort jag upptäcker något nytt jag inte gillar, eller någon spell jag inte längre har, och det går upp för mig att jag blivit en fullfjädrar vanilla-wow-pensionär...

"Va, är Demonic Sacrifice? Borta? Nä, jag måste specca Demonology va... är den HELT borta!? Amen wtf, vad ska jag nu använda för att fixa sista-utvägen-skydd? Hur ska jag kunna hoppa nedför branta genvägar i instanserna utan och göra en faceplant och dö? Ack och ve!"

"Var hamnar alla mina soulshards? Jag har fan letat i varenda bag och varenda flik i loggarna och det finns INGA soulshards!"

"Du behöver inte ha soulshards längre. Du kan skapa healthstones och soulstones helt fritt nu, utan att behöva ha en hel slot bland dina väskor som tas upp av soulshards. Gött va?"

"Jaha... amen...nu hade ju jag vant mig vid att dra en drain soul i slutet på varje fight. Nu måste jag vänja mig av med det..."

(Märk väl då att jag seriöst hatade att ständigt och jämt behöva tänka på de där förbannade stenarna man skulle släpa med sig - och Gud förbjude om du får slut på dem under en raid och inte kan skapa healthstones eller soulstonea folk - då var du en värdelös lock)

"Vad är det här för färgglad skit...Transmogrification? Fejka sitt gear så det ser ut som vilket epic-set som helst? Ah men vafan! Är inte charmen med WoW att man sprang runt och såg ut som ett lapptäcke tills man efter idogt slit och förtvivlan skrapat ihop till ett någorlunda unisont set av utrustning? Nu kan alltså vilken noob som helst gå och låtsas att han är värsta feting-raidarn. Usch vad tråkigt!"

Sa jag och sprang genast in och fixade Merciless Gladiator´s Dreadgear, bara som en hyllning till mina gamla PVP-dagar då man fick kämpa FOH REALZ för och kamma ihop det coolaste Warlock-gearet någonsin. Så nu är jag en hipster-lock också.10818531_10203955327258124_464768480_n

Orgrimmar...där beter jag mig som om jag vore dement. Först skulle jag träna mining. Fixar den senaste uppgraderingen så jag kan få skillz och tänker samtidigt passa på och smälta alla mina leftover ores. Ställer mig vid en smedja och börjar klicka på oresen. Sen på smedjan. Sen oresen igen.

"Vafan händer inget fööööör!"

Frågar en vakt efter en annan smedja och flyger dit istället. Samma sak där. Drar en lång litania om hur idiotiskt korkat allting är och hur fan är det tänkt egentligen och de borde ge oss återvändande veteranspelare en manual för hur saker och ting funkar nu i nymodighetens värld, yadayada.

Det är först några timmar senare när jag gör ett nytt försök och av misstag trycker upp mining skill fönstret och ser att visst fan... man ska trycka på "Smelt XXX" när man står vid smedjan. Som det alltid har varit.

Sedan ska jag och Stefan dra igenom lite instanser ihop och bege oss till Undercity. "Äru klar!" säger han. "Aaahrå!" säger jag. Och så lyfter vi på våra mounts och åker åt komplett skilda håll. Jag flyger ut ifrån Orgrimmar och möts av...ingenting.

"Öj, vart är du på väg? Zeppelinaren är ju här borta nu, inne i Orgrimmar. Bland alla portaler och övriga reseattribut!"

Säger han som om det vore den självklaraste saken i världen. Och jag får snopet flyga tillbaka och missar såklart zeppen och får stå där och trängas med en lvl 58 noob som transformerat sitt gear till att se ut som om han faktiskt betyder nåt. Drömmer mig bort till när man fick springa uppför trappan i Zeppelin-tornet utanför, och tänker kärleksfullt på hur man fastnade i väggen och sedan missade zeppen med en hårsmån när man försökte hoppa ombord och istället gjorde en faceplant ner i marken och fick springa upp igen. Good times, good times...

Nu har jag, trots allt gruff och mina små psykbryt, kommit till lvl 85, snart 86 och ännu finns det kvar ett litet sug efter att få komma hem och spela, så alldeles hopplöst förändrat är det ju inte. Jag känner mig dock lite som en 30-talist som iakttar kidsen och samhället under 2000-talet och nostalgiskt suckar över hur det var "förr", när en noob var en noob och fick kämpa för brödfödan och XP:n, och ur man tragglade sig igenom Molten Core fyrtioelva ggr och det liksom bara fanns ett mode och göra den på, som var det ultimata. Jag kanske borde överge allt vad expansions heter och köra ren Vanilla WoW. Där jag kan spatsera omkring i ett oförstört Ogrimmar med zeppen utanför där den ska vara, och mysa - just like old times.

vanilla-ice-cream