To beige or not to beige

Två veckor och en dag kvar. Inte för att jag räknar så noga... och inte för att det på nåt sätt är illa som det är nu, tvärtom. Men nu börjar jag verkligen riktigt rålängta efter att få flytta in i eget, helt eget, och börja om igen. Helt och hållet faktiskt eftersom jag endast tog med mig skrivbord och en hallpall i möbelväg ihop med lite köksgeråd utöver alla mina desto fler prylar och pinaler som inte duger nåt vettigt till egentligen. Tack och lov för att jag inte lade in alla mina extrapengar jag fick i våras på mitt lån - jag hade tänkt och betala av det helt, men någonting fick mig att tveka och hålla fast vid dem ett tag istället. Och det visar sig vara ett klokt val nu såhär ett halvår senare, fast kanske inte riktigt av den anledning jag hade i åtanke då.

Jag har nämnt lite tidigare att det känns lite som att jag går runt i nåt slags vakuum fast ändå inte, det känns som livet för två månader sen snarare var två år och jag får fortfarande stanna upp ibland och tänka "vafan hände?" eftersom jag ärligt talat glömmer emellanåt varför jag bor hemma i en källare och har en ny lägenhet och se fram emot. Då får jag ett hugg av dåligt samvete och försöker ta ett ögonblick och kontemplera över ledsamheten i det hela - men ska jag vara ännu mer ärlig så har jag så himla mycket fint på gång i livet just nu också, att det går inget bra att försöka ägna dåtiden den respekt den faktiskt förtjänar. Och DET kan jag känna mig hemsk över med jämna mellanrum, eller iallafall att jag borde känna mig hemsk över det. Ska man det? Jag har ju liksom ingen manual i hur man hanterar detta och vad man ska känna och göra, när man är den avslutande parten som gör det här av helt eget val och går relativt helskinnad ur den känslomässiga skurtrasan som ett uppbrott definieras av. Hur lång sorgeperiod "bör" man ha? Jag har ju bara varit i andra änden och känner endast till den avgrundsdjupa smärta och förlamande ångest som hör till -utan dem i någon nyans känns det väldigt förvirrande och tafatt.

Att det går så pass "lätt" beror förmodligen på att uppbrottet var abrupt, tydligt och utan vidare kontakt whatsoever när det praktiska var avklarat. Vilket jag var helt förberedd på. Jag hade ju trots allt den fördelen, den mentala förberedelsen. Att redan ha gått igenom scenarion, arbetat igenom dem, när de väl sker.

Jag funderar också en hel del över hur mycket jag egentligen ska skriva om det hela här - det kliar i fingrarna att få ösa ur mig alla känslor jag har just nu, redogöra för vad jag pysslar med och vad jag ser fram emot. Just nu håller jag tillbaka just på grund av den respekten jag ändå vill bibehålla, även om jag är medveten om att den redan är förbrukad i vissas ögon. Men really, vem som läser den här bloggen skulle egentligen göra det bara för och elda upp sig över min brist på deppighet? Och egentligen är det inte vilka som läser som spelar någon roll heller och har aldrig gjort, nu har det bara blivit så att jag tycker det är kul och kommunicera via bloggen till folk runt omkring mig. Jag håller på och svamla iväg ut i oändligheten nu med känner jag men ja - jag släpper nog på den här mentala haken rätt så snart, det finns ingen anledning till och hålla på och vara mystiskt intetsägande och insinuerande som den simpla blondin jag ändå är. Jag är ju inte nån Kissie, Dessie eller Kenza liksom.

För och summera upp hela texten så kan jag säga att mitt största problem i livet just nu är och välja färg på min nya soffa. Jag har ett enormt sug efter att återgå till mina jordfärger som jag alltid varit så svag för, varma toner med inslag av rustikt trä och massor grönt. Jag har mer och mer fastnat för gråa soffor, gärna ljusa sådana som man sen kan tona ner med hjälp av kuddar, plädar och olika träslag i resten av rummet. Grått är också så pass lätt att ha som grund och sen ändra accentfärger efter behag. Men nu har jag också börjat överväga en beige/neutralfärgad soffa för och ytterligare förstärka det varma och ombonade. Det skulle vara jäkligt snyggt med en smutsvit/gräddvit soffa också men som hundägare går det fetbort. Då tänker jag att beige kanske är ett lämpligare substitut.

Arrrghh the beslutsångest! Vänliga (och ovänliga med för den delen) själar med åsikter får gärna träda fram.

64380-2

02382a0cdd3011a665596c4fe9291e10

 

em_classic_natur_0616_alt2-jpg_766_496

pic_206349597 skarmavbild-2013-08-05-kl-13-35-26

7354815ee3d868ca6b52757e1f718940

Good news iallafall är att jag nu har en säng i mammas garage, samt ett nytt köksbord på väg. Så jag åtminstone slipper leva mitt vardagsliv ifrån en filt på golvet under den första tiden. Nu är det bara mattor, lampor, soffbord, sängkläder, mat i skafferi och kylskåp, el, bredband och en generös andel krukväxter som ska införskaffas. Och så den där jäkla soffan, om jag kan bestämma mig innan årsskiftet åtminstone...