Ullared - my (long) story

Ullared i lördags då. Jösses vilken dag. Det hela börjar med att Malin - mest taggad av oss alla - glömmer att aktivera sitt alarm. När jag kommer dit vid fem i fem på morgonen tänker jag mig att jag kommer lagom till alla är samlade och det bara är och sätta sig i bilen och åka. Icke.

Istället möts jag av ett mörkt hus med absolut noll aktivitet och låsta dörrar. Min första, mest logiska slutsats är att det är jag som klantat till det. Är ju inte direkt så att det aldrig händer. Jag menar, jag är blond, och tar efter min pappa i mentalitet och är väl uppe i det blå för det mesta. Anyway -kanske skulle vi träffas hemma hos Angelica istället, eller var det inte fem vi sa utan någon annan tid? Messar A som svarar att jo, vi ska ses hemma hos Malin, hon är på väg. Och vid det laget får vi båda en kollektiv förnimmelse från varandras dialoger att något inte är riktigt riktigt här.

Medans jag väntar så går jag runt huset och tittar in igenom fönstren, och tittar upp mot sovrummet, och ser i ögonvrån hur någon form av Securitas sakta glider förbi och hinner uppfatta att de sneglar lite avvaktande på mig. Jag försöker agera så normalt jag kan klockan fem över fem en lördagsmorgon, smygandes i rabatten iklädd stor grå huva och uselt humör, plockar upp mobilen och ringer Malin samtidigt som jag överdrivet entusiastiskt bligar upp mot sovrummet så de ska förstå att jag har intention att kommunicera med innehavaren där uppe. Till slut åker de iväg men jag ser att de cirklar runt i kvarteret en bit bort.

Och när A anländer i det piskande iskalla duggregnet så står vi en stund framför ytterdörren och ser ömsom på varandra, ömsom på dörren, och de mörka fönstren, och tar sakta in insikten om att det inte finns en tillstymmelse till att det skulle finnas en vaken person därinne. Allra minst en vaken Malin, vilket liksom var det vi behövde allra mest just då.

Vi börjar mjukt - knackar på dörren, fönstren. Ringer Malin och Marcus telefoner - inget svar. Helst vill vi inte ringa på dörrklockan så barnen vaknar. Men vad fan gör man sen? Vi går runt huset och letar efter småsten eller liknande som vi kan kasta på sovrumsfönstret. Bara det att sovrummet är bredvid en stor, fet balkong så det är inte det lättaste att få in en träff. Jag hittar barnens skumgummibollar och kastar upp ett par tre stycken som dunsar lätt mot fönster och balkonggolv. Inte en rörelse inifrån huset.

Vi ger oss återigen på och knacka, hårdare den här gången, och från två olika delar av huset. Angelica vid ytterdörren, jag vid altandörren. Inte ett ljud.

Vid det här laget börjar jag bli irriterad. Klockan är halv sex på morgonen, jag steg upp klockan fyra och är trött som en gnu - det är svinkallt, det pissar äckelregn, och jag har tappat känseln i hälften av fingrarna. Ber Angelica att vi kollar efter en stege - nu ska jag fan i mig upp på balkongen. Pallar upp stegfan mot balkongen, A håller i den medans jag klättrar upp, och det är dryga halvmetern kvar till kanten av balkongen. Så jag ställer mig på tå och väser så högt jag kan: "Maaaaaaaliiiiinnn! Vakna! Maaaaliiiinnn! FRÄÄÄÄÄS!"

Inte en suck att nån hör mig där inne.

Jag står kvar och ropar men till slut ger jag upp och klättrar ner igen. Nu har vi inget annat val än och ringa på dörren och begå dödssynden att väcka sovande barn vid en tidpunkt på morgonen då de skulle kunna hoppa upp och tycka det är morgon nog för att släpa upp den kvarvarande föräldern med, som inte alls håller med i detta avseende. Vi ringer således på, och ber tyst om förlåtelse för de eventualiteter som kommer uppstå.

Inte - ett- fucking -dugg. Händer.

Ringer på igen. Och igen.

Nu brister mitt tålamod. "Nu ska jag fan över balkongen!" gastar jag och går mot bilen för och hämta mina skinnhandskar så att jag kan ta tag i balkongräcket och häva mig upp den sista halvmetern. Hade jag lyckats hade jag förmodligen suttit i husväggen fem sekunder efteråt, eftersom Malin är otroligt lättskrämd, och Marcus är halvsovande, urstark och ska försvara sin kvinna mot den grå klumpen som står och härjar på balkongen. Som tur är, så händer nåt - äntligen. A ser någon springa förbi i trappan på övervåningen och sekunden efteråt syns Malin ansikte, med ett uttryck av ren terror.

