This fragile thing called life

Jag var i valet och kvalet om jag skulle skriva nånting om det här i bloggen. Visserligen är det ju lite av min dagbok, om än en något offentlig sådan, och jag skriver av mig ibland även om jag är mycket mer restriktiv nu än förr. Samtidigt känner jag att jag kan inte bara fortsätta posta semesterbilder och skriva om glass och knasiga hundar utan att ens nämna det ofattbara, som om ingenting har hänt. Den här semestern blev inte riktigt som jag tänkt mig. För nån av oss.

Pappa, Heidi, min faster Nettan och hennes Kjell var med om en frontalkrock i söndags på väg hem från  Malmköpings marknad. En 85-årig man somnade vid ratten, körde rätt in i en annan bil som knuffades över vägen och in i mötande trafik - pappa och deras bil. Förmodligen skedde detta i en kurva av nåt slag, för pappa som satt i passagerarsätet fram och Nettan som satt bakom honom tog hela smällen och Kjell och Heidi klarade sig med blåmärken.

Pappa klarade sig med höftledsfraktur, revbensfrakturer och jack i pannan. Nettan klarade sig inte.

Jag var den som fick framföra budet till min farmor om att hennes dotter inte finns längre. Det svåraste jag gjort i hela mitt liv.

De senaste dagarna nu har varit en salig blandning av chock, tårar, minnen och vardagen som trots allt fortsätter vare sig vi vill eller inte. Pappa har blivit flyttad från Eskilstuna sjukhus till Motala lasarett och nu till Linköping för att de har bättre övervakningsresurser. Vi ska hälsa på honom i eftermiddag. Jag klamrar mig fast vid informationen vi fått om att hans läge inte är akut, även om rädslan gnager i en att hans kropp kanske kraschar i efterhand.

Jag som trodde att jag var den lugne och stabile i krissituationer, var den som tappade fattningen fullständigt när jag först fick beskedet av Oliver. What do you know about yourself really... Jag försöker och tänka på att vi måste ge varandra vårt bästa, varje dag, inte skiljas med hårda ord för vem vet vad som kan hända på vägen därifrån - men man förstår det aldrig 100%, är aldrig någonsin förberedd, när man står där och hör de overkliga orden i telefonen. Mitt hjärta värker för mina älskade kusiner och Kjell. Nettan var den mest levnadsglade, omtänksamma, godhjärtade och energiska människa man kan tänka sig och det är så oerhört orättvist, så onödigt, att det är de bästa som blir tagna, och det på grund av andra människors vårdslöshet. Hur försiktig och noggrann man själv är när man kör, så är det inte värt ett vitten när dina medmänniskor inte gör samma sak. Du är aldrig safe. Jag har alltid vetat det men nu får jag det svart på vitt.

Så ja, den här semestern var inte som vi tänkt oss. Nu blir det istället och ta varje dag som den kommer. Passa på varandra så alla får sörja på sitt sätt, och så att inte de starka som sörjer i tystnad glöms bort.

Livet är så jävla skört - ge dem du älskar en kram och ägna en tanke åt att det kan gå så förbannat fort - inte för att vi ska gå runt och vara rädda för det 24/7, men så att man kanske respekterar livet en liten, liten smula mer.

921em