Inte riktigt som man tänkt sig

Det är då märkligt hur jag lyckas med vissa saker. Hela den här veckan har bara varit upp och ner, med min skruvade måndagskväll (som jag ännu inte hunnit redogöra för men den innefattade en paranoid rasist, ett pratglatt fyllo, halvnakna studentskor och den manliga motsvarigheten som bjuder in sig själva till min soffa) och alldeles för lite sömn. Visserligen var onsdagen nice med en informationsdag på jobbet med tillhörande middag, men även där kom jag hem alldeles för sent på natten och ställde mig då och städade för att det skulle se OK ut när jag fick besök på torsdagseftermiddagen. Således var min sömnkvota inte riktigt rätt och redig men jag tänkte att jag skulle ta igen det när vi ändå var lediga fredag.

Icke.

För jag fick ungefär tre timmars oerhört ostabil sömn natten till fredagen. Och gissa vart jag spenderade min morgon och förmiddag sen?

Akuten.

Och - here´s the best part - varför var jag på akuten? Blindtarmen? Ramlade ur sängen och fick hjärnskakning? Fick den där stroken som jag alltid tjatar vitt och brett om att den ligger så nära förestående?

Näe. Ingetdera. Jag var nämligen där för...

Ont i armen.

Yep.

Näe, jag ska inte vara taskig mot mig själv... jag hade faktiskt överjävligt ont. Började med en lätt domning i armen efter att jag vinkat av Talitha och Malin som var på besök och skulle slå mig ner i soffan efter kvällens promenad. När jag sen skulle lägga mig hade det börjat bli rätt obehagligt, och det var svårt att hitta en bra ställning och sova i. Men till slut lyckades jag och klockan var väl runt ett. Klockan tre vaknar jag av att det gör så djävulskt ont, känns som att nån står och sliter för kung och fosterland i senor, muskler och precis allt i min överarm och känslan som sprider sig nedåt armen var så påtaglig att det kändes som att det var kallt vatten som rann inuti.

Det var en sån smärta som är helt omöjligt att koppla bort och tar precis all koncentration, det gick knappt att tänka en enda sammanhängande mening. Jag hade bara i huvudet att jag måste ha smärtstillande och vände upp och ner på lägenheten i jakt på Ipren eller Panodil men hittade inget. Då sätter jag mig i bilen och åker upp till huset för att raida mammas mastodontburkar med Panodil. Poppar en Ipren och åker hem igen, för hon själv var inte hemma. Tycker att det lättar något och försöker sova igen. Men ligger i nån slags dvala och vaknar sjuttioelva ggr och sen runt åtta så går det inte längre. Ringer vårdguiden och redogör det hela och hon säger efteråt att hon tycker jag ska åka till akuten. Trots att jag vid det här laget sitter och gungar i sängen för att stillhet gör att det känns som armen går av, så reagerar jag med: "Eeeh... nja, är det verkligen nödvändigt? För ont i armen?"

Å andra sidan - vårdcentralerna var stängda så vad gör man?

Ringde Adde efter att ha fått en smått kraftig förmaning av sjuksköterskan att jo, jag ska definitivt till akuten och nej, jag ska absolut inte ska köra själv (för jag föreslog det med när hon frågade om jag hade skjuts...suck...) och efter många om och men och prover och palpation på alla sätt och vis, så konstaterades det att det förmodligen rörde sig om en akut muskelininflammation. Men de gjorde först tester för och utesluta blodpropp. Och tyvärr inget mer att göra än vänta ut den, och äta smärtstillande under tiden. Så jag och Voltaren är bästisar just nu. Smärtan har lagt sig till att bli uthärdlig, fast det känns som att nån hamrat kraftigt på mig med knytnävarna på.  Så inatt hoppas jag att jag äntligen ska få sova.

Dagen har spenderats hemma hos Adde som gjorde alla rätt genom och fluffa till sängen åt mig, ställer in datorn med Pirates of the Caribbean i full gång och köper mig choklad och ett ljus. "För att man ska få en present när man är sjuk". Aaaw. Där låg jag och vilade och halvsov tills armen kändes så pass OK att jag kunde följa med till hans pappas födelsedagskalas.

Och nu är jag här hemma i lägenheten efter en skön och förhållandevis smärtfri långpromenad. Förutom mina beloved små kapslar, fyllda med gyllengul frihet i minst fyra timmar framåt, så har jag även laddat upp med mer prima kucklelimuckmedicin i form av lösgodis och chokladboll och ett hopp om att nu får det väl fan räcka med trassel...

Men jag fick iallafall en härlig fika med ett kärt återseende i form av min aussie buddie Talitha, som kom med strålande nyheter att de kommer flytta närmare oss igen. Så nu måste jag försöka hinna åka till Australien innan April nästa år. Jeez.

trio