Och ja, sen kom vi äntligen iväg, strax innan 06, med en adrenalinstinn blondin vid ratten och två kalla, men segervissa kompanjoner. Hämtar upp Kajsa som varit ifrån detta kaos i tryggheten i sitt eget hem, och sen bär det av mot shoppingmeckat.

DSC_0630

Resten av dagen väljer jag att summera i en Dagens-form för att lättare fånga de ögonblick som är av intresse här.

Dagens Konstanta GarvämneNär vi kommit halvvägs till fikapausen så sitter vi som bäst och lyssnar på Malins Spotifylista. En ny låt tar vid, och det är Kanye West som sjunger om läderjeans och King Kong. Jag sitter vid det här laget och halvsover i baksätet. Jag registrerar lite vagt att introt till låten låter lite som en kraxande fågel och småler för mig själv. Ögonblicket efteråt kommer refrängen igång, och det inledande tjutet låter nu onekligen som ett rejält KRAA från ett fjäderfä av nåt slag. Då utbrister Malin, högt och tydligt:

"Är det du som sjunger med Rebecca!?"

Det tar några sekunder innan resten av bilens passagerare registrerar vad som sagts, och sen fullkomligt exploderar alla av spottfrustande skratt och jag lyckas få in den perfekta, indignerade tonen som tackar Malin för att hon uppenbarligen förväxlar en kraxande kråka med min sångröst. Tack för den liksom. Jag må vara ringrostig men jag gick faktiskt i körskola.

Och sen lyssnar vi på den här, om och om och om igen, både resten av vägen och sen på vägen hem, och varje gång garvar vi mer och mer och mer tills jag får bröstsmärtor och andningsbesvär. En sån här typiskt underbar humorsituation som man måste vara där för och verkligen uppskatta. Tyvärr så är ju det här nu för evigt stämplat som "min" låt och jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om det...

Dagens WTF:s - när vi ska gå in i Ullared och kön har rört sig relativt bra framåt, men det är kö i varenda, fucking gång så långt ögat kan nå. Där och då kände jag bara för och vända om och parkera mig på närmsta bar och vänta tills allt är förbi. Men jag tar ett djupt andetag, gör mig känslomässigt neutral, och ger mig in i skiten. Jag blev påkörd bakifrån två ggr av samma kvinna som hade uppenbara svårigheter att förstå ens de mest basala effekterna av tyngdlagen, och det faktum att mosa sin vagn in i mitt platta arsle inte alls ger det resultatet av att folkmassan framför oss delar sig som Röda Havet. I ain´t no fucking Ullareds-Moses.

Jag får också mina knogar uppskrapade av en kvinna när jag i godan ro tar en paus vid min vagn och håller i den med ena handen och mobilen med den andra, väl placerad på (vad jag trodde) en trygg plats. Icke. Hon trycker sig förbi med fullastad vagn, märker att det tar emot och ser min grimas av smärta och ÄNDÅ utbrister hon bara ett överraskat "ojojoj!" och FORTSÄTTER trycka sig förbi trots att det tar emot just på grund av min sagda hand. Hade jag inte haft så ont hade jag bitchslappat fanskapet, ursäkta alltså men vafan...intelligensbefriade fä.

Dagens Bästa Köp: Det superfina Hurtta-täcket till Idun för endast 200 riksdaler, och att jag lyckades ta precis rätt storlek med. Lite fladdrig där bak men det har mamma varit snäll och åtgärdat nu med sina sy-egenskaper. Också den braiga Bia-bäddskopian, som jag egentligen ville köpa två av men mina sista hundralappar lade jag till slut på en ny parkas till mig själv.

DSC_0652

DSC_0638

 Sämsta köpet: var tyvärr den här jättefina muggtermosen med ugglor på där jag stod och valde länge och väl mellan de olika sorterna. Det blev premiär för den igår morse och det första jag märker är att muggen blir jättejättevarm och knappt går och hålla. Fine, jag får väl köpa nåt att sätta runt då. Men sen när halva bussturen gått och jag suttit och sippat kaffe så känner jag att det droppar varmt på halsen, och när jag kollar ner har jag kaffe över hela halsduken, jackan och delar av min (såklart...) vita tröja. Då har det läckt under locket på flertalet ställen. Precis vad man vill starta dagen med.

DSC_0632

Dagens största kostnad: var egentligen alla samlade hundgrejer. Ben, godis, bädd, täcke, leksaker till båda, ny karda, och så diverse medikamenter. Jag tog den här avdelningen först, vilket nog var en fördel i hela det här subtila kriget-om-varandras-kundvagnar som Ullared är smått ökänt för. Ingen tyckte det var någon idé och rota i min vagn liksom, det var ju bara burkar med musslor och påsar med råhudsben överallt.

DSC_0633

Annars var det min parkas som var dyrast av alla grejer separat - och den gick på 400 kronor, är inte svart, grå eller beige och lagom bylsig för och hålla värmen men utan att jag ser ut som Michelingubben på köpet. Score!

Dagens Ullaredsfylla: Står Angelica, och i viss mån Kajsa för. När vi var klara och Malin kommit halvvägs, så parkerade vi oss i sportbaren där jag drack en kopp kaffe och A&K började pimpla vin. Jag pep iväg emellanåt för och hämta diverse smågrejer och under tiden lyckades tjejerna downa tre glas vardera. Kajsas tålamod över att vänta tar slut och hon bestämmer åt oss att vi ska dra oss nedåt mot köerna och titta lite på chokladaskar och dylikt under tiden. Vi fastnar på toa ca två meter ifrån Sportbaren och sen vandrar Kajsa upprört runt mellan mig och Angelica och frågar varför vi lämnade baren och inte dricker mer vin.

Angelica bryter ihop av garv över blödande tandkött när vi köar bredvid tandkrämen, och Kajsa blir alldeles upprymd över ett paket piprensare. När vi kommer ut går de raka vägen till Rasta för och dricka mer vin och jag går in igen för och hålla Malin sällskap. Oklart hur mycket vin som intogs under den halvtimmen men på vägen hem i bilen står Angelica för partyt med vild, sittande dans och svängande julmustflaska, sjungandes om diverse lemmar i andra lemmar och tvärdäckar till sist i en liten bylsig hög.

Dagens Rebecca-blunder: när jag beställer starköl till mina köttbullar under lunchen, och vi sätter oss vid borden märkta "Barnvänliga"  (eftersom det inte finns plats någon annanstans) och jag i vanlig ordning drar ut på ölandet tills det är dags och gå. Jag har halva ölen kvar och den var svindyr, så snålheten i mig tar överhanden och jag halsar ståendes, direkt ur flaskan, med brickan i andra handen. De onda blickar jag fick av diverse föräldrar alltså. Man kunde tro att jag stod och svalde ödlor och all världens ofog och synder.

Dagens skräck: när vi ska åka hem och det hörs någon konstig, dov monolog bakom musiken och Malin skruvar först upp ljudet för att vi tror det kommer från radion, sen ner - och då hör vi "jag älskar dig, jag ÄLSKAR dig!" om och om igen bakifrån bilen. Då är det gosedjursnallen med röst som ligger klämd mot väggen och frenetiskt bedyrar oss sin kärlek varje gång bilen svängde. Betydligt mer freaky än gulligt.

Dagens sammanfattning: Kommer aldrig åka hit på en lördag igen, det är ett som är säkert. Det är inte bra varken för mig eller andra människor, eller den allmänna komforten. Men annars så är jag faktiskt väldigt nöjd med alla mina inköp. Det var inget som var onödigt och allt var sånt jag verkligen ville ha eller behövde, istället för och bara ösa ner saker jag vill ha för och...ha typ. Jag övertrasserade den budgeten jag satt upp men jag hade en backupbudget redo ifall det skulle hända, och den gick jag inte över. Även fast jag egentligen kunde, och dessutom lämnade kvar åtskilliga saker jag gärna hade velat ha med hem. Good job!

Dessutom hade vi ju det otroligt roligt ihop, ända från den otippade starten till de sista skrattsalvorna efter att KRAAA! spelats för trettioelfte gången och vi var nära och hamna i diket. Nästa Ullaredsresa ligger nog inte långt bort, och då blir det dessutom lättare när man inte har julklappar att lägga tid och pengar på utan kan fokusera på storköp av skurmedel och lite mer ljuslyktor än vad som anses brukligt i ett hem...

DSC_0636-001